Den 9 april 1940 drabbades den svenska försvarsplaneringen av ett allvarligt bakslag. Det tyska blixtanfallet mot Danmark och Norge medförde att de planer som fanns för ett krig mot Tyskland fick omarbetas helt.
Någon försvarsplanering längs västgränsen mot Norge existerade inte och hade heller inte varit aktuell sedan unionsupplösningen med Norge 1905. Efter att unionen mellan Sverige och Norge upplösts 1905 utarbetades ett förslag till en samfälld plan för rikets försvar. 1906 års försvarsplan brukar betraktas som den första sammanfattningen i modern tid av militärledningens strategiska syn. Beträffande frågan om tänkbara angripare ansåg man att Ryssland var det enda av de större grannländerna som kunde ha intresse av en maktutvidgning i Skandinavien. Tyskland ansågs sakna intresse av erövringar norr om Östersjön.
Under första världskriget inriktades planeringen helt på eventuella angrepp från västmakterna eller Ryssland. Efter Rysslands och Tysklands nederlag i världskriget inträdde under början av 1920-talet en lugnare period i hotbildstänkandet. Som följd av en allmän avspänning i Europa genomfördes 1925 års nedrustningsbeslut. Man antog principen av ett sk ”neutralitetsförsvar” som skulle ha som uppgift att avvisa gränskränkningar vid ett krigstillstånd mellan andra stater. Ett sådant försvar motiverades av att det inte fanns något hot mot vårt land och att det för tillfället svarade mot dagens behov och det rådande ekonomiska läget.
Under tiden 1930 års försvarskommission utredde den nya försvarsorganisationen växte sig fascistdiktaturerna allt starkare på kontinenten. Kommissionens arbete resulterade i 1937 års krigsorganisation. Här räknade man för första gången med ett anfall från Tyskland. Anfallet kunde tänkas komma som ett angrepp i preventivt syfte mot Öresundskusten och mot Skånes sydkust. Mindre anfall kunde genomföras mot Göteborgsområdet.
Så kom den 9 april 1940 och det överraskande anfallet mot Danmark och Norge. Under de första dagarna därefter såg man ett anfall mot Skåne som det mest sannolika i händelseutvecklingen. I takt med att Tyskland förstärkte sina styrkor i Norge framstod så småningom gränsen mot Värmland som den troligaste inmarschriktningen.
I Norrland fick 2. armékåren avbryta sin demobilisering och gå med tre arméfördelningar mot Värmland. Vid denna tid fanns inte något högre militärt ledningsorgan i länet. Länsstyrelsen fick vidta avspärrningar av vägförbindelserna från Norge genom landstormsförband och polis. På våren 1940 stod två arméfördelningar mot norska gränsen i Värmland och Dalsland där omfattande befästningsarbeten påbörjats. Under hösten 1940 och våren 1941 ökade befästningssystemet i styrka längs hela den värmländska gränsen. Det operativa läget angav att huvudanfallet kunde förväntas över Charlottenberg mot Karlstad och vidare österut mot Stockholm. Huvudinriktningen av försvaret angav att fienden skulle mötas redan vid riksgränsen med starkast möjliga krafter.
I händelse av bakslag vid gränsen tänkte man sig att ta upp försvaret i höjd med Arvika längs den sk Vaggelinjen, som sträckte sig från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik. Om även den försvarslinjen gav vika ansåg armékårschefen att man skulle stödja sig på en sammanhängande bakre försvarslinje, byggd i svårframkomliga sjö- och skogsområden, i höjd med Slottsbron-Borgvik-Vikene-Torsby.
Under 1942 genomfördes en omfattande organisatorisk förändring av försvarsorganisationen i västsverige. Genom att Värmland betraktades som ett strategiskt viktigt område upprättades här ett nytt militärområde omfattande Värmland, Dalarna och Närke. I oktober 1942 påbörjade V. militärområdets stab sin verksamhet i Karlstads yrkesskolas lokaler i hörnet Drottninggatan-Grevgatan. Intill stabsbyggnaden uppfördes expeditionsbaracker för Karlstads försvarsområdesstab och för I. befästningsstaben.
