”Det är en förnäm och gedigen resning över människan Karl Ad. Falk och om man har haft förmånen att se honom i hans trivsamt gammaldags våning med dess klenoder i möbelväg och prydnadssaker har man sett det bästa man kan skåda av god, förnämlig borgarkultur och man förstår att män av hans slag verksamt bidragit till att berika såväl yrkessammanslutningarna som samhällets utveckling. Det är en rätt unik händelse att det falkska huset vid Stora torget, vilket var uppbyggt några år efter stadens brand på sin tid kunde sägas vara ett verkligt hantverkets hus, därigenom att inom dess väggar voro följande yrken företrädda: guldsmedens, hattmakarens, garvarens, handskmakarens, plåtslagarens och bokbindarens, alltså tillhopa sex yrken. Till historien hör även att det falkska huset ursprungligen skulle ha uppförts på den tomt, där läroverket nu står men att det ordnades något sorts byte. Som åminnelse av den affären heter läroverkskvarteret alltjämt Falken.”
”Innan han började ägna sig åt allmänna värv hade han emellertid genom yrkesutbildning och duglighet byggt vidare på den av fadern påbörjade gärningen. Fadern, plåtslagarmästare G. A. Falk, hade 1862 startat sin firma. Han var en dugande yrkesman och en intresserad ledamot i hantverksföreningen och dess hedersledamot. Sonen Karl Adolf hade alltså gott hantverkspåbrå och när han i läroverket hunnit till sjätte övre, som det hette på den tiden, och där möttes av sitt första underbetyg i latin slog han den lärda banan ur hågen och bestämde att han skulle fortsätta i faderns fotspår- ett val som han förmodligen aldrig ångrat.”
”Efter sju strävsamma läroår visade han 1887 vad han kunde genom att utföra ett gesällstycke, som belönades med silvermedalj. Det är ett mycket vackert nipperskrin. Detta skrin blev sedan en gåva till fästmön och den blivande trogna följeslagarinnan genom livet. Efter gesälltidens avslutande vidtog praktik i Stockholm och Tyskland och vid sin hemkomst 1897 blev Karl Adolf verkmästare i faderns firma. 1898 upptogs han till delägare och då G.A. Falk avled 1923 övertog han rörelsen, som ytterligare utvidgades och utbyggdes för att bland annat under första världskrigets svåra år utökas med bosättningsaffär. Tilldelningen av råmaterial var nämligen så pass ringa att man måste hitta på något vid sidan av. 1933 drog sig fabrikör Falk tillbaka från det aktiva hantverkslivet.”
”Fabrikör Falks yrkesminnen omspänna en lång tidsrymd med våldsamma omdaningar. Lärlingarna hade en hård skola. Det sticker han ej under stolen med men man arbetade medvetet på att fostra dem till dugande, ansvarsmedvetna och skickliga hantverkare. Det tåldes intet fusk och man gjorde exempelvis aldrig avkall på principen att lärlingen varje fredag skulle putsa och ansa verktygen. Skinande blanka, rätt inoljade och med skaften väl påsatta skulle de tåla granskningen av mästarens kritiska öga, när han på lördagsmorgonen trädde in i verkstaden. Det blev ej nådigt för den som sökt fuska. Genom dylika åtgärder och genom kravet på ordentlig städning och renhållning inhamrade man varje yrkesarbetes fundament: ordning och noggrannhet.”
”En hantverkare, som med dylik utbildning blir sin egen, kommer att slå sig fram i alla väder, dekreterar den gamla hantverkveteranen.”
