”Vi sutto efter slutad dag vid aftonbrasans sken, den gamle fänrik Stål och jag, det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; Då råkte Sveaborg bli nämnt.”
Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg är för många av oss förknippade med Finska kriget 1808-1809. Ett krig som för Sveriges del betydde nederlag, politiska förändringar och förlusten av Finland. Vem minns inte Döbeln vid Jutas och general Sandels, han som satt i Pardala by, eller Sven Duva som fällde bajonett mot en rysk trupp vid Virta bro. Alla dessa människor som gått till historien berättar fänrik Stål om i sägnerna för en ung finländsk student.
Det mest smärtsamma minnet från kriget, det öppna såret som aldrig ville läka, var utan tvivel kapitulationen på Sveaborgs fästning den 3 maj 1808. Sveaborg byggdes vid mitten av 1700-talet på Vargskären utanför Helsingfors. Det var en imponerande fästning, även med europeiska mått. Tyngst befäst var holmen Gustafssvärd. Därifrån försvarades inloppet till staden. Sveaborg ansågs vara en ointaglig fästning och på den vilade försvaret av södra Finland. På vintern 1808 anföll Ryssland Sverige och bröt med starka trupper in över den finländska gränsen. De svensk-finska trupperna retirerade och snart stod ryssarna nedanför Sveaborgs murar. Efter en kort belägring beslutade fästningens kommendant, vice amiral Carl Olof Cronstedt, att överlämna Sveaborg till ryssarna. Det otänkbara hade blivit verklighet. Den 3 maj började uttåget och fyra dagar senare hade 7000 svenskar och finnar gått i rysk fångenskap. En av dessa var den då 22-årige fänriken vid Adlercreutzska regementet, Berndt Julius von Breitholtz.
Under den 18 månader långa fångenskapen i Ryssland skrev Breitholtz dagbok. Den är till viss del präglad av nederlagets bitterhet och av bekymmer om Finlands framtid. Men framförallt är den en intressant reseskildring om färden in i Ryssland och om de skiftande miljöer fångarna fick uppleva. Breitholtz ger också porträtt av människor och berättar om matvanor, seder och bruk och om spännande händelser under fångenskapen.
Breitholtz mindes den 3 maj då hans regemente marscherade ut på isen nedanför Sveaborg och lade ned vapnen framför de väntande ryssarna. Enligt en konvention skulle alla officerare som tjänstgjort vid garnisoner få vistas i sina hem. Därför återvände Breitholtz genast till sitt föräldrahem i Ekenäs. Vid hemkomsten försvann snabbt glädjen när han upptäckte att ryska soldater tagit delar av hans hem i besittning. Han skriver att det var flera officerare som försökte fly till svenska flottan som låg i Korpo ström. Ryssarna försökte efter hand tvinga finska officerare att gå i rysk tjänst. Om de vägrade hotade fångenskap i Ryssland. Efter ett flyktförsök ångrade sig Breitholtz och återvände till Ekenäs och anmälde sig själv till den ryske befälhavaren ”såsom resfärdige i fångenskapen.” Här följer några utdrag ur dagboken:
23 juli 1808:
”Sedan samtliga fångarne samlats på stadens torg, skedde afresan, omgifne af kosacker kl: 10 f: mid;, utåt samma gata, vid hvilken mina föräldrar bodde. Smärtan af skilsmessan tycktes om möjeligt hos dem fördublas vid åsyn af denna vår affärd. Komna utom staden, qvarblef till vår eskort endast 2:ne kossacker. Den bestelsamhet de vid början af afresan voro så angelägne att visa, gaf sig nu efter hand, den ena red före, den andra efter tåget, alt gick fredligt och väl, tills vi kommo mitt för alén, som går till Svartö bruk. Där ville Jägerhornarne fram för att få taga afsked af sina föräldrar och syster. Oaktat all använd möda med ord och åthäfvor, tecken och böner var dett förgäfves att kunna vinna kosackernas begifvande till denna afvikelse från stora vägen. Sluteligen då Jägerhornarne gjorde min af att icke desto mindre fullfölja sitt förehafvande, satte kosackerna sig till motvärn med fälda pikar och spända pistoler.”
27 juli 1808:
”Första nattqvarteret togs på Sibbo glasbruk. Vi inqvarterades i tvenne tomma rum utan tillgång af sängkläder eller halm, endast med frihet för hvar och en att efter behag på dett beqvämligaste bereda sig sitt nattläger på golfvet. Tidigt på morgonen stördes vår hvila af ryska underofficerarens täta lopp ut och in genom våra rum.”