Under 1943 hade både försvarets upprustning i Sverige och läget på fronterna i Europa gjort det möjligt att planera för en svensk offensiv in i det tyskockuperade Norge. Målet med offensiven skulle vara att få kontakt med allierade styrkor efter att de gjort en landstigning i Norge. Huvudanfallet skulle sättas in från Värmland och Dalsland i skydd av befästningslinjerna vid gränsen. Den 25 november 1942 fick arméfördelningschefen, general Rappe, bestämmelserna för armékårens verksamhet i krigsfall I Tyskland. De redogjorde för att armékåren i samverkan med huvuddelen av flygstridskrafterna skulle hindra ett fientligt framträngande norr om Vänern samt fördröja fiendens framryckning genom Dalarna. Vidare skulle armékåren vara beredd till anfall över gränsen i huvudriktning Oslo. I ett inledningsskede vid en offensiv räknade man med att skyddet skulle utgöras av de mobiliserade täcktrupperna och av gränsförsvarsförbanden i de fasta anläggningarna. Huvudstridskrafternas uppmarsch förbereddes väster om Arvika-Torsby-Värnäs eller vid ett ogynnsamt läge, som t ex vid en tysk offensiv, öster om Klarälven.
Under hösten 1942 förstärkte Tyskland kraftigt sina militära ställningar i Norge av fruktan för en allierad invasion. Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i januari 1943 ökade Hitlers oro för en allierad framstöt i Skandinavien. Hitler gav nu order om att en operativ strategisk reserv snarast skulle byggas upp i Norge. Denna styrka var avsedd att hålla Sverige i schack och att möta allierade försök att upprätta ett brohuvud i Norge.
Den tyske generalen Adolf von Schell fick i uppgift att genomföra en hemlig planering om ett anfall på Sverige. von Schells 25. pansardivision, som var under uppbyggnad, skulle utgöra spjutspetsen vid ett blixtanfall mot Sverige. I en del av operationsstudien redogjorde von Schell för hur anfallet in i Värmland skulle genomföras. Det viktigaste operativa målet var att ta Stockholm och på vägen dit besegra de svenska stridskrafterna i Värmland.
Den snabbaste framryckningsriktningen löpte från Oslotrakten och österut. Nackdelen med denna riktning var att man skulle stöta på inte mindre än fyra befästningslinjer. von Schell föreslog därför att operationen inleddes från trakten av Trysil, betydligt längre norrut. Grupperingen tänkte sig von Schell på följande sätt: En division framrycker mot Falun medan en pansardivision följer Västerdalälven och erövrar Ludvika. von Schell utgick från att den svenska ledningen i detta läge bl a kraftsamlat fyra divisioner söder om Filipstad. Samtidigt som detta skedde hade en infanteridivision gått in i Värmland över Bograngen. Till höger om denna division skulle ytterligare en infanteridivision gå över riksgränsen vid Röjdåfors för att norrifrån rulla upp försvarsgrupperingarna från Torsby och söderut. Luftlandsättningar mot Kil och Sunne skulle låsa fast de svenska stridskrafterna i västra Värmland där de så småningom skulle besegras.
Befästningsarbetet vid västgränsen påbörjades omgående efter det tyska anreppet mot Danmark och Norge i april 1940. Ändamålet med befästningarna var främst att ge ökad stadga i det gränsnära försvaret och ge armékårens huvudstridskrafter viss tid till gruppering. De påbörjade skansarna var till stor del färdigbyggda under våren 1941 men förbättrades ständigt under krigets gång. När V. militärområdet organiserades 1942 fanns en stomme av befästningar, i huvudsak bestående av täckta värn för tunga vapen, skyddsrum samt pansarhinder. Befästningarna var placerade i terrängavsnitt där man lämpligen kunde spärra fiendens marschvägar. Här skulle de allt bättre utrustade gränsförsvarsförbanden föra ett avvärjande försvar i händelse av ett tyskt anfall. Förutsättningarna för ett planenligt genomförande av detta försvar var att försvarsanordningarna dels bjöd ett verkligt hinder som genom strid orsakade fienden tidsförlust, dels möjliggjorde en besparing av trupp och vapen. Skansarna i det skick de var 1942 kunde inte fylla dessa uppgifter. Det bedömdes att ytterligare pansarhinder behövdes liksom även att öppna eldställningar för tunga vapen och gevärsinfanteri måste byggas i större utsträckning.
