Unionskrisen 1905: Järnvägs- och gränsbevakningen i västra Värmland

Den 7 juni 1905 var avslutningsdagen för vårens officersövningar vid Värmlands regemente (I 22). De hade pågått i trakterna av Långserud under ledning av regementschefen överste Carl Otto Nordensvan. Under middagen på Ökne gästgivargård, samma dag, mottog officerarna meddelandet om Norges utträde ur unionen. Överste Reinhold Geijer mindes långt senare hur meddelandet slog ner som en ”blixt från klar himmel”. Ingen hade anat, skriver han, att något sådant var förestående.

Enligt planeringen skulle officersövningarna nästa dag följas av så kallade stabsövningar, det vill säga övningar för officerare ingående i regements- och bataljonsstaberna. Geijer, då löjtnant och regementskvartermästare hos chefen för I 22, mindes hur man inväntade order om ett avbrytande av övningarna och en förberedelse för mobilisering. Men några order kom inte. Regementschefen satte sig i förbindelse med chefen för V. arméfördelningen i Stockholm, generallöjtnant Wilhelm Stjernstedt, och fick av denne beskedet, att det inte förelåg något hinder för genomförandet av stabsövningarna enligt plan. Denna plan gick ut på ett fortsatt studerande av gränstrakterna mot Norge ur militär synvinkel. Överste Nordensvan hade, sedan han blivit regementschef 1900, påskyndat militära studier av gränstrakterna mot Norge. Fram till 1905 hade man avverkat Eda – Charlottenberg, som ansågs viktigast, och Lekvattnet – Röjdåfors. Försommaren 1905 skulle rekognoseringar göras från Årjäng till Lennartsfors. Mot bakgrund av den så kallade konsulatstriden på 1890-talet vidtog man inom svenska militära kretsar vissa åtgärder för ett eventuellt användande av vapenmakt, som det hette, och inom generalstaben utarbetades 1893 den första så kallade ”fälttågsplan väst”. I inledningen till planen karakteriserades ett eventuellt krig mot Norge som ”ett politiskt försvarskrig för unionens upprätthållande med vapenmakt, där det måste utföras som ett strategiskt anfallskrig”.

På våren 1905 förändrades det militärpolitiska läget snabbt. Ryssland var hårt engagerat i kriget mot Japan och hade i slutet av maj förlorat hela sin östersjöflotta utanför koreahalvön i strider mot japanerna. Nu syntes varje ryskt anfallsföretag mot Sverige vara omöjligt för lång tid framöver. Fler svenska trupper kunde överföras till ”fälttågsplan väst”.

Den 23 juni beordrade generalstaben ett reviderande och mångfaldigande av planerna för arméns uppmarsch mot norska gränsen. Nu gick arbetet snabbt. Redan den 26 juni kunde generalstabschefens förslag till reviderad plan godkännas. Som första mobiliseringsdag sattes den 17 juli. Planerna för etappväsendet var klara några dagar innan. De avsåg järnvägs- och landsvägsetapplinjer för de olika arméfördelningarna, sjötransportväsendet på Vänern och längs kanalsystemen i Värmland och Dalsland samt inredning av fartyg för trupptransporter.

I fråga om truppernas gruppering följde 1905 års plan de tidigare uppdragna riktlinjerna. Enligt den ständiga indelningen för arméstridskrafterna skulle fälthären indelas i Högkvarteret, 1. och 2. arméerna samt Bohusdetachementet. 1. arméns uppmarschområde var Värmland och sträckte sig från Töcksmark i söder till Östmark i norr. Armén bestod av fem arméfördelningar om 16 000 man i varje. Dess uppgift var att slå den norska huvudhären öster om fjällkedjan och sätta sig i besittning av den så kallade Glommenlinjen. Kraftsamlingen skulle ske i riktning Kongsvinger. Anvisningarna i stridsplanen var präglade av offensiv anda i syfte att på kortast möjliga tid nå det avsedda krigsmålet. Till detta fanns två skäl. Dels gällde det att bryta det norska motståndet så snabbt, att stormakterna inte hann ingripa, dels måste ett eventuellt krig avslutas före vintern. För vinterfälttåg var varken den svenska eller norska armén utrustad.

