Den 7 juni 1812 utfärdades till chefen för Närke-Värmlands regemente en generalorder med följande lydelse: ”Sedan Kungl Maj:t före detta Nådigast beslutit att Nerikes och Wermelands regemente skall fördelas i 2:ne regementen – Det ena som ligger till större delen i Örebro län, under namn af Nerikes, det andra under namn af Wermelands regemente, så kommer fördelningen genast att ske, efter det af Herr Grefven, Generalmajoren och Riddaren C Cederström att tills vidare mottaga Befälet över Wermelands regemente”.
Delningen av det gamla regementet medförde en flyttning av mötesplatsen för värmlänningarnas del från Kristinehamn till Varpnäs, väster om Karlstad. Varpnäs mo blev från 1817 mötesplats för Värmlands regemente. På grund av den besvärliga flygsanden och långt avstånd till rinnande vatten, beslöts 1830 att man skulle se sig om efter ett annat övningsfält. Av nio föreslagna platser bestämde man sig för en plats på Trossnäs säteris ägor.
Det nya exercisfältets storlek uppgick till en yta av 27 hektar mark. Värmlands regementes läger sattes upp på fältets östra del medan fältjägarregementet besatte den nordvästra delen. Eftersom de båda regementena hade kvar sina förråds- och utrustningsbodar på Varpnäs, fick de stå kvar där så länge det nya kontraktet gällde. Som en slags ersättning för detta förhållande erhöll markägaren, brukspatron Johan Norström, ensamrätten till att sälja brännvin och tobak på Trossnäs under mötestiden. Mellan övningsperioderna skulle han också få begagna sig av det utarrenderade fältet som betesmark för korna. Den östra delen av fältet, där regementet var förlagt i en tältstad, var en fuktig och kall plats beroende på markens beskaffenhet. Saknaden av tillräcklig dränering, men framför allt de vidsträckta mossar som omgav platsen på östra sidan, gjorde sitt till att man under 1850-talet flyttade lägret till mötesplatsens södra del.
På våren 1859 erbjöds staten att köpa övningsfältet av den nye ägaren av Trossnäs, häradshövding Carl Vikström. För staten och de båda regementena var köpet av fältet betydelsefullt. Man hade nu fått rätten att uppföra byggnader åt truppen, liksom möjligheten att förbereda en torrläggning av området. Problemet för myndigheten att hitta lämpliga platser för skjutövningar och annan utbildning, löstes också delvis genom att Vikström lämnade erforderlig plats i egendomens skogsområde vid den så kallade Mellbymon. Man fick också tillträde till den så kallade Trossnäs beteshage för att kunna upprätta kokgropar vid kanten av Norsälven, strax väster om fältet.
Under 1840-talet hyrde ägaren av Trossnäs ut en byggnad till officerskåren. Den så kallade ”salongen” var ett tvåvånings timmerhus, inrett med matsal och samlingsrum i övre våningen och några expeditionsrum och kök i den nedre. När större utrymme behövdes, satte man upp ett stort mattält bredvid byggnaden. Så småningom byggde underofficerskåren sin paviljong på en plats på andra sidan landsvägen, med utsikt över älven. Ända in på 1860-talet låg befälet i tält, både under rekryt-, bevärings- och regementsmötena. Officerarna var enligt gammal hävd skyldiga att själva hålla sig med tält, men dessa ägdes och underhölls senare av officerskassan. Endast regementschefen bodde i hus. Det uppfördes någon gång under 1840-talet av överste Malmborg och stod kvar ända till sekelskiftet under benämningen ”majorsexpeditionen”.
Så snart Trossnäs fält blivit statens egendom 1859 kom man igång med byggverksamheten. Större delen av de baracker, förråd och kaserner som uppfördes under åren bekostades av staten. Av de 57 byggnader som växter upp under tiden 1860 – 1900, betalades 21 av regementets olika kassor och resterande 36 av staten. Man byggde i allmänhet på entreprenad, organiserat av landskontoret i Karlstad, och det var inte ovanligt att någon byggmästare i trakten av Trossnäs fick utföra arbetet. Oftast var stommen i byggnaderna av timmer som brädfodrades och rödfärgades. Taken täcktes antingen av skiffer, tjärad papp eller plåt. De flesta byggnader som uppfördes på Trossnäs var av så kallad typmodell som fanns runt om i landet. De ritades av Arméförvaltningens Intendents- och Artilleridepartement. Officerskåren däremot bestämde själv utseendet på sina byggnader.
