”Se beväringa!”

”Se beväringa där i sin krigsmannaprakt, hon är grann, hon är gul, hon är blå!  Hon har supit sig full och hon dansar i takt, hon kan hoppa, men kan inte gå.”

Så skrev Gustaf Fröding i dikten ”Beväringa” som ingår i hans debutverk ”Guitarr och dragharmonika” från 1891. Det var nog ingen tillfällighet att Fröding beskrev beväringen vid just denna tid. Bara ett år senare togs 1892 års försvarsbeslut, vilket innebar att riksdagen stakat ut vägen mot ett helt nytt värnpliktsförsvar.

Nästan alla svenskar hade förr någon slags relation till den värnpliktige soldaten, eller beväringen som han kallades längre tillbaka i tiden. I Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga” kan vi läsa om hur Emil från Katthult roade sig på Hultsfreds slätt, samtidigt som Alfred och de andra drängarna från Lönneberga socken gjorde sitt beväringsmöte på övningsplatsen. Bilden av mönstringsförrättningen har Axel Petersson ”Döderhultaren” förevigat genom sin statygrupp ”Beväringsmönstringen” från år 1909. Under beredskapsåren 1940 – 1945 skildrade Ulla Billquist den värnpliktige beredskapssoldaten i schlagern ”Min soldat” från 1940. Men Sveriges mest kände soldat är utan tvivel 91:an Mandel Karlsson som har gjort sin värnplikt på Klackamo hed varje år sedan 1932. Trots att förändringens vindar blåst starka sedan dess kan många människor, med en portion humor, känna igen sig i 91:an Karlssons vedermödor som värnpliktig.

Det har gått långt över ett sekel sedan den fullt utbyggda värnplikten infördes i Sverige. Den 14 juni 1901 brukar betraktas som den moderna värnpliktens födelsedag i det svenska försvaret. Under en lång tid av år fram till 1813 hade Sverige en renodlad yrkesarmé i form av det gamla indelningsverket från 1680 talet. Men redan under 1790-talet utvecklades förslag om en landsomfattande värnplikt. Då hade man som förebild den segerrika franska värnpliktsarmén som under revolutionskrigen besegrade både britter och österrikare. Men det var inte förrän efter det misslyckade kriget mot Ryssland 1808 – 1809 som diskussionen om värnpliktstanken åter fick näring. Kriget hade visat att den stående indelta armén inte räckte till utan att den krävde förstärkning. Efter riksdagsdebatt och utredningar utfärdades i oktober 1812 ”kungörelse om det allmänna beväringsmanskapet”. Från början utsträckte sig övningstiden till endast 12 dagar men den kom att utökas successivt för att 1892 omfatta 90 dagar, fördelade på två år. Hela 1890-talet karakteriserades av en livlig försvarsdebatt. Högern slöt nu helt upp bakom värnplikts idén medan vänstern knöt samman värnplikten med fullt utbyggd rösträtt. Frågan om en avveckling av indelningsverket och ett införande av ett värnpliktsförsvar kom att utredas av generalstaben på uppdrag av regeringen. Frågan bereddes därefter i laga ordning av ett särskilt försvarsutskott med representanter från riksdagens båda kamrar. Resultatet blev en kompromiss där riksdagens linje segrade framför generalstabens. Kompromissförslaget resulterade i ett införande av ett värnpliktsförsvar med en begränsad utökning av övningstiden om totalt 240 dagar. Den 14 juni 1901 fick den nya härordningen kunglig stadfästelse.

På våren 1902 ryckte de första värnpliktiga in till den nya grundutbildningen. Vid Värmlands regemente på Trossnäs fält fick de nyinryckta beväringarna skriva sina egna levnadsbeskrivningar.