I god tid före midsommarafton anlände de dryga tio ryttarna till Trossnäs fält från stabsövningarna vid Årjäng – Lennartsfors. I midsommartid var det enligt gammal tradition festligt på Trossnäs. Lagom till kaffet på midsommardagen den 24 juni meddelades en dagen innan ankommen order om bevakning av järnvägslinjerna i västra Värmland. Överste Geijer mindes hur glädjesorlet dämpades och att det spred sig en allvarsstämning, särskilt bland damerna. Men efter ett tag när överraskningen lagt sig blev det livligt kring punschborden. En av kamraterna, mindes Geijer, var nästan sprittande glad. Han bröstade sig, vred upp mustascherna, gestikulerade och pratade krig. Det var den nytillträdde majoren Arvid Wester, arméns mest krigserfarne officer. Som Aftonbladets korrespondent hade han följt den grekiska armén under kriget mot Turkiet 1897. Ett år senare följde han som militärattaché den amerikanska armén på Kuba under kriget mot Spanien. När boerkriget i Sydafrika bröt ut 1899, fick han med hjälp av statliga medel uppdraget att följa den brittiska armén. Som mulåsnedrivare, handelsbiträde i uniformsvaror och krigskorrespondent för ”Midland News” och ”The Times”, följde Wester de brittiska trupperna innan han fick ställning som ”attached officer” vid general John French´s stab. I tre omfattande arbeten omsatte Wester sina krigserfarenheter i ett svenskt perspektiv. I den nya svenska värnpliktsarmén stod dessa erfarenheter högt i kurs.

I boken Fälttågsminnen från Thessalien (1898) skrev Wester följande:

”På gamle farfars knä i den trefna salongen vid Hötorget såg gossen i ett magiskt skimmer anfallskolonnerna ordna sig vid Gross-Beren. Vid Dennewitz dånade Cardells kanoner…..”

”Vid Glommen red farfar på sin ’rekognosering åt kronprinsen’ och vann den guldmedalj som glänste på hans bröst. Och tog farfar till orda, så var det om ’ockupationen på Fyen’, den tid, då vårt hjärta led med vårt hårdt pröfvade grannfolk. Den käre gamle vid Hötorget är borta. Äfven den raske ’pojken’ han satte i nummer efter sig vid regementet, har hört lifvets tapto slå. Huset vid Hötorget är rifvet.”

”Rekognoseringen vid Glommen är längesedan neddammad i krigsarkivets gömmor, och tapperhetsmedaljen är inlagd som vördande sonsöners dyrbaraste relik bland gamla, oändligt kära minnen. Men allt från denna bragdens tid har dock ej svunnit. Hemmet är lifvets grund. Moders blick alstrar hjärtats skatter. Faders ord smider viljans stål. Med det unga sinnet danadt af gångna tiders intryck har gossen vuxit till man. Luckan under den blågula fanan har han fyllt.”

Arvid Wester var nu 44 år gammal. Han stod på höjden av sin karriär. Nu hade hans tid kommit. Han skulle först utses att organisera järnvägsbevakningen och senare den direkta gränsbevakningen vid Eda och Charlottenberg.

Den order överste Nordensvan mottagit på midsommardagen den 24 juni, utgjordes av en öppen och en hemlig generalorder samt en skrivelse från chefen för generalstaben, general Axel Rappe. I den hemliga ordern om järnvägsbevakningen nämndes bland annat att bevakningen endast gällde broar och tunnlar av minst tio meters längd. I skrivelsen nämndes att bevakningens uppgift var att ”omöjliggöra förstörelsearbeten av enskilda personer eller av mycket obetydliga truppstyrkor, således en förstärkt banbevakning”. Värmlands regementes I. bataljon med tre kompanier skulle bevaka broar och tunnlar på bergslagsbanan från Säffle till Kil och dem på stambanan från Kil till Kroppsta älv vid Åmot. I skrivelsen angavs dessutom att de viktigaste broarna ur skyddssynpunkt var de över Byälven, Ransundet och Slottsbrosundet. Regementsorder av den 24 juni berättar talande om händelseutvecklingen:

”Genom generalorder av gårdagen har blivit befallt att fälttjänstövningar med beväringsrekrytskolan skola ofördröjligen företagas i växlande terräng. Med anledning härav anbefalls:

1./ 3. beväringskompaniet avgår i morgon kl 9 med bantåg till Edane station. 9 kompaniet avmarscherar så tidigt sig göra låter till Fagerås station. 1. kompaniet likaledes till Segmons station.

2./ Klädsel 4:e mundering, fullständig personlig utrustning med 2 reservportioner per man. Blårandiga kläder medtages, ävensom tält- och livsmedelsutrustning för befälet.

3./ Varje kompani medför en packvagn, kokservis, omkring 20 skarpa skott och 20 lösa skott per man. Hästar till 1. och 9. kompaniernas vagnar böra anskaffas av förrådsförvaltaren, till 3. kompaniet av kompanichefen i ankomstorten.

4./ Proviant för morgondagens behov medföres på packvagnarna. För följande dagar tillsänds kompanierna proviant genom regementsintendentens försorg. Reservportion tillgripes i nödfall.

5./ Major Wester för befäl över det utryckande styrkan med biträde av löjtnant Nordström. Bataljonsläkare Hedborg besöker om möjligt varje dag kompanierna vilka genom hans försorg förses med var sin sjukvårdssoldat.

Undertecknat C O Nordensvan.”

Den 25 juni utfärdades den första bataljonsordern som skulle följas av ett närmast oändligt antal under sommaren och början av hösten. Ordern avslutas med följande uppmaning:

”9./ Allt befäl görs ansvarigt för att förhållandet till den civila befolkningen och manskapets uppträdande i övrigt varder sådant, att det hedrar det regemente vars uniform ni har äran att bära.

