På försommaren och hösten 2008 gjorde Värmlands Museum arkeologiska undersökningar inne på gården till Drottninggatan 12.
Keramik är den största delen av fyndmaterialet. Det är rödgods, fajans, stengods, porslin och flintgods. Över 70 % av rödgodset är bemålat med dekorationer. Det äldsta dekorerade är från mitten av 1600-talet.
De fynd man gjort av fajans kommer i huvudsak från Nederländerna och Sverige. De kan dateras till åren 1650-1750. Den svenska fajansen kan härledas till Mariebergs fabrik i Stockholm. Totalt åtta fynd av porslinsfragment gjordes. De är alla av kinesisk tillverkning och kommer från te- och kaffeserviser som importerats till Sverige under 1700-talet genom de ostindiska kompanierna. Några fler fynd har gjorts av flintgods. Flintgodset var billigt och massproducerades redan på 1700-talet.
De fragment av flintgodskärl som registrerats har varit delar av matserviser. Av stengods har endast två fynd gjorts. Ett av dessa fragment från kärl kan spåras till området runt Köln i Tyskland och har daterats till sent 1500-tal. Det andra är av typen Westervald och har sitt ursprung från senare delen av 1600-talet. Import av stengodskärl från Tyskland var vanligt under 1600-talet.
Utgrävningen visar att de äldsta spåren av mänsklig aktivitet i området är en brunn, en växtodling och en väg som man antar är en s k ”fägata”. Genom analys kan dessa fynd dateras till perioden 1550-1650. På stadskartan från 1646 kan man se att en ”kålgård” legat inom undersökningsområdet (röd pil på kartan). Kålgården ligger på samma plats där arkeologerna fann spåren efter en växtodling. Det man tolkar som en ”fägata” går fram till växtodlingen och brunnen.
Kartan från 1646 visar också att det funnits en gata i nord-sydlig riktning som leder fram till växtodlingen. Gatan har inte haft någon stenläggning. I analysen från förundersökningen innehöll provet ”dynga från kreatur” som trampats ner i gatan. Efter analysen tolkades gatan som en ”gränd eller passage” som leder ut från staden till växtodlingen eller brunnen. Här fanns under det tidiga 1600-talet ingen bebyggelse varför man antar att brunnen haft funktionen som stadsbrunn eller varit kronans egendom. Efter analys av innehållet i brunnen, som dateras till 1640-talet, konstaterar undersökningen att brunnen slutat användas vid denna tid.