Under 1943 igångsattes en utbyggnad av gränsförsvaret. Den tekniska ledningen inom armékårens område delades mellan I. befästningsstaben i Karlstad och en särskild upprättad fältbefästningsstab bestående av fyra arbetsgrupper med förläggning i Årjäng, Arvika, Torsby och Borgvik. Materielanskaffning för arbetena vid befästningarna ordnades så att alla större leveranser skedde centralt från Karlstad. Därifrån kördes leveranserna till de olika arbetsgrupperna eller direkt till arbetsplatserna. Arbetet med befästningarna kom med tiden att alltmer intensifieras när försvarsstaben gav tillstånd att civil arbetskraft fick anställas istället för särskilda arbetsförband. Inom V. militärområdet var uppemot 1500 arbetare anställda samtidigt vid befästningsarbetena.
Dessutom sattes täcktruppsförbanden i arbete i två omgångar om vardera tio veckors arbete. Arbetsfördelningen mellan civila och militära arbetare innebar i huvudsak att de civila gjorde allt arbete som krävde särskild utbildning såsom bergssprängning, betonggjutning och snickeriarbeten. Militären tjänstgjorde dels som hantlangare vid sprängningsarbeten dels utförde de all slagning av stormhinder och alla röjningsarbeten.
Under arbetenas gång framkom att större krav måste ställas på befästningarnas motståndskraft. Vissa tyngre pjäsvärn och större skyddsrum var konstruerade så att de var fullträffsskyddade. Detta innebar att de skulle utan svårare skador stå emot fullträffar av 15 cm artillerigranater och minst 50 kg flygbomber. De mindre värnen såsom öppna kulsprutevärn, gevärsvärn/skyddsplatser eller garage för pansarvärnskanoner bestod av splitterskyddade konstruktioner. Förutom att det ställdes större krav på befästningarnas motståndskraft visade det sig att konstruktionsändringar av stridsteknisk art också var nödvändiga. I ett tidigt skede konstaterades att de giftiga gaser som bildades vid lång eldgivning i de täckta värnen måste avlägsnas. Bl a försågs kulsprutor med en särskild utsugningsanordning för krutgaser. Först 1941 kunde man bemästra problemen genom att montera in särskilda värnfläktar. I samband med dessa åtgärder fick rökgångar och luftintag förses med särskilda anordningar för att hindra att handgranater och rökgranater släpptes ner i värnen.
Under 1943 hade en utbyggnad av pansarhindren genomförts på flertalet platser i Värmland. Pansarhinder utfördes först som flerradiga stenhinder med stenar av bruten granit. Det framkom att stridsvagnskanoner lätt kunde skjuta sönder sådana stenar varför man övergick till att bygga pansarhinder i betong sk betongpiano. Försök gjordes under augusti 1943 vid Vikeneställningen i Brunskog att med stridsvagn ta sig igenom ett flerradigt pansarhinder. Det resulterade i att den första raden stenar forcerades ganska lätt medan stridsvagnen kilades fast på andra raden och blev stående med stark slagsida. I detta läge räknade man med att den skulle bli en lätt måltavla för pansarbrytande vapen.
Under 1944 fortgick utbyggnaden av gränsförsvaret i djupled. I september samma år ändrades det strategiska läget för Sverige avsevärt då Finland ingick vapenstillestånd med Sovjetunionen. I samband med detta bestämdes att befästningsarbetena inom V. militärområdet i huvudsak skulle avslutas. Det värmländska gränsförsvaret har uråldriga anor. Allt sedan medeltiden har värmlänningar uppbådats för att vakta riksgränsen mot Norge. En del av dessa människor har tjänstgjort under krigstid andra under fredligare förhållanden. Men uppgiften har alltid varit densamma oberoende av vilken tid man levt i. Om detta talar inskriptionen på minnesstenen vid Vittjärn skans:
”I tacksamhet till denna bygd och för bibehållen fred ofredsåren 1940-45 restes denna sten av 22. gränsförsvarskompaniet. Kompaniet var förelagt att under befäl av kpt. Sven G. Ekman till sista man försvara denna skans mot inkräktare”.
Olle Nilsson
Källor:
Krigsarkivet (KrA):
- Beredskap i väst, Meddelanden från Krigsarkivet XIV
- Beredskapsverket. V. militärområdet, vol 65-70
Nilsson, O. Skansar i Värmland. Karlstad 1999.