10./ Min adress är Trossnäs – Edsvalla.

Undertecknat på snälltåget Kil – Charlottenberg/Arvid Wester, major.”

I samband med utkommendering av förbanden till olika platser i Värmland fanns det också många praktiska frågor som man var tvungen att ta ställning till, inte minst vad gällde truppens förläggning. Under högsommaren kunde man använda vanliga skyddstält som förläggning. Mot slutet av augusti, när nätterna började bli kalla, inkvarterades de slutna avdelningarna i hus medan posteringarna fick stora tält. Under september försågs flera av dessa med eldstäder, och på andra ställen uppsattes skyddstälten inuti de stora tälten. I slutet av september, när kölden om nätterna började bli ganska besvärande, ersattes tälten på några ställen av rishyddor som byggdes av manskapet. Madrassvar utdelades så småningom, senare även filtar.

När de olika avdelningarna installerats i sina förläggningar, började kompanicheferna utarbeta förslag för bevakningen längs banlinjen. Det bestämdes att vaktposter på broar och dylikt skulle avvisa alla personer som inte tillhörde banbetjäningen eller som inte var försedda med ”gångbiljetter” eller annan passersedel. Man gjorde även upp planer över kompaniets sammandragning för försvar av broar och tunnlar. Telegraf- och telefonförbindelse upprättades mellan samtliga posteringar och kompaniexpeditioner. Avlösning vid de olika bevakningsavdelningarna skedde varje vecka fram till den 21 augusti. Men redan den 15 juli minskades bevakningsstyrkan till två kompanier, förutom vakten vid Edsvallabron, som avlöstes dagligen från Trossnäs fält.

På båda sidor om gränsen var underrättelsearbetet omfattande. I Sverige organiserades i hemlighet en militär underrättelsetjänst. En dag i slutet av juni anlände till Karlstad löjtnanten vid generalstaben Henning Stålhane. Hans uppgift var att skaffa fram underrättelser om norska militära förehavanden på andra sidan gränsen. När han anlänt till Karlstad tog han kontakt med regementsledningen som skaffade honom en bostad i Karlstad. Han ville bo helt obemärkt och verkade under namnet Harald Sandberg. En av Stålhanes uppgifter var att värva agenter i gränstrakterna. Som medhjälpare fick han majoren i I 22:s reserv Nils Nordenfeldt, som bodde på gården Anneborg vid Åmotfors. Stålhane gjorde även egna resor för att undersöka norska gränsbefästningar. Han använde sig alltid av olika identiteter såsom till exempel handelsagent och skogsuppköpare. Stålhane bevittnade bland annat i Kongsvinger hur norrmännen organiserade mobiliserade förband. Men den mest aktive spionen av regementets personal var löjtnant Evald Herin. Han var både språkkunnig och hade förmågan att uppträda i många skepnader. Herin gick över gränsen ett flertal gånger och hade bland annat uppsikt över vad norrmännen företog sig omkring Magnor.

Den kanske mest spektakulära spionhistorien är nog den om de båda norska officersbröderna Graff-Wang som verkade i västra Värmland i slutet av juni och under juli månad. Den 28 juni anlände ett telegram till kapten Gösta Holmberg vid 3. kompaniet i Ottebol om att bevaka villan ”Carina”, där en viss kapten Johan Peter Graff-Wang befann sig. Sergeant Carl Nyrén vid 3. kompaniets första pluton berättar genom sin dagbok vid Ottebolposteringen:

”28 juni kl 8.25. Enskilda patrullkarlar utsändes för att obemärkt hålla utkik mot villan. Order från kapten Holmberg att meddela manskapet norska kapten Graff-Wangs utseende och att utan att väcka uppmärksamhet bevaka honom, ta reda på brev som anländer till eller avsändes från honom för att möjligen därigenom vinna upplysning; telegrafera ifall han avreser eller synas misstänkt och att, om han ej lyder posterna, genast fasttaga och arrestera honom.”

”Kl 8.50: Telegram till kapten Holmberg så lydande: Graff-Wang i villan ”Carina” mötte vid 8.19-tåget en civil herre. Samma person som igår afton möttes i Charlottenberg. Uppgavs då resa till Stockholm.”

”Kl 20.55: Telegram från löjtnant Ågren att bevaka (den civilklädde herren) löjtnant Trygve Frivold Graff-Wang.”

”Kl 23.20: Rapporterar korpral Lindgren att samtliga i villan ”Carina” gått till vila. Patrulleringen fortfor.”

”29 juni kl 6.33: Avreste löjtnant Graff-Wang; åtföljdes till stationen av sin broder kapten Graff-Wang, vilken omedelbart återvände till villan och syntes ej mer än ett par gånger under dagens lopp, då helt flyktigt.”