Som första byggnad uppfördes en kasern för stammanskapet 1861. Byggnaden var avsedd att användas som förläggnings- och undervisningslokal under befäls- och rekrytmötena. I början av 1860-talet utdömdes det gamla sjukhuset, som hade flyttats från Varpnäs 1837. Det nya sjukhuset stod klart 1864, men öppnades först två år senare när det hade inretts och all nödvändig materiel fanns på plats. Tidigare hade de båda regementena haft var sitt sjukhus, men nu fick man ett gemensamt. Byggnaden, som var uppförd i två våningar, innehöll sammanlagt tjugo rum. På nedre våningen i ena änden av huset fanns apotek för Värmlands regemente, och i den andra änden motsvarande utrymmen för fältjägarna. I sjukhuset fanns även kök med kokmöjligheter samt badrum med badkar. Av de övriga rummen var åtta patientrum och fem rum som disponerades av läkarna. Bataljonsläkarna bodde ofta på sjukhuset, om detta inte var överbelagt.
Så länge regementet funnits på Trossnäs, hade maten tillagats utomhus i kokgropar och över öppen eld. Någon möjlighet för manskapet att förtära maten inomhus hade heller inte funnits.
För att förbättra dessa förhållanden uppförde regementet en inbyggd mathall på egen bekostnad 1868. Den nya mathallen var tillräckligt stor för att rymma hela regementets stammanskap.
På mitten av huset fanns en utbyggnad avsedd till kök. Kokapparater tillkom dock inte förrän 1875. Genom generalorder tilläts regementet att anskaffa, som man uttryckte det, ”lämpliga kokapparater”. Det fanns vid denna tid flera sorter att välja emellan. En slags permanent kokanordning med ”inmurade järnpannor” ansågs lämpligare än flyttbara ”koktunnor”. I slutet av 1875 års möte var järnpannorna färdiga att tas i bruk. Nio kittlar av gjutjärn fanns ”inmurade” i köket och dessutom fanns på plats två vattenbehållare samt hyllor med plats för 900 kopparflaskor, som var hela stammanskapets numerär.
Mot slutet av 1860-talet hade den gamla officerssalongen blivit alltmer fallfärdig. År 1873 beslöt slutligen officerskåren att ersätta den med en ny byggnad. Två år senare stod den färdig. Den hade då kostat kåren omkring 40 000 kronor. På nedre våningen fanns samlingsrum, kökslokaler och några bostadsrum samt matsal. Den sistnämnda beskrivs på följande sätt: ”Den vackra matsalen med sina höga fönster prydes av hans kungl. höghet kronprinsen Gustafs 1886 målade bild i regementets uniform, målade bilder av Värmlands regementes chefer samt två synnerligen vackra förgyllda mässingskronor, officerskåren förärade av regementsläkaren doktor Haak efter hans avgång från regementet”. På övre våningen förlades resten av bostadsrummen, av vilka tre senare gjordes om till gästrum. Bakom officerspaviljongen, på andra sidan vägen, byggdes en ”isbinge”, en taklös byggnad för förvaring av is. I den förvarades bland annat punschen och andra alkoholhaltiga drycker.
År 1877 beviljade riksdagen slutligen medel till byggande av kaserner för beväringen. De fyra manskapskaserner som byggdes i regementets läger på Trossnäs åren 1878 – 1879 var av en typmodell fastställd 1873. Återigen utfördes arbetet på entreprenad som förrättades av landskontoret i Karlstad. Kontrakten skrevs i allmänhet på hårda villkor för byggmästaren. Om inte arbetet var genomfört efter den överenskomna tiden, skulle enligt kontraktet entreprenören ”skiljas” från arbetet eller få böta upp till 6 procent av den totala byggnadskostnaden. Kasernerna uppfördes i två våningar. Bottenplanet var indelat i åtta logement, sex för manskapet och två för underofficerarna. I varje logement bodde 24 man. Brisarna var av trä, byggda i två våningar samt golv- och väggfasta, med sovplats för tre man på varje.
På övre våningen, som inte var rumsindelad, bodde 180 man tillsammans i en enda stor sal. Britsarna var placerade längs långsidorna samt i mitten av salen. På grund av ingångarnas placering på båda gavlarna av kasernen, uppstod ett besvärande luftdrag genom byggnaden. Kasernerna ansågs även alldeles för trånga, av den tidens medicinala expertis. Vid undersökningar hade man konstaterat, att på grund av den bristande renligheten uppstod ofta infektioner bland soldaterna.