11 augusti 1808:
”Efter 14 mils resa, som är afståndet emellan Wiborg och Pettersburg, anlände vi till ryska rikets hufvudstad middags tiden: Första anblicken af staden låfvar icke stort. Den Wiborgska stadsdelen man först kommer till, har till dett mästa trädkoijor och illa stenlagda gator, men ju närmare man nalkas Neva floden, ju mera utvecklar sig för ögat dett praktfulla, af slott och stora bygnader, hvilket omgifva stränderna af denna vackra flod. Söndagarne den 14:de och 21:te augustij bevistades kejserliga vacktparaden af största delen fångna officerare. Sedan samteliga troupperne i parad defilerat förbi kejsaren, red han förbi oss, som stod på ett led uppstälde fram för Vinterpalatset, hvarvid han med hatten gjorde en vänlig helsning utan att tala till någon.”
Den 25 augusti gjorde sig Breitholtz färdig för att börja resan mot slutdestinationen, staden
Jaroslav:
”Våra förberedelser till resan voro snart gjorda, likväl som vi skulle färdas i öppna skjuts kibitkor, emedan få hade råd att kjöpa egna åkdon, ansågs dett som en nödig försigtighet att i Pettersburg kjöpa åtminstone en simpel madrass och dyna, stoppade med nöthår, för att äga något värn emot den hiskeliga skakning man eljest känner af kibittkor utan fjädrar på de usla vägarne, ofta långa stycken utgörande endast kafvel broar.”
31 augusti 1808:
”Till byn Samina. Härifrån skulle nu resan för oss vidare fortsättas på vatten. Till dett ändamålet hyrdes af ryska Lieutnanten en öppen barkass, nog rymlig att herbergera samteliga med pick och pack, däribland 4 egna kibittkor samt en jagt vagn, dessutom 7 mans besättning.”
1 september 1808:
”Omkring kl: 10 f:mid: var alt ombord, då barkassen skjöts från land och färden anträddes utföre Samina ån. Den påskyndades ömsom med rodd, skjutning med stänger eller genom dragning med lina från land. Efter många dagars resa kommo vi in i en annan något större flod vid namn Mologa, hvars stränder ärbjuda de vackraste utsigter af åkerfält, ängar, löfskogar, byar och kyrkor.”
10 september 1808:
”Denna dag vid pass kl: 1 efter mid: landades under staden Jaroslavs murar, målet för vår resa, som Gudi lof nu lyckeligen slutades efter en färd af nära 80 svenska mil från Pettersburg.”
13 september 1808:
”Togs vår nya förvisningsort närmare i besigtning. Lika med alla de ryska städer vi sett in i landet, är Jaroslav illa bebyggd. Med undantag af några kyrkor med antikt utseende har staden ingenting märkvärdigt i byggnadsvägen att framvisa. Kyrkornas antal i Ryssland öfverstiger allmänneligen förhållandet till folkmängden. Således utgör deras antal i Jaroslav öfver 40.”
26 september 1808:
”Blefvo vi alla svenskar bjudna på middag till adelsmannen herr Karnovitz. Han ansågs bland de rikare, såsom ägande 800 slafvar. Dessa lifegna stå till sina herrars tjenst, men genom mera
meniskoälskande författningar äro de tjenandes öde allmenneligen ganska lindrigt.”
9 april 1809:
”Ingeck påskhögtiden som i Ryssland anses som den förnämsta, firas där med flere allmänna lustbarheter såsom gungning, promenader och åkning utföre isbergen, hufvudsakligast i dymmel veckan, ryssarnas carnevalstid…… Också är ryssen i allmänhet en glad människa, en lycklig lättsinnighet och egen sorglöshet åtföljer honom under hela dess lefnad. Den gemena ryssens glättighet yttrar sig mestadels medelst sång och dans. Hvart och ett gjöromål, äfven det besvärligaste, fördjufvar ryssen genom sång. Soldaten efter den mäst smärtsamma bestraffning är genast färdig att sjunga. Jag har sett ryska recryter fjettrade i jern för att transporteras till regementet likväl dansa i sina fängsel och knäppa på balalaikan ehuru enligt ryska militairens organisation ingen af dem ägde någoth hopp, att mera här i tiden få återse sitt hem.”
23 september 1809:
”Om aftonen blefvo 4 af kammeraterne omkring kl: 9 kallade till Gufvernörn. Vid återkomsten medförde de den både sorgerliga och glädjande underrättelsen att freden Sverige och Ryssland emellan var afslutad i Fredrikshamn, samt gränsen dessa stater emellan flyttad från Kymmene till Torneå elf.”
