
”Å sablera di blänkte under himmelen den blå, gevädersbaljonettera di gjorde likaså; Ja, hurra för di pöjker som på Trossnäshea gå, äxeschisen di snart sej läre få…”
Sånger och berättelser om det svenska 1800-talets militärliv finns det gott om, inte minst när det gäller Värmland. Rubriken på den här artikeln är hämtad från titeln på en essä, skriven av kapten Hugo Falk 1892 som han tillägnat Värmlands regemente. Titeln säger en del om den tidens militärliv, eller åtminstone att det handlade om en verksamhet som till stor del var förlagd till sommartid. Den här artikeln ska handla om just militärliv i sommartid vid 1890-talets slut, och framför allt om hur en dag kunde se ut på den tiden, då befäl och trupp i Värmland övades under några korta sommarmånader på Trossnäs fält.
Under 1800-talet var alla indelta infanteriregementen runt om i Sverige förlagda till så kallade mötesplatser på landsbygden. I Värmland ingick Krigskollegium den 31 oktober 1831 ett arrendekontrakt med brukspatron Johan Norström på Edsvalla bruk om att få använda mark på hemmanet Trossnäs ägor för ny exercisplats för Värmlands regemente och Värmlands fältjägarregemente. Det arrenderade området låg invid östra stranden av Norsälven och uppgick till en yta av 100 hektar. Den plats som anvisades militären bestod till stor del av våtmarker och kantades på sina håll av vidsträckta mossar. I kontraktet skrevs in att innehavarna av gårdarna Norra och Södra Trossnäs skulle få använda sig av området som betesmark mellan de militära mötestiderna. I slutet av 1850-talet inledde Krigskollegium förhandlingar med markägaren om ett köp av det arrenderade området. Nu började det att byggas på allvar. När sekelskiftet började närma sig, i slutet av 1890-talet, kunde man räkna till omkring 100 byggnader i det då över 200 hektar stora lägerområdet fördelat på två regementen.
När den då 18-årige volontären Carl Kaijser (1878 – 1959) den 23 maj 1896 ryckte in på Trossnäs fält för att påbörja sin officersutbildning vid Värmlands regemente, var lägret så gott som fullt utbyggt. Kaijser är en av flera före detta officerare som nedtecknat sina minnen från det sena 1800-talets Trossnäs, då indelningsverket fortfarande var rådande med alla dess gamla traditioner. Kaijser kom till ett regemente och ett indelningsverk som förändrats ganska mycket sedan det inrättades i slutet av 1600-talet. Det var oftast de äldre officerarna som var anhängare av indelningsverkets flerhundraåriga traditioner och till och med en del regementschefer, så sent som i slutet av 1800-talet. Överste Helmer Falk, som var chef för Värmlands regemente och ledamot av riksdagens första kammare, pläderade starkt för indelningsverkets bibehållande långt in på 1880-talet. Men redan vid 1875 års riksdag hade det införts en ny lönereglering för officers- och underofficerskårerna, vilket innebar att befälens bostäder slutgiltigt avvecklades. Därmed hade det fundamentala i indelningsverket, boställena och indelningen av räntor till officers- och underofficerskårernas försörjning, ersatts med kontant avlöning. Den utökade övningstiden förde också med sig att officerarna fick allt större svårighet att ägna sig åt jordbruk och andra näringar, som man gjort tidigare under åren.
Under 1800-talet förlängdes utbildningstiden successivt, inte minst för de värnpliktiga, den så kallade beväringen. Vid 1892 års urtima riksdag togs beslut om att förlänga övningstiden för beväringen till 90 dagar, fördelade på två är, 68 dagar första året och 22 dagar året därpå. På senvåren 1896 började alltså Carl Kaijser sin utbildning vid Värmlands regemente efter att ha tagit studentexamen vid Karlstads läroverk. Den första etappen i utbildningen blev stamrekrytskolan där han fick genomgå grundläggande soldatutbildning. Sedan slutet av 1870-talet ingick i officersutbildningen att efter avslutad grundutbildning gå underofficersskolan på Karlsborg under två terminer. Sommaren 1897 var det återigen dags för Kaijser att tjänstgöra på Trossnäs, den här gången i befattning som underofficer vid regementsmötet som hölls i juli. Från hösten 1897 till ett drygt år framåt befann sig Kaijser på Krigsskolan Karlberg i Stockholm, där han efter fullgjord utbildning utnämndes till underlöjtnant den 6 december 1898.


