Generallöjtnant Otto August Malmborg (1795 – 1864) kunde se tillbaka på en enastående karriär när han 1862 drog sig tillbaka till sin egendom Lilla Våxnäs i Karlstad, efter att ha tjänat staten i över 50 år. Han ansågs vara en högt begåvad och duglig officer, men också en strikt karriärist, sträng till sitt sätt, med stor integritet och höga anspråk. Dessa gåvor och företräden förde honom till de högsta förtroendeuppdragen i statens och i krigsmaktens ledning.
För att göra karriär som officer i början av 1800-talet krävdes inte bara att vara av gott stånd och ha god ekonomi, utan också begåvning, hårt och målmedvetet arbete och goda kontakter. Det sistnämnda skulle visa sig få stor betydelse för August Malmborgs karriär. Hans förutsättningar att nå framgång var goda redan från första början. August Malmborg föddes bokstavligen in i det militära på Sveaborgs fästning i Finland, där hans far tjänstgjorde som officer.
Fadern, överstelöjtnant Pehr Adolf Malmborg (1737 – 1797), var sjöofficer och hade fört högt befäl vid Arméns flottas Sveaborgseskader under slaget vid Svensksund 1790, där han blev dekorerad för sina insatser. Modern, Lovisa Fredrika Toll (1751 – 1806), var kusin till greven och den blivande fältmarskalken Johan Christoffer Toll, en av rikets herrar, vilken, efter moderns död 1806 blev August Malmborgs förmyndare.
Den 28 juli 1795 föddes August på Sveaborg men han växte upp på Salmis säteri i Vichtis socken, Nylands län, med svenska som modersmål. När han fyllde tolv år 1807 och slutade skolan, skickades han som kadett till krigsskolan i Haapaniemi gård i södra Savolax. Kriget mellan Sverige och Ryssland 1808 – 1809 satte dock stopp för vidare utbildning. Efter kriget togs August till Sverige av sin förmyndare, där han fick fortsätta sin militära utbildning med inriktning på sitt favoritämne topografi. Han var nämligen konstnärligt lagd och tyckte om att teckna och måla.
Fältmarskalk J. C. Toll kom att bli ett viktigt stöd för August när han skulle överföras till den svenska krigsmakten. August Malmborgs dotterdotterdotter, Ingeborg Waern Bugge, skriver om Tolls betydelse för August när han som ”liten parvel” och föräldralös (då 13 år) kom ensam över från Finland medförande från föräldrahemmet endast två små kristallflaconer (parfymflaskor). Hon skriver vidare: ”Mycken ömhet fick den lille gossen väl inte, men han växte också upp till en sträng herre.”
I hela Europa sjöd det av kartografisk verksamhet i slutet av 1700-talet och Frankrike var föregångslandet. Utvecklingen följdes noga av svenska vetenskapsmän och deras engagemang smittade av sig på den svenska officerskåren. I Finland hade brigadchefen i Savolax, överste Göran Magnus Sprengtporten (1740 – 1819) redan på 1770-talet upprättat noggranna instruktioner i kartering för Finska rekognoseringsverket och därmed lagt grunden för sättet att rita militära kartor. Det var Sprengtporten som inrättade krigsskolan i Haapaniemi och det var där den 12-årige August lärde sig om topografi och att rita kartor. I Sverige kom hans färdigheter att bli uppskattade. Sin första praktik i topografiskt arbete fick han vid det nystartade Göta kanalbygget vid Motala 1811, där hans farbroder, kapten Johan Fredrik Malmborg (1779 – 1817), tjänstgjorde som både arbets- och kommenderingschef.
Redan den 22 september 1812 utnämndes August Malmborg till underlöjtnant vid den nybildade ingenjörskårens fältmätningsbrigad. Krigsmakten hade vid denna tid stor brist på officerare vid Fortifikationen, och därför stod Malmborgs finska utbildning i topografi och fältmätning högt i kurs. Vid denna tid var freden bräcklig och tillgången på utbildade officerare katastrofal. Det skulle inte dröja länge förrän Malmborgs kunskaper sattes på prov.
Den 3 mars 1813 slöt Sverige ett förbund med Storbritannien om ekonomisk hjälp och den 24 mars förklarade Sverige krig mot Napoleons Frankrike. Den svenske kronprinsen Karl Johan förde befälet över den så kallade Nordarmèn, som bestod av 158 000 man från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige. När kriget bröt ut i Tyskland på våren 1813 anställdes August Malmborg som topografofficer vid fältmarskalk Curt von Stedingks stab, som ledde de militära operationerna under kronprins Karl Johan.