”Kl 13.55: Telegram från kapten Holmberg att strängt övervaka kapten Graff-Wang. Tvenne poster utsattes omedelbart i villans närhet, dock så, att det ej väckte uppmärksamhet. Dessutom civilkläddes en korpral för att uppehålla sig å vägarna i villans närhet.”

”Kl 23.50: Rapporterar korpral Danielsson att samtliga i villan gått till vila.”

”30 juni kl 4.50: Posten söder om villan rapporterar att de inneboende håller på att stiga upp. Dessutom kunde genom kikare ses att kläder borstas och att anstalter företages som för en avresa.”

”Kl 6.15: Anländer kapten Graff-Wangs bagage till stationen och litet senare kaptenen själv som löser biljett och polletterar sina effekter till Kristiania.”

”Kl 6.37: Kaptenen stiger på tåget vilket rapporteras för kapten Holmberg som anlänt med tåget. Kapten Holmberg fortsätter då resan till Charlottenberg.”

Den 29 juni hade löjtnant Trygve Frivold Graff-Wang, som sagt, avrest från Ottebol mot Stockholm, men dök så småningom upp på Trossnäs fält. Enligt en rapport som förelades regementskvartermästaren löjtnant Geijer, hade Graff-Wang gått in på marketenteriet för att där förhöra sig om hur stor den militära styrkan var på Trossnäs. Marketentaren blev misstänksam och underrättade platsbefälhavaren om det inträffade. Man skickade genast ut en cykelpatrull till järnvägsstationen i Edsvalla. På vägen dit fann man den norske löjtnanten som fick följa med tillbaka till lägret. Där bjöds han först på frukost i officersmässen. Vid förhör därefter erkände han att han var löjtnant vid norska generalstaben. Han berättade även i förhören att han hade en nära anförvant som bodde vid Ottebol station, som han varit på besök hos och så hade det fallit honom in att fara till Trossnäs för att få se hur en svensk militär mötesplats såg ut.

Enligt ett beslut som fattades av tjänstemän vid svenska regeringen, skulle Graff-Wang av officer följas per järnväg till gränsen för att där avvisas. Då tåget stannade vid Ottebol station begärde norrmannen att han där skulle få avlämna ett meddelande till anförvanten, som han sagt sig vara på besök hos, vilket beviljades. Det upptäcktes sedan, att han avsänt ett telegram med adress: Fru Hansen, Parkvejen, Kristiania, med följande meddelande: ”Villan är inte såld”. Det skulle se ut som en upplysning rörande broderns villa vid Ottebol. När meddelandet senare blev dekrypterat visade det sig, att telegrammets adress var norska generalstabschefens fru och att betydelsen av innehållet var: ”Sverige har inte mobiliserat”.

I slutet av juni började man i Sverige få underrättelser om omfattande norska militära aktiviteter vid gränsen. Inom generalstaben hyste man farhågor att norrmännen i ett spänt läge kunde utnyttja en svag svensk militär beredskap längs gränsen, och ”förlägga operationerna till svenskt område” i syfte att fördröja en svensk uppmarsch. Under hela juli fortsatte de militära aktiviteterna på andra sidan gränsen i oförminskad skala. Detta ledde till svenska motåtgärder i början av augusti. Den 21 augusti beordrades regementschefen, överste Nordensvan, att vidta förändringar i grupperingen enligt en hemlig generalorder av den 7 augusti. Den meddelade följande:

”För att ifråga om dessa bevakningsanordningar få en viss gruppering till stånd, anför jag de mot gränsen framskjutna punkter på vissa järnvägslinjer, vilka man vid uppmarschen vill nå. På nedre norra transportlinjen – Deje, på mellersta transportlinjen – Arvika. Dessa punkter är så att säga taktiska punkter, där ej blott enskilda personer bör kunna avvisas, utan dit man även bör kunna samla ett försvar mot mindre strövkårer.”

Härmed hade steget tagits från enbart bevakning till uppbyggnad av ett kuppförsvar, med avsikt att skydda en eventuell uppmarsch mot norska gränsen. Beväringsrekrytskolan på Trossnäs fält skulle varit avslutad den 19 augusti med förlängdes till den 9 september. Den 30 augusti ryckte två årsklasser in till ordinarie repetitionsövningar som skulle utföras under regementsövningarna från den 7 september. I samband härmed avlöstes beväringsrekrytförband som ansvarat för järnvägsbevakningen. Inför regementsövningarna hade det i generalordern av den 7 augusti redan fastslagits, att ”fortsatta fälttjänstövningar” skulle bedrivas enligt gängse bestämmelser.

Den 30 augusti började förberedelserna för regementsövningarna. Dagen därpå sammanträffade den svensk – norska förhandlingsdelegationen för underhandlingar i frimurarhuset i Karlstad. Samma dag anlände från Stockholm en kavalleritropp ur Livregementets dragoner (K 2) till Trossnäs fält, enligt överste Nordensvans önskemål. Den 3 september bekräftade arméfördelningschefen, enligt tidigare överenskommelse, att en bataljon skulle tas i anspråk under de förestående regementsövningarna. Som förläggningsort angavs Arvika, dit även kavalleritroppen beordrades avgå för att underställas I. bataljonen ur Värmlands regemente. Den 6 september övertog major Gustaf Edgren befälet över järnvägsbevakningen och den framskjutna bevakningen vid Arvika, efter major Wester.

