Johan Didrik af Wingård (1778 – 1854) kan utan tvekan betraktas som en av de mest intressanta av Värmlands landshövdingar genom tiderna. Han var en handlingskraftig och utåtriktad person, med stor internationell erfarenhet av en orolig tid i Europas historia. Som yrkesmilitär verkade han under 20 år i olika befattningar i Sverige och utomlands under den dramatiska perioden 1795 – 1815. Från 1815 till 1840 var han landshövding i Värmlands län, därefter finansminister och statsråd i kung Karl XIV Johans regering fram till 1843.
När Johan af Wingård avgått med pension vid 65 års ålder 1843, började han skriva sina minnen som resulterade i tolv häften som han kallade Minnen af Händelser och Förhållanden under en Lång Lifstid.
Han skriver i förordet att han ”…varande nu mera utan annan sysselsättning än läsning och någon landthushållning, ännu med friskt minne af det förflutna och med vanan att, med pennan i hand, anteckna hvad mig faller in, är jag sinnad, som tidsfördrif, lefva mitt liv om igen på papperet, fördomsfritt och uppriktigt, till måhända någon nytta eller upplysning för yngre vänner och samtida”.
Johan af Wingård var jämngammal med kronprins Gustav Adolf (Gustav IV Adolf) som han dessutom var lekkamrat med, då hans familj vistades på Lovön sommartid, i närheten av kungafamiljen på Drottningholms slott. Johan skriver att han som barn hade ett ”häftigt, oroligt lynne” och att han utvecklade mer ”kropps- än själskrafter”, vilket, som han säger, gjorde honom till en ”yr öfversittare som pojke”.
Johans far var biskop och därför skulle sonen följa i samma ämbete, men eftersom han enligt fadern hade ”ringa håg för läsning”, ansåg han att det inte fanns någon annan råd än att ”kasta sonen till knekthopen”, som det kallades på den tiden när man inte ”dugde” till något annat än soldatlivet. Johan af Wingård, eller ”Janne” som han kallades av sina vänner, blev yrkesmilitär. Johans äldre bror hade en fänriksfullmakt vid Bohusläns regemente, som han fick avstå till sin yngre broder. I februari 1794 skrevs Johan in vid Uppsala universitet, men efter bara ett år återvände han hem till Göteborg och tjänstgjorde där som fänrik vid Stedinkska Garnisionsregementet. Det skulle snart visa sig att han mest kom att intressera sig för exercisreglementet och det glada sällskapslivet i garnisonen. Det som kom att helhjärtat fånga hans intresse var ett franskt militärt taktikreglemente. Johan bad sin far om att få återvända till Uppsala 1798 för att få studera matematik, algebra och fysik, men eftersom han saknade den vetenskapliga bildningen som krävdes, fick Johan nöja sig med en ”försvarlig kadettutbildning”.
Tillbaka i Göteborg vid det Stedinkska regementet ägnade han sig mest åt kartritning och rekognosering, när han snart kom att uppmärksammas av sitt befäl. Johan anställdes vid överkommendant Johan Fredric Carpelans stab och efter en tid förbättrades hans status när det Stedinkska regementet 1801 uppgick i Göta artilleriregemente. För avancemang krävdes nu att en officer tagit artilleriexamen. Johan insåg att om han skulle nå en snabbare befordran och gå vidare i karriären som stabsofficer, måste han underkasta sig en ”strängare examen” vid ett annat regemente. Han uppnådde en god examen i maj 1802 och utnämndes därefter till kapten i armén och stabsadjutant. Inom kort fick Johan uppdraget att som adjutant följa sin regementschef, överste Carl Ulrik Silfverschiöld, till Finland för att inspektera artilleriet på ett flertal ställen i landet. Kapten Wingård betraktades av befälet i Finland som en ”ung lycksökare”, eftersom det var ovanligt att vid så unga år redan ha uppnått kaptens grad och dessutom ha befattningen som stabsadjutant. Johan använde varje tillfälle under vistelsen i Finland till att ”avrita lokaler” och rida omkring för att ”collationera” kartan. Vid en undersökning i det bergiga Savolax förirrade han sig i skogarna vid ryska gränsen, men med hjälp av ordbok och vägvisare hittade han tillbaka till sin chef.