Vid denna tid pågick arbetet som mest med att skriva regementets historia. Den drivande kraften i detta arbete var regementschefen överste C.O. Nordensvan. Den stora förtjänsten med historiken är att militären hade som ambition att dokumentera den tid de själva hade upplevt, övergången från indelningsverk till värnpliktsförsvar. Initiativet till levnadsbeskrivningarna kom från överste Nordensvan, som ansågs vara en mycket framsynt officer med historiskt perspektiv. Berättelserna skrevs av samtliga värnpliktiga vid regementet åren 1902 – 1913. Idag förvaras ”Beväringens levnadsbeskrivningar” i regementets arkiv vid Krigsarkivet. I det följande ska de drygt 20-åriga beväringarna själva få berätta om sina liv, tankar, drömmar och värnplikt:

”Jag No 377 Karl Johansson är född den 7 november 1881 i Björkebols hemman i Wermskogs socken i Gillbergs härad Wermlands län. Min barndom tillbringade jag i nämnda hemman tills jag var fjorton år då vi flyttade till Wegerbol i samma församling. Sedan den tid har jag pröfvat på åtskilliga arbeten, två och ett halft år har jag gått som dagsverkare på Strands herrgård i Wermskogs socken. De tre sista somrarna har jag farit til sjös på åtskiliga båtar, som gått mellan Arvika och Göteborg och några resor till Uddevalla. Jag har äfven farit på Dalslands kanal ända upp till Töcksfors. Om vintrarna har jag varit i skogarna och huggit timmer, props och kastved samt sågat props efter sjöstränderna. Min fader är till yrket skräddare, men hans yrke har jag aldrig haft någon lust till, vi äro nio syskon af hvilka jag har en syster äldre än mig och de andra äro yngre. Jag har varit frisk i hela mitt lif undantagandes mässlingen och sharlakansfebern när jag var barn!”

”Undertecknad föddes den 14 maj 1880 i Sillebotten Silleruds församling af Wermlands län. Min fader är handlanden därstädes Johan Wilhelm Norder. Mina första stapplande steg på lärdomsbanan tog jag hos en gammal tant. Därefter genomgick jag tre klasser i folkskolan och erhöll därefter undervisning af guvernant för att söka inträde vid allmänt läroverk. Höstterminen 1892 intogs jag vid högre allmänna läroverket i Karlstad och tillbragte därstädes 9 år tills jag slutligen efter mödor och besvär lyckades eröfra hvita mössan våren 1901. Nu blef det frågan om hvilken lefnadsbana jag skulle välja. Efter många om och men kom jag till det resultat att ingenjörsbanan voro den fördelaktigaste och ingick för att erhålla den nödiga utbildningen härför vid Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg. Jag har nu tillbragt ett år härstädes i högre afdelningen 1:a årskurs och befinner mig för närvarande som beväringsman och blivande underbefäl på Trossnäs fält.

Trossnäs fält den 17 maj 1902 E.W. Norder.”

”Jag är född i Östmarks församling den andre maj år 1880, efter sju år sedan började jag min skolkurs, fyra år därefter flyttade jag i folkskola och genomgick där tre terminer, och min lärarinna hette Ellen Fornell, när jag då har genomgått alla mina skolekurser blev jag konfrimerad den 10 oktober år 1894. Sedan den tid har mitt öde fört mig än hit än dit, det första jag då började med var skogsarbete, och det var i Helsingland, sedan reste jag till Norge och min sysselsättning där var jordarbete ävenså flottning samt i två somrar har jag varit vägarbetare, om vintrarna har jag varit i Dalarna och Helsingland på skogsarbete, så har mitt yrke varit sedan jag blev konfrimerad, och jag tror att det blir det samma hedanefter, om jag inte hittar på något annat gott föremål i min framtid, ty jag är bara en fattig arbetare.

Trossnäs fält den 1/7 1902 Johan Severin Jonsson.”

”Jag är kommen till världen (tyvärr säger min bekanta) år 1881 den 4 november. Födelseorten uppges för mig vara Göteborg men det vet jag inte säkert, för jag var så liten då att jag ingenting minnes. Jag lefde ett bekymmerslöst lif, sysselsatt med att göra rackartyg och okynnigheter, till dess jag var sju år, då en gammal tant kom och tog mig med till skolan. I denna sattes jag nu och fick så börja tänka på lifvets allvar. I skolan gick jag till dess jag var femton år då jag slutade i femte klass. Hade mina släktingar fått råda hade jag väl slutat i första klass ty dessa kunde inse hvarför en sådan lätting som jag skulle fortsätta skolan. När jag var sjutton år lämnade jag Göteborg, den trefliga staden, och bosatte mig i Trollhättan, där jag fått plats i därvarande tidning, och några få år därefter hamnade jag i Arvika där jag sedan vistats. Förnärvarande är jag på Trossnäs för att tjäna konung och fosterland och öfvar mig dagligen i noggrann marsch och gevärsföring mm. Mina lefnadsöden äro alltför många och kanske obetydliga för att omtalas och förresten är timmen, som jag fick att skrifva på, slut nu.