Men redan på morgonen den 7 september nåddes regementsstaben av meddelandet om avbrottet i Karlstadsförhandlingarna. Den norska förhandlingsdelegationen åkte hem för underhandlingar med regeringen. I samband med det utfärdade den norska regeringen partiell mobilisering samt koncentrering av trupper mot den svenska gränsen. I regementsstaben på Trossnäs fält väntade överste Nordensvan på nya förhållningsorder.

Den 7 juni 1905 lämnade Norge unionen med Sverige och förklarade att kung Oscar II inte längre var kung av Norge. Unionskrisen var ett faktum. Reaktionen i Sverige blev kraftig. På båda sidor om gränsen kallades militär in. I Värmland bevakades järnvägarna under sommaren och i augusti togs beslut om en framskjuten bevakning vid Arvika. Den 7 september avbröt den norska delegationen förhandlingarna med den svenska regeringen i frimurarhuset i Karlstad, och åkte hem till Kristiania (Oslo) för underhandlingar. Samtidigt utfärdade den norska regeringen partiell mobilisering samt koncentrering av trupper mot den svenska gränsen i Värmland. I regementsstaben på Trossnäs fält väntade, regementschefen, överste Nordensvan på nya order.

I det nya läge som inträtt ansågs den svenska gränsbevakningen otillräcklig. I en skrivelse den 9 september till den nytillträdde krigsministern Lars Tingsten, begärde generalstabschefen, med hänsyn till skydd för en eventuell uppmarsch i Värmland, en mera framskjuten bevakning vid Eda och Skillingmark. Följande dag mottog överste Nordensvan order från arméfördelningschefen om att ”låta vidtaga sådana förberedande åtgärder, att bevakningsanordningar vid rikets västra gräns kunna på telegrafisk order skyndsamt bringas till utförande i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för generalstaben föreslagit.”

Vad han föreslog omtalas i skrivelsen av den 9 september:

”… Charlottenberg och Skillingmark är punkter som ni måste försöka hålla. De nuvarande bevakningsavdelningarna avser även i denna trakt av Värmland så gott som uteslutande järnvägarnas konstbyggnader. I anslutning till generalorder 7 augusti är bevakningens tyngdpunkt förlagd till Arvika. De härifrån längst framskjutna avdelningarna utgöres av en tropp vid vardera Åmot och Ottebol. Det är uppenbart, att skyddet för uppmarscherna härgenom i högst ringa mån är tillgodosett. Jag anser därför, att bevakningens tyngdpunkt bör skjutas fram till Eda, att Charlottenberg och Skillingmark skall indras i bevakningen, och att till bevakningen bör anslås en så vitt möjligt fältstark bataljon av Kungl Värmlands regemente.”

Syftet var alltså att flytta fram bevakningen till själva gränsen samtidigt som vissa orter nära gränsen skulle besättas. Genom denna åtgärd kunde man på ett tillfredsställande sätt, i händelse av mobilisering, trygga en svensk uppmarsch nära gränsen. Bevakningen av broar och tunnlar fortsatte dock som tidigare, men med reducerade styrkor.

Den 12 september kl 5 slogs revelj på Trossnäs fält, varefter fältbataljonen gjordes marschberedd. Efter bara två dagars förberedelser var man redo. Det var III. bataljonen med dess fyra kompanier under major Arvid Wester som utsetts att avgå med förstärkning av beväring från II. bataljonen. På eftermiddagen stod trupperna uppställda i avdelningar för avmarsch mot Edsvalla station, där extratåg väntade för att transportera fältbataljonen till Charlottenberg.

Samtidigt som detta skedde utgick 4. kompaniet och nästan hälften av 3. kompaniet, under kapten Hjalmar Nisbeth, från Arvika mot Skillingmark. Resterande styrka ur 3. kompaniet marscherade under löjtnant Henning Ungers befäl mot Södra Treskog, för att där trygga vägen Gunnarskog – Bogen. En mindre styrka på cykel, en så kallad velocipedordonnansavdelning, under befäl av löjtnant Gustaf Löfgren skickades fram till Häljeboda. Dessa styrkor bildade så småningom de så kallade ”sidodetachementen”. Deras uppgift var att försvara de viktiga vägarna vid gränsen norr och söder om Charlottenberg. Kavalleritroppen, som varit förlagd i Arvika sedan den 3 september, fick nu order att marschera till Charlottenberg, för att där ansluta sig till III. bataljonen under major Westers befäl. I hela området runt Charlottenberg fanns på kvällen den 14 september omkring 1 400 man.