De första större sammandrabbningarna med Napoleons arméer skedde vid Grossbeeren och Dennewitz under augusti och september, då fransmännen försökte att inta Berlin. Malmborg deltog i båda slagen i befattningen som ingenjörsofficer. Hans huvudsakliga uppgifter var att uppföra förskansningar och bygga broar. Han befann sig i händelsernas centrum vid ett flertal tillfällen. Vid staden Rosslau var Malmborg bland annat med om att uppföra broskansar bakom floden Elbe under pågående fransk beskjutning. Vid Alsleben fick Malmborgs förband slå en bro över floden Saale, vilken snabbt kunde nyttjas av den legendariske ryske generalen Alexander Chernyshevs kavallerikår om 3 000 kosacker.
Den 16 oktober 1813 befann sig Malmborg med den svenska armén norr om staden Leipzig. Inne i staden och runt omkring den väntade den franska armén. Det tog tre dagar av strider innan Napoleon erkände sig besegrad och tog beslut att retirera mot Frankrike med sin slagna och sargade armé. Slaget vid Leipzig var det största och mest förlustbringande i Europas historia fram till första världskriget, med över 100 000 döda, sårade och saknade.
Carl Johan Ljunggren vid Livregementets grenadjärkår har i sina ”Minnesanteckningar” beskrivit när han själv blev skadad under de kaotiska gatustriderna i Leipzig.
Han skriver: ”Jag var i fullt språng, i spetsen för Gardets jägare, då något, likt ett hårt slag, träffade min vänstra axel bakifrån…det svartnade för ögonen…jag trodde mig redan dödens rof och nedsjönk utan sansning på gatstenarna. Huru länge jag låg här, vet jag icke; … vänstra armen var utan känsel; den kunde icke röras utan tillhjälp av den högra; jag hade svårt vid att andas och var dessutom yr i skallen… Dignande av mattighet, av blodförlust och av trötthet efter mer än en halv tysk mils promenad, blev min arma lekamen här i bivacken anförtrodd åt läkares händer…kulan hade gått in i vänstra axelbladets undre kant, krossat benet, men var icke utgången…för min del kände jag en olidlig smärta vid allra minsta rörelse; de splittrade benskärvorna, tryckta av kroppens tyngd, hindrade mig att ligga; en till hälften sittande ställning var den enda möjliga, och en odräglig styvhet behärskade hela mitt väsende.”
Men krigen var långt ifrån slut för August Malmborg och Carl Johan Ljunggren. De hade ytterligare drygt ett år av krig och död framför sig.
När Napoleons armé besegrats vid Leipzig, började fransmännens långa reträtt tillbaka till Frankrike, medan delar av Nordarmén under kronprins Karl Johan riktade in sig norrut för att tvinga Danmark till underkastelse. Vid staden Lübeck, som annekterats av Frankrike 1806, deltog Malmborg i striderna och var med om inmarschen i staden den 5 december 1813. Den 19 december deltog han som ingenjörsofficer vid övertagandet av Fredriksorts fästning i Slesvig. De snabba svenska segrarna öppnade vägen mot en överenskommelse med Danmark. Den 14 januari 1814 slöts freden i Kiel, vilken bland annat innebar att Danmark avträdde Norge till Sverige. Efter att fredstraktaten ingåtts i Kiel överfördes Malmborg till Nordarméns högkvarter och kronprinsens stab, som stod mellan Düsseldorf och Köln, på väg över Rhen mot Belgien. I Rhenlandet och på andra sidan gränsen i Belgien hårdnade det franska motståndet, och här fick Malmborg tillfälle att som ingenjörsofficer studera de franska befästningslinjerna. Den 28 februari 1814 nådde högkvarteret Liége. Därmed var fälttåget i Tyskland slut för August Malmborgs del och han återfördes till Sverige och Stockholm efter sju månaders krigstjänstgöring.
Det skulle inte dröja länge förrän Malmborg fick dra ut i fält igen. Den 17 maj 1814 antog den norska konstituerande församlingen i Eidsvoll en egen regeringsform med en dansk prins som tronföljare. Den svenske kungen Karl XIII godkände inte ett självständigt Norge, vilket ledde till krig mellan länderna med början den 26 juli. Som den ingenjörsofficer han var och med alla sina erfarenheter deltog Malmborg inledningsvis i belägringen av Fredrikstens fästning. Därefter, mellan den 6 och 8 augusti, följde han den svenska huvudstyrkan norrut, förbi Fredriksstad, i ett försök att gå över Glomma för att pressa den norska armén bakåt.