Sommaren 1804 var Johan tillbaka i Sverige och vilade ut hos föräldrarna på Björkeris prästgård utanför Göteborg. Det skulle inte dröja länge förrän han blev kommenderad att följa armén till Svenska Pommern. Krig hade utbrutit mellan Storbritannien och Frankrike, och samtidigt intog Sverige en förhöjd beredskap genom att skicka trupper till sina besittningar på kontinenten. Johan skriver att den sena höstens stormar gjorde överresan från Malmö ”svår och långsam”, men garnisonstjänstgöringen i Stralsund under första vintern i Pommern, ”förflöt muntert under spel och dans”.
I augusti 1805 gick Sverige med i koalitionen mot Napoleons Frankrike tillsammans med Ryssland och Österrike. När svenska armén marscherade mot floden Elbe användes Johan Wingård som sambandsofficer mellan de svenska generalerna och den ryske befälhavaren, generallöjtnant Pyotr Tolstoy. ”Jag hade visserligen”, skriver Johan, ”just ingenting att beklaga mig över, ty jag hade allt fullt upp, var väl omfattad av mina generaler, fick se mig om och hade goda utsikter inför framtiden; men jag ville hava något befäl inom mitt vapen” [artilleriet, förf. anm.].
Johan fick sin önskan uppfylld efter att svenska armén retirerat in i Pommern, då överste Carl von Cardell erbjöd honom befälet över det ridande artilleriets 2:ra batteri. Johan fick själv organisera batteriet efter att materielen anlänt från Sverige. När utbildningen satts i gång deltog han i ett mindre väl uttänkt experiment. Några officerare ville undersöka huruvida en ridande artilleridivision kunde manövrera i mörker och med en massiv kanonad slå tillbaka ett fientligt anfall. Johan mindes att ”bullret” av kanonerna väckte hela armén och fick trumpeter och larmtrummor att ljuda ”nästan hela Pommern igenom”.
I september 1806 överfördes Johan till general Gustaf Mauritz Armfelts stab. I början av 1807, då Armfelt med armén gjorde utfall mot svaga franska trupper som med vedetter och mindre fältverk omgav Stralsund, fick Johan ett särskilt uppdrag av generalen. Han placerades i ett av Stralsunds kyrktorn för att med kikare se och beskriva ”hvad Fransoserne togo sig till”, och med snören släppa ner sina berättelser till Armfelt. Under sommaren 1807 förflyttades Wingård till general Johan Christopher Tolls stab som extra ordinarie fältmätningsofficer. Efter tre års vistelse i Tyskland återvände Johan hösten 1807 till Sverige tillsammans med övriga armén, som nätt och jämnt undsluppit fransk fångenskap. ”Återkommen till hemmet”, skriver Johan, ”fann jag mig outsägligen lycklig”.
Strax före kung Gustav IV Adolfs avresa från Stralsund hade Johan emottagit belöningen och utnämningen till Artilleri-Stabsofficer med tjänstgöringsskyldighet i Krigskollegiums militärkontor med 10 Riksdaler i månaden förutom lönen vid regementet.
I januari 1808 fick Johan af Wingård i uppgift att segla till Storbritannien för att beställa 12 000 gevär för utrustning av lantvärnet. Vid denna tid var generalfälttygmästare Carl Gottfrid Helvig (1765 – 1844) chef för artilleriet och för anskaffning av vapenmateriel. Helvig var inte bara administratör utan också en framstående vapenkonstruktör. Han ägnade sig inte bara åt kanoner och ammunition, utan införde även förbättringar när det gällde gevär, pistoler och blankvapen.
Johan medförde på resan till London ett räfflat gevär för infanteriet av Helvigs konstruktion, benämnt m/1807, som myndigheterna hade tänkt sig att engelsmännen skulle tillverka för svensk räkning. Kostnaden visade sig emellertid bli för stor och att det skulle ta tre år för vapenfabrikanterna i landet att framställa ett så avancerat vapen. I stället erbjöd engelsmännen Wingård att besöka gevärsförrådet på Towern i London och där beställa ett större parti slätborrade gevär m/1794, utan kostnad, eftersom Sverige hade undertecknat en subsidietraktat med Storbritannien.
Sammanlagt överfördes 53 000 engelska gevär, så kallade Tower-gevär, till Sverige, vilket var en välbehövlig förstärkning av svenska arméns beväpning. Johan fick till sitt stora nöje kvarstanna i landet till senhösten 1808, anställd av legationen med en månatlig ersättning av 50 pund sterling. Johan skrev att den dagliga ”tjänstgöringen bestod egentligen uti att äta en god middag hos svenske ministern baron Carl Gustaf Adlerberg klockan fem”.