Försök med fasta kokhus gjordes i början av 1870-talet och med ledning av dessa erfarenheter fastställdes 1877 en normaltyp för kokhus. Byggnaden var uppförd av timmer med murad grund och skorsten, samt försedd med stenplattor på golvet och en reglerbar så kallad ”imhuv” på taket. Inredningen, som var påtagligt enkel, bestod av fyra stora inmurade kokgrytor, så kallade ”pannmurar”, väggfasta bord och fyra vattencisterner för diskning. 1877 års riksdag anvisade 180 000:- kronor för anläggning av 61 kokhus vid arméns mötesplatser runt om i landet. Värmlands fältjägares kokhus stod klart 1879.
Utspisningen av maten skedde långt fram i tiden utomhus och några statliga medel för byggande av mathall fick inte kåren. Först 1887 beslöt provianteringsdirektionen vid fältjägarkåren att en öppen mathall för 600 man skulle uppföras på kårens egen bekostnad. I juli 1890 förklarade sig kronan villig att överta kostnaden för mathallen genom en årlig avgift till kåren på 150:- kronor under loppet av tio år. Fotografi från omkring 1890.
Den ofullständiga inredningen av innertaket på övervåningen och de fasta britsarna, förde ofta med sig att dammgömmor lätt uppstod, vilka i sin tur ledde till att soldaterna ofta drabbades av sjukdomstillstånd av olika slag. Kasernerna var visserligen försedda med ventilationstrummor på bottenvåningen, men dessa fungerade inte tillfredsställande. På taket av byggnaden fanns så kallade ”takryttare”, under vilka sänkbara ventilationsluckor dolde sig, vars uppgift var att ventilera övervåningen. En desinfektion av kasernerna gav vanligen ett dåligt resultat, därför att de var alltför otäta för att den då använda formalingasen skulle vara effektiv.
I en rapport till Medicinalstyrelsen 1896 skriver en läkare följande: ”Den luftförskämning som i synnerhet vid morgonväkten ger sig tillkänna såsom en vidrig stank, härrör dock ej allenast av direkta se- och exkretioner från en mängd smutsiga människokroppar – den har även en annan källa, varur den flödar allt ymnigare, ju längre mötet fortgår, nämligen manskapets underkläder – skjortor, strumpor m m – vilka, sedan de först blivit grundligt genompyrda med varjehanda orenlighet, omsider avläggas för att, i avsaknad av annat förvaringsrum, magasineras såsom underlag i bäddarna.”
Under de sista tio åren på Trossnäs företogs inga nybyggnationer. Av de anslag på två miljoner kronor som riksdagen 1902 beviljade till förbättringar på mötesplatserna runt om i landet, tilldelades regementet omkring 50 000 kronor. Detta belopp användes huvudsakligen till ombyggnad och renovering av kasernerna, bland annat försågs de med sängar av järn, som var flyttbara.
Det försenade kasernbygget i Karlstad förde med sig att byggnaderna på Trossnäs renoverades så sent som 1909. Samma år började kasernerna i Karlstad att byggas, och efter några år var indelningsverket och mötesplatserna helt avvecklade.
Olle Nilsson
Otryckta källor:
- Krigsarkivet (KrA):
- Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen. Inkomna skrivelser från Krigscollegium 1831 – 1835. E II, volym 7.
- Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen. Generalmönstringshandlingar 1834 – 1901. F II, volym1.
- Värmlands regemente. Förvaltningsdirektionen/regementets förvaltning. Korrespondens, ritningar m m gällande byggnader på Trossnäs övningsfält 1878 – 1880. F II, volym 1.
- Värmlands regemente. Kasernvårdsavdelningen. Rullor, liggare, journaler. Liggare över hus och byggnader på Trossnäs. D, volym 1.
- Värmlands regemente. Kasernvårdsavdelningen 1885 – 1892. Kontrakt. A I, volym 1.
- Värmlands regemente. Kasernvårdsavdelningen 1849 – 1942. Övriga handlingar. F I, volym 1.
- Arméförvaltningen. Fortifikationsdepartementet. E. Inkomna handlingar rörande kronans mark och byggnader på Trossnäs och Tånga hed.
- Värmlands regementes officerskårs enskilda kassa. Redogörelser. G 2, volym 3.
- Fotografier från Föreningsarkivet i Värmland
Tryckta källor:
- Edholm, E. Om svenska härens helsovård med särskild hänsyn till de militära etablissementen. Stockholm 1880.
- Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift 1900, sid 234 ff.
- Nordensvan, C. O. Värmlands regementes historia 1623 – 1903. Stockholm 1904. Del II. Stockholm 1911.