På sommaren 1899 är Kaijser tillbaka på Värmlands regemente på Trossnäs för sin första tjänstgöring som officer. Han berättar att de indelta soldaterna, det så kallade stammanskapet, stod i särskilt gott förhållande till befälet. Man kände varandra väl eftersom det var i stort sett samma personer som ryckte in år efter år till regementsmötet, då ”stammen” skulle samövas med beväringen. Vid slutet av mötet hölls mönstring av hela regementet inför arméfördelningschefen, samtidigt som en del nyrekrytering av volontärer och indelta genomfördes. Efter den stora omorganisationen 1894 bestod ett stamkompani av omkring 130 indelta soldater. De åtta kompanierna namngavs fortfarande till största delen efter den gamla häradsindelningen.
Utbildningen vid regementet började på våren med befälsmöte, därefter följde stamrekrytmöte, beväringsrekrytmöte och under juli och augusti följde regementsmötet. Sedan 1880 hölls särskilda officersövningar under rekrytmötena. När september månad inföll var det slut på den militära aktiviteten på Trossnäs. Under höst, vinter och vår var en del av befälet kommenderat till utbildningar på skolor runt om i landet, medan vissa officerare och underofficerare varje år var ålagda att sköta korrespondensen med andra myndigheter vid regementets olika expeditioner, så kallat ”expeditionskvartal”. Kaijser berättar att en vanlig dag under ett rekrytmöte började med väckning, så kallad revelj, klockan 5 på morgonen. Helgdagar klockan 6. Det var inget problem att stiga upp, säger Kaijser, för reveljen spelades alltid av hela musikkåren som kom marscherande mellan tältgator och baracker. Frukost serverades klockan 8, men dessförinnan övades alltid beväringen i exercis, enskild och i sluten ordning, oftast på linje, både framåt och bakåt. Morgonexercisen hölls på det stora exercisfältet intill förläggningen, eller på en hårt tilltrampad grusplan, ”rekrytbacken” kallad, som låg mellan manskapskasernerna och marketenterierna. Frukosten bestod ibland av kaffe med vetebulle, några dagar i veckan havregrynsvälling, en dag stekt sill med gröna ärtor eller potatis, två dagar bräckkorv med bruna bönor eller potatis. Alla dagar i veckan tillhandahölls smör, samt till sillen och korven serverades alltid svagdricka. På 1880-talet lämnade man kokgroparna och i stället uppfördes särskilda kokhus där maten tillreddes i kittlar av gjutjärn i en ångkokningsapparat. Vid kokhusen byggdes samtidigt öppna mathallar där man satt under tak på bänkar längs långa bord. Under taknocken placerade sig mängder av hungriga gråsparvar som under måltiderna då och då släppte föroreningar i soldaternas matskålar, mindes de som var med långt senare.
När frukosten hade avverkats och soldaterna ordnat sin utrustning blåstes klockan 9 signalen ”uppställning” från lägervaktens lokal vid regementets uppställningslinje. De flesta signaler i lägret utfördes av hela musikkåren, eller delar av den. Väderleken styrde helt i vilken omfattning musikkåren skulle tjänstgöra. Musikkåren deltog också vid ett flertal andra tillfällen, som vid vaktombyte och vid övningar i bataljons- och regementsförband. Vid varje kompani tjänstgjorde två musikelever, så kallade trumslagarpojkar, eller ”spel i nummer” som de benämndes. ”Spelet” ombesörjde alla signalers utförande inom kompaniet, antingen på trumma eller horn.