Redan på morgonen den 13 september, dagen efter bataljonens ankomst till Charlottenberg, började anläggandet av försvarsställningarna. För att kunna genomföra sin uppgift, att försvara Charlottenbergs järnvägsstation, ansåg bataljonschefen major Wester, att i första hand flytta fram försvaret till Eda glasbruk där flera vägar från Norge knöts samman. Om försvaret vid Eda bröt samman, skulle man retirera till huvudställningen vid Charlottenberg. I yttersta nödfall kunde Wester tänka sig att innesluta sin bataljon i samhället och ta en belägring. Därför förordade han att en ”enceinte”, en ring av befästningar, borde skapas runt stations- och bruksområdet.

Eftersom syftet med den framskjutna ställningen vid Eda glasbruk var att vinna tid vid en eventuell strid, byggdes befästningarna på höjder för att striden skulle kunna föras på så långt avstånd som möjligt. Bataljonschefen ansåg det tillräckligt att tre befästningsverk uppfördes här. De så kallade ”forten” benämndes efter de kompanichefer som skulle leda försvaret på respektive plats. Det var kaptenerna Klas Rhodin, Carl Oskar Ahlmark och Frans Göthlin. Den östra stridsgruppen, under kapten Göthlin, anlade befästningar öster om Vrångsälven längs södra krönet av Billälven vid Emterud.

Avsikten med ”fort Göthlin” var att försvara järnvägen vid Emterudsslätten och samtidigt hindra en fientlig omfattningsrörelse. Den mellersta stridsgruppen uppförde sina befästningar söder om Vrångsälven i anslutning till Eda herrgård och stora landsvägen. De kallades ”fort Ahlmark”. Dess uppgift var att verka mot den norra stranden av Vrångsälven samt i terrängen omkring glasbruket.

De ställningarna som byggdes på krönet av sluttningen, var delvis smala djupa skyttegravar med full ståhöjd. Wester hade stiftat bekantskap med liknande spanska ställningar under kriget på Kuba 1898. Han kallade dessa för El Caney-profiler, efter området med samma namn. El Caney var en punkt av strategisk betydelse på Kuba, mellan orterna Santiago och Guantanamo, där de spanska försvararna under en kort tid framgångsrikt stod emot de amerikanska attackerna. Trots kraftig amerikansk artillerield hade, enligt Wester, endast ett fåtal av den spanska besättningen träffats av granatsplitter i dylika ställningar.

Slutligen blev det den västra stridsgruppens uppgift att anlägga befästningar vid gården Gärdet. ”Fort Rhodin” byggdes på en höjd och kom att betraktas som Edaställningens lås. Här var man följaktligen tvungen att anlägga särskilt starka befästningar. Framför ”fort Rhodin” byggdes stormhinder, eftersom man inte hade älven som naturligt skydd. Den längst framskjutna ställningen mot gränsen låg vid Djupdalsmon, vilken bevakades av en dubbelpost. Värnen i de olika befästningarna var av skiftande slag beroende på i vilken terräng de låg. De byggdes oftast enligt dåtidens fältarbetsinstruktion, men även efter förebilder som bataljonschefen sett under sitt deltagande i fälttågen på Kuba och i Sydafrika. Major Wester hade iakttagit att skallskador var vanliga bland soldaterna därför att man saknat huvudskydd för skyttelinjen. Man använde sig av Westers erfarenhet genom att på bröstvärnen lägga halvmeterkorta stockar i skjutriktningen, och ovanpå dessa längsgående stockar som förstärktes med järnvägsräls och vattenledningsrör. Härigenom hade man nått hög klass på befästningarna, enligt dåtidens synsätt.

De tre befästningslinjerna som omtalats bildade den så kallade ”Edalinjen”. Varje ”fort” hade en besättning på ungefär ett kompani om 150 man. Som reserv fanns ett kompani och en pluton förlagda 500 meter söder om ”fort Ahlmark”. För att underlätta insättandet av reserven öster om Vrångsälven, planerade man att bygga en så kallad ”kolonnbro”.

Den 14 september på eftermiddagen anlände från Stockholm en avdelning från Fälttelegrafkåren och en pluton från Svea ingenjörskår, båda organisatoriskt underställda Fortifikationen. Chef för styrkan var kapten Henning Kinberg. Han hade med hjälp av statsmedel haft i uppdrag att studera befästningskonst under boerkriget i Sydafrika. Där hade major Wester lärt känna honom. Telegrafisternas huvuduppgift var att upprätta telefonlinjer och stationer vid Arvika, Ottebol och Åmot samt verkställa linjeslagning från utgreningsstationen söder om Eda till ”forten”. Man inrättade även morseförbindelse med heliograf och signaloljelampa samt belysningstorn med strålkastare.