8 november 1809:
”Sent om aftonen blefvo vi tillsagda att till dagen därpå hålla oss resefärdiga.”
9 november 1809:
”I dag inträffade således den länge efterlängtade stunden. Afsked togs af alla dem, som visat oss någon synnerlig attentjon. Därefter öfverlämnade Prinsessan Galitzen såsom ett minne af sig till Lieutnanterne Hjelmstjerna och Stjernfäldt hvar sin mindre bordsduk med Galitziska vapnet inväfvit och förfärdigade i Jaroslavska drällfabriken, den förnämsta som finnes i hela Ryssland. Vid afskedet kysste Gufvernörn oss, hvar och en under många önskningar för vår lyckliga hemresa. Skilsmessan ifrån denna ädla och aktningsvärda famille, hos hvilken vi njutit så mycken godhet, var värkeligen påkostade. Vår ärkänsla kunde ej yttra sig i annat än ord, men uppriktig var den önskan, att deras landsmän, som i Sverige delade lika öden med oss i Ryssland, måtte af svenskarne ärfarit ett lika vänligt bemötande.”
Freden mellan Sverige och Ryssland undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809. Sverige hade förlorat Finland och Berndt Julius Breitholtz hade mist sitt fädernesland. I januari 1810 lämnade han Finland för alltid och reste över ett förhärjat och nedbränt Åland till Stockholm. Senare samma år överfördes Breitholtz till svenska armén och placerades som löjtnant vid Närke-Värmlands regemente. När kriget mot Norge utbröt 1814 deltog Breitholtz i fälttåget västerut och bevistade bl a belägringen av Fredrikshall. Ett år senare utnämndes han till kapten vid Värmlands regemente och efter några år blev han chef för Grums kompani.
Vid denna tid bodde Breitholtz hos familjen Löwenhielm på Malma i Nor. Här levde han ett ”kavaljersliv” vid sidan av sin tjänstgöring vid regementet. Han ansågs vara en ”kärv” personlighet som kunde leverera bitande vassa repliker. Han var en skicklig hästkarl som gärna deltog i slädpartier när denna möjlighet gavs. Enligt traditionen lär han ha varit förebild till överste Berencreutz i ”Gösta Berlings saga”.
Det berättas att när våren kom till Malma, de första dagarna i maj, blev kapten Breitholtz missmodig och drog sig undan människor. Den tredje maj, tidigt på morgonen, åkte greve Löwenhielm med häst och vagn mot Karlstad. När han kommit en bit in på Sörmon såg han Breitholtz en bit in i skogen gå fram och tillbaka. Greven steg ur vagnen och gick fram till kapten och frågade om han kände sorg eller om han förlorat något. – Förlorat, skrek Breitholtz, visst har jag förlorat. Och han grep greven i armen och såg honom stint i ögonen.
– Har jag icke förlorat, och har du icke förlorat? Vet du inte vad detta är för dag? Har du glömt
Sveaborg, har du kommit över den skammen och den nesan? Hur har du kunnat glömma – hur kan någon glömma tredje maj?
År 1838 tog Breitholtz avsked från militärtjänsten. Ett år senare flyttade han in till Karlstad och bosatte sig i ett stort vitmålat tvåvåningshus på Stora Herrgårdsgatan, snett mittemot biskopsgården. Kapten Berndt Julius Breitholtz förblev ogift och hade inga barn. På sin ålderdom framträdde han alltmer sällan i offentligheten. Pelle Ödman skriver i sina skolminnen att han mindes veteranen från finska kriget med de stora vita mustascherna, de vackra dragen och det vita huvudet, ”som han bar högt upp, fast det darrade av ålderdom, när han långsamt men med militärisk hållning vandrade gatan framåt, stödd på sin käpp”.
Major Nygren skriver, att när Värmlands regementes musikkår 1862 gav konsert, spelades Björneborgarnas marsch som en hedersbevisning åt en aktningsvärd statsmedborgare, ”som nu liksom mången annan dylik ligger begravd och glömd under sin sten på kyrkogården.”
”Tag allt, vad mörker finns i grav, och allt, vad kval i liv, och bilda dig ett namn därav och det åt honom giv; det skall dock väcka mindre sorg än det, han bar på Sveaborg.”
Olle Nilsson
Källor:
- Kungliga biblioteket: Breitholzsläkten L104 Ö 2
- Personhistorisk tidskrift, 1902
- Rundberg, J. L. Fänrik Ståls sägner