Hemkommen från Storbritannien hade Johan tagit starkt intryck av landets näringsliv och styrelseskick, varför han blev misstänkliggjord av statliga myndigheter och betraktad som ”angliserad och jakobin”. Trots att överste Helvig föreslagit befordran till major, så fick Johan återgå till tjänstgöringen vid artilleri-militär-contoret. Vid jultiden 1808 blev han kommenderad till gevärsbesiktning vid Norrtälje faktori.
Här fick Johan befälet över en avdelning som skulle skottställa den nya räfflade pistolen m/1807 för kavalleriet, som också var av Helvigs konstruktion. Inför regementsfullmäktige vid Livregementets dragoner avfyrades pistolerna på ”studsarehåll” (30 – 40 m, förf. anm.). Johan mindes att pistolerna var så pricksäkra ”att vi hade svårt att förmå artilleristerna, att avlägsna sig om sidan om pricken; så säkra befvo de på pistolernas beskaffenhet och på rustmästare Sandströms hand och ena öga”.
En bit in på nyåret 1809 var Johan tillbaka i Stockholm och åter i tjänst vid artilleri-militär-contoret. I mars 1809 kom revolutionen och avsättningen av kung Gustav IV Adolf. Johan undvek att ta ställning för revolutionärerna och förblev ”sin ärfda rojalism trogen”. Samma år gav han ut broschyren Militäriska paradoxer som togs emot positivt. Sedan 1808 hade Johan af Wingård varit ledamot av Krigsvetenskapsakademien och den 10 juli 1809 utnämndes han till major i armén och tillförordnad Chef för Artilleristaben, tjänstgörande vid Krigskollegium.
Sommaren 1810 reste Johan till Göteborg för att gifta sig med Fredrika Björnberg, vars far, kommerserådet Niklas Björnberg, var en av de rikaste i landet. Som direktör i Ostindiska kompaniet var han också importör av kolonialvaror och ägnade sig åt omfattande affärsverksamhet som exempelvis brännvinsbränneri, och spannmålshandel. Under krigen 1808 – 1809 levererade Björnberg förnödenheter och materiel till västra armén som gav honom stora inkomster.
Strax efter kronprins Karl Johans ankomst till Sverige hösten 1810, författade Wingård ett förslag till de svenska kusternas försvar med hjälp av idéer han hämtat från de så kallade Martello-tornen, som omgav Storbritanniens kuster under Napoleonkrigen. Johan fick audiens hos kronprinsen, men det resulterade bara i en uppmuntran att arbeta vidare på nya idéer.
På våren 1812 blev Johan skickad till Fredrikshald i Norge (numera Halden) för att spionera på norrmännens befästningar. Resan var hemlig och han reste som låtsad spekulant på Loviseholms bruk, som ägdes av svärfadern, inte långt från Fredrikshald. Johan reste med fickorna fulla av rekommendationsbrev från vänner i Göteborg, till en mängd personer, som han kunde tänka sig behöva besöka i ”bruksangelägenheter”. Med vederbörligt pass reste Johan fram och tillbaka över gränsen, och han blev till och med bjuden på middag av kommendanten på Fredrikstens fästning.
På våren 1813 bildades den sjätte koalitionen, där Sverige ingick, av de allierade i kriget mot Napoleons Frankrike. Nu fördes svenska trupper över till Tyskland samtidigt som Wingård blivit ordinarie chef för Artilleristaben. Johan blev placerad som förste adjutant hos artillerichefen, den originelle Fransk-svenske generalen Charles de Suremain. I högkvarteret på slottet Sanssouci, i Potsdam utanför Berlin, studerade Johan kartmaterialet över svenska arméns uppmarschområde. Han hade redan i Stralsund inköpt den franske generalen Antoine-Henri Jominis militärteoretiska arbeten, Traité de grande tactique, utgivna 1811, för att sätta sig in i Napoleons tänkesätt på slagfältet.
Johan skriver att hans närmaste kamrater i tjänsten ”misstyckte hans ständiga läsning” och hans ”föga deltagande i dagens nöjen”. Johan skriver vidare att kamraterna kallade honom ”spåmannen Fundelius” och att de tyckte att han umgicks med alltför ”paradoxiela åsigter”, vilket också Johans överordnade beskyllde honom för. Ett exempel på sådana åsikter var Johans uppfattning att Napoleon skulle gå över Elbe och angripa Berlin, vilket enligt honom riskerade att avgöra stadens öde och hela krigets förlopp. Johan berättar vidare att han stod på sig inför sina överordnade och vidhöll att ett ”dylikt anfall voro i överensstämmelse med Napoleons förfaringssätt.” I augusti och september 1813 stod så fältslagen mellan fransmännen och koalitionens trupper vid Grossbeeren och Dennewitz, sydväst om Berlin, såsom Johan, enligt egen utsago, hade förutspått.