Ingenjörsplutonen användes till att bygga ”kolonnbroar”, förbereda mineringar av bland annat järnvägsbron och delar av området runt järnvägsstationen i Charlottenberg, konstruera delar av ”forten”, bygga strålkastar- och utkikstorn för befäl samt anlägga stormhinder. Fältarbetsmateriel, såsom yxor, spadar och sågar, fanns inte i tillräcklig mängd på bataljonen, varför nästan all sådan materiel beställdes hos J. Olsons järnaffär i Arvika. För avspärrningar och stormhinder beställdes 15 000 meter taggtråd hos järnhandeln Herman Geijer i Karlstad.  På eftermiddagen den 16 september var befästningsarbetet redan så långt framskridet att truppen kunde börja öva sig i ställningarna. När arbetet med Edaställningen var avslutat, började man byggandet av befästningarna runt Charlottenbergs samhälle. Efter bataljonschefens rekognoseringar beslöts att försvaret, i händelse av Edaställningens fall, skulle återupptas norr om Charlottenbergs bruk och stationsområde. Östra stridsgruppen vid Eda hade order att dra sig tillbaka sydöst och övriga trupper sydväst om Vrångsälven. Mot norr skulle stationsområdet skyddas av det högt belägna ”fort Nordensvan” och av det mot nordväst riktade ”fort Ericsson”. På västra sidan av älven, norr om bruket, uppfördes ”forten” Holmberg, Kinberg och Stiernstedt. Deras uppgift bestod i att försvara den viktiga landsvägen i nord-sydlig riktning. På västra flygeln bildade ”fort Stiernstedt” ställningens viktigaste punkt, och därför överbyggdes skyttegravarna med stockar vilka man täckte med ett jordlager för skydd mot granatsplitter. Som flankskydd på västra flygeln byggdes ”fort Gadd” med överblick över en stor del av bruksbyggnaderna. De fem ”forten” norr om stationen och bruket bildade den norra försvarslinjen, vilken betraktades som den viktigaste. Som försvar mot söder, öster och väster byggdes ”fort Rappe”, ”fort Tisell”, ”fort Bergman” och ”fort Taube”.

Trots en kraftig förstärkning av försvaret norr om stationsområdet ansåg major Wester att det inte var tillräckligt som förstärkning av norra försvarslinjen som helhet. Vid ett krigstillstånd kalkylerade man med, att om norrmännen förde fram sitt artilleri tillräckligt fort, skulle de fasta befästningarna på norra försvarslinjen med lätthet slås ut. Därför förordade major Wester att ett pansartåg skulle byggas, som var en rörlig försvarsanordning.

Wester hade stiftat bekantskap med brittiska pansartåg under sitt deltagande i boerkriget i Sydafrika 1899 – 1900. Han hade sett hur de användes som rörliga ”fort” vid belägringen av Ladysmith och vid Tugela Hights, där den brittiska armén bröt boerarméns omringning av Ladysmith. Wester skriver att erfarenheter från kriget visade att pansartåg endast kunde användas där bakåt ledande järnvägslinjer skyddades av egna avdelningar. Han hade också erfarit att pansartåg kunde vara särskilt effektiva mot fältartilleri i strider om förterrängen vid befästa orter med omfattande järnvägsnät. Resonemanget motiverade alltså att ett pansartåg skulle höja motståndskraften i försvaret. Det pansartåg som kom att byggas i Charlottenberg var av betydligt enklare konstruktion än de brittiska i Sydafrika. Med hjälp av stationsinspektören fick major Wester möjlighet att rekvirera en kasserad järnvägsgodsvagn från Göteborg. Vid en granskning av skrotupplaget på stationen fann man stålplåtar som vagnen senare kläddes med. Eftersom man inte hade tillgång till ett bepansrat lokomotiv, fick i stället ett vanligt sådant knuffa ut den bepansrade järnvägsvagnen på linjen till ett på förhand bestämt utgångsläge. När man kommit i önskad position handbromsade besättningen vagnen. I aktern var fästat 300 meter långa stållinor, som även de hittats i järnvägsförrådet, med vilkas hjälp lokomotivet drog vagnen tillbaka till stationsområdet. På så sätt hade man skapat en rörlig försvarsanordning som kunde undkomma beskjutning av artilleri.

För att understödja pansartåget norr om stationsområdet bestämde Wester att bygga ett kulsprutebatteri. Som ansvarig tillsatte han underlöjtnant Nils ”Nicke” Boberg och 10 man ur 11. kompaniet. Med hjälp av sprängsten och jordmassor, samt murade väggar och överblivna stålplåtar från stationsförrådet, konstruerades här en anläggning avsedd för två kulsprutor som fick namnet ”fort Edgren”. Några kulsprutor levererades dock aldrig, varken till pansartåget eller till batteriet, trots överste Nordensvans påtryckningar hos arméfördelningen. Däremot försågs bataljonen den 21 september genom en tågleverens med över 50 000 skarpa patroner.