Förmiddagens övningar pågick lite längre än morgonpasset och var lite mer omväxlande, berättar Kaijser. De kunde bestå av marsch på landsväg eller i terräng, bivacktjänst, bevaknings- och spaningstjänst och lite längre fram under utbildningstiden skjutning med skarp ammunition. Skjututbildningen hade tagit ett stort steg framåt när hela regementet 1869 utrustats med det för tiden moderna bakladdningsgeväret system Remington. Varje gång ny beväpning infördes, innebar det att en ny skjutinstruktion samt ett nytt exercisreglemente skulle inövas. Det nya vapensystemet krävde också att skjutbanorna på Mellbymon, norr om Trossnäs, måste förlängas på grund av att skjutning på avstånd över 200 meter nu var aktuellt. Vid skjutningar på Mellbymon ställdes alltid vakter ut vid vägen, eftersom skjutbanorna korsade vägen mot Kil. Ny beväpning och nya reglementen som infördes på 1890-talet innebar att man 1896 drog om stora landsvägen mot Kil, förbi skjutbanorna.
Mycket tid ägnades, berättar Kaijser, att få färdigt kompaniet till en stridande enhet, under kompanichefens direkta befäl. Kaijser mindes att kompaniet ansågs särskilt duktigt om det mot kavallerianfall snabbt kunde skjuta under kommandot: ”Fyra led – färdiga till eld!” Det främsta ledet låg ner, nästa stod på knä och de bakre leden formerades i stående färdigställning, en formation som inte var så lätt att genomföra, men ansågs särskilt lämplig mot kavalleri. Från denna slutna enhet gavs eld från hela kompaniet samtidigt efter kommandot: ”Salvor!” Det beordrades: ”Salva – lägg an! – Geee fyr!” så fort det gick, och ”Gud nåde den”, skriver Kaijser, ”som kom efter med skottet.”


Under regementsmötet i augusti samövades kompanierna i bataljonsförband, och inom varje kompani övades stam- och beväringsmanskap tillsammans. Som motståndare, eller fiende som det benämndes, hade man nästan alltid Värmlands fältjägarkår. Slutet på en övning i regementsförband markerades ofta av bajonettanfallet, som sattes i gång på regementschefens order. Kaijser berättar: ”När signalen Framåt! gavs, skulle allt levande obönhörligen framåt. Reserverna satte sig i marsch, regementschefen med stab, fanvakt med utvecklad regementsfana och musikkåren spelande regementets paradmarsch, allt skulle framåt. När reserverna nått främsta linjen, skulle de, om denna inte förmått rycka fram, ta den med sig och gå till bajonettanfall. Vanligen lät regementschefen före bajonettanfallets igångsättande och inrusningen, blåsa signalen Generalmarsch, vilket innebar att hela tiden rycka framåt. Signalen skulle repeteras av alla spel och oavbrutet blåsas under hela anfallet.” Kaijser konstaterar: ”Det var ett skådespel, vill jag lova!” I regel lyckades förstås anfallet, fienden vek undan och signalen ”Eldupphör” blåstes.
Så åter till dagordningen på Trossnäs. När man återkommit från förmiddagens övningar var det dags för middagsmålet klockan 13. Maten ansågs av samtiden som väl tilltagen och omväxlande. Under en 14 dagars period serverades tre dagar ärtsoppa och salt fläsk, tre dagar färskt nötkött med potatis eller köttsoppa med rötter och två dagar kalops med potatis. Övriga dagar förekom stekt fläsk med bruna bönor, salt fläsk med potatis, salt nötkött eller salt fårkött med bruna bönor och potatis, och slutligen en dag, grytstek med potatis, eller fläsksoppa med gryn och rötter. Till efterrätt serverades fruktsoppa eller risgrynsvälling och till måltidsdryck tillhandahölls svagdricka.