Johan af Wingård ägnade stort intresse åt kartor och studerade på egen hand terrängen väster om Berlin. Han införskaffade även i Berlin ”de skönaste handritade situationskartorna” av områdena runt Berlin och av landet väster- och söderut ända ner till floden Elbe. Nu började han få sina generalers uppmärksamhet, eftersom de geografiska kartor som trots allt användes ansågs vara för gamla. Det var under Napoleonkrigen som kartan för första gången blev nyckeln till ett framgångsrikt fälttåg.
Mellan drabbningarna med fransmännen kunde Johan ägna sig åt sitt intresse för kartor, men under striden var hans tjänstgöring som adjutant att med ”ordres fara af och an som en skottspole, under det åtskilliga franska kanonkulor dansande omkring benen på hästen”.
Natten efter slaget vid Dennewitz utförde Johan det svåra uppdraget att såsom vägvisare för en prins från Mecklenburg i ”djupaste mörker” uppsöka kronprins Karl Johan. Kronprinsen befallde omedelbart Johan att uppsöka generalmajor Gustaf Boije af Gennäs och beordra honom att med sin division göra gemensam sak med preussarna och förfölja fransmännen öster om Wittenberg. Johan beskriver svårigheten att hitta de framskjutna svenska trupperna i ”fullkomligaste mörker”.
Ridande helt ensam inträffade han snart i det av fienden lämnade slagfältet. I stället för att träffa levande varelser, berättar han att han oupphörligen stötte på döda människor och hästar och att hans ”Pålle vädrande och frustande snafvande på de olyckliga kamraterna”. Efter att ha ridit i gryningen hit och dit på det ödelagda nedblodade fältet, fann han äntligen den svenska divisionen. Där såg han svenska soldater djupt sovande bland döda fransmän och även general Boije vid en kyrkomur med en ”hästbuk till hufvudgärd”.
Johan af Wingård reflekterade ibland kring varför han valde det militära som yrke. Han skriver: ”Under denna mödosamma dystra natt, som vanligt när jag slet ont och ofta låg på logar eller bara backen i Tyskland, kom det för mig, att jag förhastat mig i löftet till min far, och jag tänkte som skeppsprästen: vad skulle min son på galejan; och jag förflyttade mig under den fredliga förgyllda örn, som höll i sina klor en krans af ekelöf, den civila verksamhetens attributer, hvarigenom mina vackra gröna sidengardiner voro dragna, hvilka betäckte min väl bäddade dubbelsäng af mahogny.”
Johan fortsätter i en mer positiv ton: ”Men se allt gick framåt under detta krig, ingenting baklänges; och då är man nöjd och icke ömtålig som knekt, ehuru man har ibland små åkommor och många besvärligheter, hvilka göra sig påminda då gikten slutligen infinner sig, som dock på ett ganska verksamt sätt lindras genom tanken att hafva sett och erfarit något utom stugan.”
Den 26 juli 1814 inleddes det svenska fälttåget mot Norge som ledde till den svensk-norska unionens upprättande samma år. Johan af Wingård deltog i kriget som överstelöjtnant och placerades vid Fredrikshald, där han två år tidigare spionerat på de norska befästningarna. Johan skriver, att när beskjutningen av fästningen börjat, kunde även han ”skicka några bullrande visitkort till den gamla aktningsvärda kommendanten”, som han den här gången som parlamentär inte fått träffa. När kanonaden upphört och fästningen kapitulerat, gav sig Johan av till högkvarteret i Fredriksstad med den viktiga underrättelsen, för vilket han genast belönades med löftet om att bli landshövding i Värmlands län.
Sin civila befattning efter 1815 beskriver Johan af Wingård i sina Minnen mera i förbigående och fragmentariskt, som när han på följande sätt jämför sitt civila och militära liv: ”Att jag inom denna epok möjligtvis kunde finna mera näring för skrytet, än inom det militära, i hvilken jag endast egde en underlydandes pligter att observera.”
Olle Nilsson
Källor:
- af Wingård, Johan. Minnen af Händelser och Förhållanden under en Lång Lifstid. Uppsala 1847 – 1850.
- af Wingård, Johan. Militäriska Paradoxer. Stockholm 1809.
- Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män. Uppsala 1852.
- Stålberg, W. Nordstjernan. Witterhetsstycken och Poemer (1848).
- Krigsarkivet (KrA). Meritförteckningar 1614 – 1903.