Kritiskt läge i Karlstad i mars 1809

Karlstad i mars 1809. En stad som upplevt krigets alla umbäranden under mer än ett års tid, och kriget skulle fortsätta året ut innan freden kom. De s k Napoleonkrigen pågick under lång tid och var den tidens världskrig. Sverige befann sig i krig med Ryssland och Danmark-Norge och var dessutom tidvis hotat av en fransk invasion. Sverige var så gott som omgivet av fiender och Finland besatt av ryska trupper.

Motståndet mot kungen, Gustav IV Adolf, hårdnade allt mer. Han sågs av många som orsaken till Sveriges utsatta läge. Den 7 mars tågade delar av Västra armén, under befäl av överstelöjtnant George Adlersparre, in i Karlstad. Marschen mot Stockholm och avsättandet av kungen hade inletts. I Karlstad fängslades regementschef och landshövding av upprorsmännen och stadskassan beslagtogs.

Den 13 mars 1809 fängslades till slut även kungen genom en kupp av landets högsta militär. Efter beslut om riksdagens inkallande var det dags för landets städer att välja representanter till borgarståndet i den kommande riksdagen. Den 28 mars talade borgmästaren i Karlstad, K D Gothilander, till Karlstads borgarskap. Han var en av dem som var för en nyordning. Talet är ett intressant dokument som speglar den svåra politiska, ekonomiska och även sociala situation som Sverige befann sig i under dessa dagar. Det är en pressad borgmästare som talar om dagsläget och om landets osäkra framtid. Den 29 mars, en dag efter att talet hållits, abdikerade kungen. Den 1 maj samlades riksdagen i Stockholm och den 10 maj förklarade riksdagen kungen avsatt. En ny regeringsform arbetades fram som riksdagen antog den 6 juni 1809. Den ägde bestånd ända fram till 1974.

Nästa gång du firar Nationaldagen den 6 juni, tänk på borgmästare Gothilander och överstelöjtnant Adlersparre, två av många som vågade en förändring i ett svårt läge, och som beredde vägen för det Sverige vi lever i idag.

”Mina Herrar!

I ären kallade att afgöra en viktig fråga. – Det tillhör eder, att utse ombud som bevaka och befrämjar vårt samhälles gemensamma rätt och välfärd vid en Riksdag, som blifver – kanske den märkvärdigaste det gamla Sverige haft och – kanske även den sista Sverige får.

Vi hafva öfverlefvat ett år, hvars händelser och rysligheter under hela vår framtida lefnad otvifvelaktigt lära bibehållas i våra minnen.

Följderna af ett krig och skakningen snart sagt öfver hela jordklotet, hafva för oss varit ganska kännbare. Många våre bekanta och vänner, som för ett år sedan värkade med oss, hafva uppnått vårt gemensamma mål och ligga, ganska ovärksamma, hvilande i jordens tysta sköte. Eländet inom vår stad har med hvarje dag tilltagit och vårt lilla samhälle har likväl ej haft missöden, som ej den övriga delen av vårt i besåll varande styckade fädernesland, äfven fått vidkännas. Tvetydigheten för Riket har blifvit ökad genom den förändring som de allmänna sakerna numera fått – Det är eder ej obekant den rubbning, som uppkommit i vår högsta styrelse: och brydsamheten av denna ställning kan ej undfalla den klokt tänkandes uppmärksamhet – Det gäller att vinna frid och förkofran vid fredliga yrken eller – fullfolgd af krig förenade med uppträden, des rysligaste, som äro tänkbare.

Då den till nästa förste maj beramade Riksdag åsyftar avgörande af så betydliga frågor och desse röra eder både enskildt och allmänt på det allra närmaste, så bör jag ej gärna föreställa mig möjligheten av den grova lättsinnighet att I ej på det minst noggranna sätt beräknar hvad eder frid tillhörer.

Jag önskar att det Riksdagsmannaval som nu kommer att för sig gå, ej måtte tillskapas af en missledd slemmeragtighet, af partiagg, ilskna uträkningar af hämnd, härskningslystnad, låg egennytta och dylika orena avsikter.

Jag önskar, att desse vid edert förestående viktiga beslut måtte hos eder vara bannlysta och af edert val af fullmäktig måtte ske efter mogen öfverläggning och täflande uti en fri och oförvillad beräkning, att så den klokaste, redligaste, och mest nitiska och skickeligaste man, som kan vara tillgänglig för vården af edra och samhällets angelägenheter.

Besinnen mina vänner vådan af lättsinnighet vid detta tillfälle – att detta mitt råd lika som mina nu yttrade önskningar äro uppriktiga och välmenta kunnen I ej tvifla.

-Jag har ej länge varit eder styresman, men jag har varit det under en brydsam tid och om jag, under denna tid, ej kunnat bereda eder all den sällhet jag önskat, så har jag likväl aldrig upsåteligen åsidosatt, att uppfylla det heliga löfte jag svurit eder vid tillträdet af mitt ämbete – Till trotts för allt hvad tadlet alstrat af en dum sjelvklokhet, af en låg avund och andre sådana usla drivfjädrar, hemligen eller uppenbarligen ljugit, till misstydning af mine avsikter och för att stifta oenighet i vårt samhälle.

Till trotts för detta tadel skall jag likväl ostörd behålla ett lugnt medvetande af mitt redliga nit och kanske i sinom tid af många bland eder få ett otvungit vittnesbörd som härmed sammanstämmer. Förr eller sednare skall sanningen ändock segra.

Ännu en gång mina vänner!

Besinna vigten af enigheten i edert samhälle och nödvändigheten att handla fritt och klokt.

De ord jag nu talat till eder skola inflyta i denna dagens protokoll. Då även jag blivit förvandlad till stoft och nått min bestämmelse skola de där vittna om mina rena avsikter och min omtanke för edert väl. Kanske någon, i nödens stund, genom min åtgjärd, räddad från undergång, då även skall intyga, att jag efter bästa förmåga sökt fullgöra min skyldighet.

Mina herrar! Wisen nu huru ädelt och klokt tänkande Carlstads Borgarskaps representanter fyller sin plikt, då frågan handlar om att medverka till vårt olyckliga fäderneslands frälsning eller upplösning.

                                                                           K D Gothilander                                                                            Borgmästare”

Källa:

Värmlandsarkiv (VA). Karlstads rådhusrätt och magistrat A I a: 47.