Eftermiddagsövningarna började klockan 16 och pågick till klockan 19 eller 20, beroende på årstid. De brukade bestå av exercis eller ”förberedande målskjutning”, men vanligare var vapen- och persedelvård, tältslagning, ränselpackning med tillhörande rullning av kappan samt inspektion av materielen. Till ”aftonvard”, som kvällsmålet kallades, serverades havregrynsgröt med mjölk, te med rågbröd, smör, ost eller skinka. Matbrödet bakades i ett bageri som låg i norra delen av lägerplatsen och som delades med fältjägarkåren.
Senare under kvällen började konsertmusiken i både regementets och fältjägarnas läger. Musikkårerna spelade någon timme utanför respektive officerspaviljong, för en publik som oftast uppgick till flera hundra man som låg i gräset och rökte pipa och vilade sig efter dagens övningar. Konsertmusiken vid regementet var arrangerad av den vid slutet av 1890-talet tillträdde musikdirektören Ernst Willners. Den bestod ofta av värmländska folkmelodier, varav några äkta värmlandspolskor samt något utdrag ur sång- och folklustspelet ”Värmlänningarna”. Konserten avslutades alltid med ”Ack Värmeland du sköna”.
När vardagarna kändes enformiga och långa, berättar Kaijser, såg man fram emot söndagarna som var desto roligare. Eftersom varken befäl eller manskap sällan fick permission under helgerna, bjöd man i stället in släktingar och bekanta till regementet. Att tillbringa en söndag på Trossnäs fält på 1890-talet, eller de första åren på 1900-talet, var på den tiden en attraktion och ett stort folknöje. Första söndagen efter midsommar brukade dessutom kallas för den stora ”folksöndagen”. Det fanns alltid mycket att uppleva på Trossnäs för de tillresta. Det bjöds på kyrkparad, musikkonsert, söndagsexercis, dans i båda lägren samt tivoli och cirkus på den så kallade ”skojarbacken”.
Kyrkparaden ägde rum klockan 11 på förmiddagen och ansågs vara söndagens största attraktion. När signalen ”Korum” blåstes ställde alla kompanierna upp utanför kasernerna iförda paraduniform, med mössplåt och tagelplym i huvudbonaden. Därefter marscherade kompanierna på en gång ut ur sina ”kompaniluckor” och ställde upp i öppen fyrkant på regementets uppställningsplats framför lägervaktens byggnad. Där tog regementschefen överste Winroth emot hela regementet. Därefter gick trumslagarna fram och placerade tre trummor framför regementspastor Fröding, som skulle fungera som altare. Framför regementschefen placerades två trummor och en trumma framför varje bataljonschef, överstelöjtnant Geijer och major Tisell. När regementspastorn tagit av sig hatten började musikkåren introducera med korumslag, varefter första psalmen ”Jag lyfter mina händer…” började spelas.


När gudstjänsten var slut kommenderade överste Winroth: ”Givakt!” och utbragte ett: ”Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!”, som besvarades av samtliga närvarande, både militär och civila. Därefter avhämtades trummorna och så kom ordern från översten: ”Formering till bataljoner!”, varefter musikkåren omedelbart spelade regementets paradmarsch, medan kompanierna marscherade tillbaka till förläggningen.
Efter gudstjänsten utspisades middagsmålet och sedan var det ledigt för dagen fram till klockan 18. Det var under eftermiddagen som nöjeslivet på landsvägen och på ”skojarbacken” började. Det pågick ända till tapto och tystnadssignal blåstes, med undantag för tiden mellan klockan 18 och 19 då aftonexercisen genomfördes.