Trossnäs fält den 17 maj 1902. Folke Schönberg.”

”Beväringsrekryten No 951 Alfred Nilsson. Jag föddes vid Abborrsjön den 9 september 1881 om jag får tro hvad man sagt mig. Vid åtta års ålder inskrefs jag i skolan och knogade där både länge och väl tills jag slutligen erhöll ett slags avgångsbetyg, och konfirmerades året derpå. Sedan dess har jag för det mesta vistats i mitt hem och sysselsatt mig med ett och annat arbete som jag nu ej vill sysselsätta mig med att beskriva. Jag skall nu i stället beskrifva åtskiligt som jag upplevat sedan jag inskrevs som beväring vid Vermlands regemente. Jag skall då börja med hvad jag iakttagit sedan jag började min tjänstgöring här på Trossnäs den 7 maj 1902. Tills jag kom hit har jag haft den uppfattningen att svenskarna varit ett fritt folk men nu är denna min tro alldeles försvunnen ty här är enligt mitt tycke nästan varje man en slaf. Dock får man här lära sig många saker bland andra att inse sina egna egenskaper både onda och goda för min del har jag funnit att jag är en allätare af allra första sort. För det andra har jag fått den förvrängda uppfattningen att krig är mänsklighetens största plågoris och slutligen att jag är så ogudaktig att om jag skall försöka bedja till Gud, det alltid vill bli såhär. Gud gifve att inga gossebarn hvarefter måtte födas till verlden för att blifva slafvar i krigstjensten.”

”Undertecknad nuvarande beväringsrekryten vid Kungliga Värmlands regemente No 358 Möller föddes på gården Mölntorp Väse församling den 3 mars 1883. Mina föräldrar voro soldaten vid Kongl Nerkes regemente No 15 Möller och hans maka. Redan som ung gosse fann jag mycket behag i läsning, varför jag med vackra betyg genomgick vanliga folkskolan och sedermera en högre folkskolekurs. Min fader hade vid denna tid slutat sin tjänst inom svenska armén och slagit sig i ro på klockarstället i ofvannämnda församling. År 1899 ingick jag i Väse frivilliga skarpskytteförening. Jag försökte så mycket i min förmåga stod att ej blifva den sämsta skytten, och detta lyckades mig. Under år 1900 erhöll jag som belöning för min ifver skyttemärke samt några kronor. Efter detta blef jag ännu mycket ifvrigare med min skjutning men måste dock snart afbryta den, ty jag fick anställning som handelsbiträde i solstaden Karlstad. Med detta stillasittande lif trifdes jag ej längre. Jag ville hellre vara fri och ute i den fria naturen Om någon tid var jag åter hemma hos min far. Då det led mot hösten började jag fundera på något, nämligen att bli skollärare. Tänkt och gjort. Jag satte mig ned och skref min ansökan. Två dagar därefter erhöll jag bref från rektorn vid seminariet att infinna mig där endast några få dagar därefter. Tentamen gick bra, oaktat det i början såg besvärligt ut. Den tid jag har vistats där har äfven varit instängd till följd af läxors inpluggning, men tiden har ändock gått fort. I år kom jag på en fix idé, den, att exercera beväring i sommar. Jag gick till mönstringen i Karlstads rådhus den 26 mars och blef där inskrifven som vapenför i den svenska hären. Den långa tid, 19 år, som nu förflutit, har jag nu med få ord försökt att återgifva. Jag trifs här på Trossnäs fält mycket bra och gläder mig åt att äfven jag en gång kanhända får kämpa för fosterlandet.

Trossnäs 17 maj 1902 Carl Möller.”

Olle Nilsson

Källor:

• Krigsarkivet (KrA). Värmlands regemente. Regementschefsexpeditionen E XIII. Beväringens levnadsbeskrivningar.
• Fotografier från Föreningsarkivet i Värmland