För att belysa det kritiska och ovissa läge som man befann sig i vid gränsen, kan nämnas att den 17 september befallde major Wester i sina ”detachements- och dagorder”, att varje man skulle tillverka en provisorisk nummerbricka av papper eller trä. På den inskrevs namn, kompani, grad, inskrivningsnummer och hemortsadress. Den skulle bäras i fickan för första förbandet. Det var föregångaren till den moderna identitetsbrickan. Samtidigt som förstärkningsarbetena runt Charlottenberg pågick för fullt, planerades för bataljonens inneslutning inom ”enceinten”. Dessa planer avsåg ordnande av förläggning och ammunitionsupplag, brandordning och sjukvård, elektriska förbindelser och bränsleförråd, förplägnad samt utrymningsplan för samhällets civilbefolkning. Dessutom stakades det ut ett område som skulle användas som krigskyrkogård, vilket gjordes på Westers eget initiativ, och som även det visade på situationens allvar.

Den 23 september tog utvecklingen en hastig vändning, då underrättelser om Karlstadsförhandlingarnas fredliga avslutande inkom till regementsstaben. Ett omedelbart hemkallande av repetitionsövningsförbanden blev dock inte fallet. Då trupp fortfarande var inkallad i Norge, beslöt man att förlänga repetitionsövningarna något. Eftersom befästningarna i det närmaste var färdigbyggda, kunde tiden användas till anfalls- och försvarsövningar. Dessa åtgärder meddelades arméfördelningschefen. Den 27 september fick regementschefen, överste Nordensvan, ett telegram med följande innehåll:

”Under nuvarande politiska förhållanden förbjuds, att några omflyttningar av bevakningsstyrkorna vid Treskog, Charlottenberg och Skillingmark äga rum, eller att förstärkning vidtas, ävensom att större stridsövningar, som kan väcka uppmärksamhet företas.”

I det något avvaktande läge som uppstått kunde inte ens de planerade avlösningarna genomföras, utan man fick ägna sig åt slutgiltiga kompletteringar av befästningarna. Den 28 september avslutade så III. bataljonen fältarbetet med att bygga ett taggtrådshinder runt stationsområdet.

Samma dag enades Norge och Sverige om en reducering av gränsförsvarsstyrkorna. Kvarstod vid gränsen tills vidare gjorde dock III. bataljonen ur I 22 och fälttelegrafavdelningen, medan kavalleritroppen, ingenjörsplutonen och cykelavdelningen beordrades till sina respektive förläggningsorter. Överenskommelsen att minska styrkorna möjliggjorde den efterlängtade avlösningen av III. bataljonen. Detachementen vid Södra Treskog och Skillingmark blev även de avlösta. Med anledning av telegrammet den 27 september utfördes inga större övningar. Besättande av några försvarsverk, exercis i kompani och marsch på landsväg var några av de övningar som förekom. Ett ihållande regn som föll de sista dagarna i september och första veckan i oktober försvårade dessutom alla övningar.

Den 10 oktober meddelades regementsstaben att norska stortinget antagit de bestämmelser den svensk-norska delegationen kommit överens om i Karlstad. Samma dag inkom telegram från arméfördelningschefen till regementsstaben på Trossnäs med följande lydelse:

”Följande generalorder utfärdad: Under fälttjänstövningarna vid rikets västra gräns utförda fältbefästningar skola raseras, i den mån detta på grund av jordägarnas krav eller eljest ur ekonomisk synpunkt befinnes vara av behovet påkallat, börande arbetet härmed omedelbart taga sin början. Order angående regementsövningarnas avslutande är att med det snaraste förvänta.”

Redan följande dag meddelades att övningarna skulle avslutas. Raserandet av befästningarna tog knappt tre dagar i anspråk. Omedelbart därefter återvände samtliga förband ur regementet med tåg till Edsvalla station, för vidare transport till Trossnäs fält. Regementsövningarna upphörde alltså i samband med unionskrisens fredliga upplösning. De sammanlagda kostnaderna för markskador och byggnadsmateriel uppgick till 6 010 kronor.

Den 17 oktober hemförlovades repetitionsförbanden vid Värmlands regemente efter en av de mest dramatiska och strapatsrika övningar som hållits i fredstid. Det kanske mest påtagliga minnet i gränstrakterna av unionskrisen 1905, var den 30 kilometer breda neutrala zon som sträckte sig längs hela den svensk-norska gränsen, där inga militära installationer fick uppföras. Ett undantag gjordes för krigsåren 1940–1945. Men slutligen, den 27 januari 1993 slöt de båda länderna ett avtal om ett upphävande av zonen. Det bestående minnet av 1905 är nog ändå att Sverige och Norge visade för övriga världen, att det gick att lösa en djup konflikt med förhandlingar, utan att använda sig av vapenmakt.

Olle Nilsson

Källor till texterna:

Krigsarkivet (KrA):

• Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen. Handlingar ordnade efter ämne. F 1: 7 – 9.
• Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen. Regementsorder. B II: 5.
• Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen. Krigsdagböcker. D XVII: 1 – 3.
• Värmlands regemente. 2. bataljonen 1812 – 1947. Orderjournal. E 1.
• Aktuellt och historiskt. Meddelanden från försvarsstabens krigshistoriska avdelning, 1955. Försvarsstabens krigshistoriska avdelning 1. Militärt kring 1905, 1958.