”Skojarbacken” låg på andra sidan landsvägen mot Norsälven på en plats som kallades Hildelund. På detta omtalade nöjesfält fanns det mesta av dåtidens tivoliarrangemang, såsom karuseller, cirkustält, målskjutning, pilkastning och positivspelare med apor som gjorde konster, och ibland hade ”positivhalarna” med sig en fastkedjad björn. På ”skojarbacken” fanns också spågummor, fåglar som delade ut lyckobrev, ”Lyckans stjärna” och ”Spertus i buteljen”, magiska fenomen i folktron som lockade många människor att spendera pengar. Bland personer som alltid dök upp på tivolit fanns Anders på torpet Själsino, en ”krympling” på kryckor, som tjänade pengar på att sjunga oanständiga visor. Vidare märktes klockhandlaren herr Levisson, som bjöd ut fickur med tvivelaktig funktion. I anslutning till nöjesfältet fanns också alltid ett ”zigenarläger” med ”smutsgrå och lappade tält”, där väldiga eldar brann, dit både militär och civila drogs för att hälsa på och ibland skåla med resandefolket.
Kaijser mindes också alla salustånd med stort utbud av kaffe med bröd, karameller och läskedrycker som erbjöds både militären och den besökande allmänheten. Inom militärområdet kunde besökarna gå till marketenterierna och köpa öl och smörgås eller handla ”korta varor” i Josef Pagrotskys salubod, som han arrenderade varje sommar under 1890-talet. En del personer som hade pengar tog tillfället i akt att låta fotografera sig i Ida Johanssons lilla fotoateljé som låg invid landsvägen mellan lägren. Ett annat välbesökt ställe var det omtyckta soldathemmet, byggt 1896, något söder om Hildelund med utsikt över Norsälven. Här fanns läsrum med böcker, tidningar och vykortsförsäljning och här kunde man också bli serverad kaffe.
Kaijser berättar att en vacker sommarsöndag kunde landsvägen utanför de båda lägren vara alldeles svart av folk, och de besökandes antal uppgick ibland till nästan 4 000 personer, varav många kom långväga ifrån. ”Skojarbackens” största konkurrent var emellertid dansen i de båda lägren, berättar Kaijser. Den började strax efter klockan 20, på midsommarafton något tidigare. Dansbanan hos fältjägarna var inrättad i den så kallade ”gymnastiksalen”, som låg på bottenvåningen i det stamanställda manskapets kasern. Vid regementet använde man sig av en jämn, hårt tilltrampad plats strax utanför officerspaviljongen. Att det var dammigt och ”hårddansat” gjorde ingenting, för det var man inställd på, berättar Kaijser. Daglöjtnantens uppgift under kvällen var att hålla uppsikt över dansen och i hans åligganden ingick bland annat, att för dammets skull, låta en patrull på två man ur lägervakten med en ”assuransspruta” då och då bevattna ”dansgolvet”.
När klockan började närma sig 22 var det dags att avsluta dansen, även om taptot en söndagskväll under högsommaren ibland flyttades fram till något senare på kvällen. Klockan 22 blåstes signalen ”Tapto” av hela musikkåren. Tjugo minuter därefter skulle kompanierna vara inne i förläggningen där upprop verkställdes av dagunderofficeren.
När tystnadssignalen strax därefter blåstes, hade över 2 000 man ur Värmlands regemente och Värmlands fältjägarkår gått till vila i baracker och tält. Tystnaden och friden bredde snart ut sig i den ljusa sommarnatten, bara daglöjtnantens snabba steg över grusgången hördes och lägervaktens regelbundna patruller runt om i lägret.
Olle Nilsson
Källor:
- Trossnäs fält i gamla tider. Kaijser, C. Karlstad 1944.
- Med ”de blå” på Trossnäs fält. Lindberg, C, G. u.å.
- Några bilder och personliga minnen från Trossnästiden. Löfgren, H. u.å.
- Värmlands regementes historia. Nordensvan, C. O. Karlstad 1903.
- Trossnäs fält – Värmlands regementes mötesplats. Nilsson, O. Stockholm 1983.
- Gröna lägret på Trossnäs – Värmlands fältjägares mötesplats. Nilsson, O. Stockholm 1984.
- Svenska arméns rulla 1896, 1897, 1898, 1899.
- Regementsinstruktion för Värmlands regemente 1897. Karlstad 1897.
- Fotografier från Föreningsarkivet i Värmland