Vid Kjölbergs bro deltog Malmborg i reparationerna av den av norrmännen raserade bron, och på krigets sista dag den 14 augusti genomfördes det svenska anfallet som slutligen bröt det norska motståndet. Därefter deltog Malmborg i förföljandet av de norska styrkorna västerut mot Onsöy och Elingaard. Den blott 19-årige underlöjtnanten August Malmborgs sista uppdrag i Norge blev att genomföra en så kallad broslagning över Glomma vid Hafslund, öster om Sarpsborg, allt enligt hans omfattande meritförteckning.
Kriget i Tyskland 1813 innebar för August Malmborg en viktig erfarenhet för den fortsatta karriären. Framför allt var hans goda meriter och de kontakter han knöt betydelsefulla för framtiden. Den kanske främste välgöraren i Malmborgs liv, som han lärde känna under kriget, var den dåvarande löjtnanten vid Livregementets husarer, greve Carl Gustaf Löwenhielm (1790 – 1858) från Longs säteri i Grums i Värmland. När Löwenhielm anslöt sig till armén i Tyskland på hösten 1813, hade han redan tagit några viktiga steg i sin karriär. Han hade utsetts till kavaljer hos prins Oskar 1811, och ett år senare blev han utsänd som attaché vid den svenska beskickningen i Sankt Petersburg, där han utnämndes till adjutant hos den ryske kejsaren Alexander I under Napoleons ryska fälttåg 1812. Inför kriget i Tyskland placerades Löwenhielm i högkvarterets Kabinett under ministern för utrikes ärenden, Gustaf af Wetterstedt. Där hade han en god överblick, inte minst när det gällde personalen. Löwenhielm skriver i sina ”Minnen” att han redan då riktade kronprins Karl Johans uppmärksamhet på Malmborg, ”då han var en ung underlöjtnant.”
Den 20 november 1815 slöts freden i Paris vilken definitivt gjorde slut på de så kallade Napoleonkrigen som hade pågått i 15 år, och som hade inneburit så stora förändringar i Europa och inte minst för Sverige. Nu kunde August Malmborg återgå till sin utbildning i topografi och fältmätning. Vid den här tiden inledde han sin fortsatta utbildning vid ingenjörskårens läroverk som syftade till att avlägga den så kallade ”stora ingenjörsofficersexamen”, vilken hade ett mycket högt meritvärde inom hela krigsmakten. Han avlade högre examen 1818 och utnämndes därefter till löjtnant.
Erfarenheterna från Napoleonkrigen hade visat att bristen på kartmaterial varit en viktig faktor i de inledande nederlagen mot den franska armén. Det var bakgrunden till att det bildades en fältmätningskår i Sverige 1805, under befäl av Gustaf Wilhelm af Tibell, med uppgift att rita militära kartor över Sverige. Arbetet med en systematisk kartering av Sverige skulle börja söderifrån 1815.
När Malmborg genomgått ingenjörskårens läroverk överfördes han 1819 till fältmätningsbrigadens Skånska rekognoseringsverk för kartläggning av Skåne. Vid den här tiden skulle nya adjutanter vid hovet utses, efter att kronprins Karl Johan 1818 stigit upp på tronen som kung Karl XIV Johan. Samtidigt som Malmborg fick uppdraget i Skåne utsågs han till ordonnansofficer hos kronprins Oskar. Det var sannolikt chefen för kronprinsens stab, greve Carl Gustaf Löwenhielm, som låg bakom den utnämningen. Som sagt, Löwenhielm hade sett Malmborgs förtjänster under kriget i Tyskland och nu inleddes de båda herrarnas samarbete som skulle pågå i nästan fyrtio år. Malmborgs arbete kom att växla mellan hans militära tjänstgöring vid fältmätningen och hans uppdrag som ordonnansofficer och senare adjutant hos kronprins Oskar. Men till att börja med fortsatte Malmborg arbetet med karteringen av Skåne, men bara efter något år placerades han i Torneå för att delta i gränsregleringen mot Ryssland 1821 – 1822.
Nu blev det tvära kast i tjänstgöringen. För att motsvara de krav som ställdes på en officer i karriären, utsågs Malmborg den19 juni 1821 till kapten vid det nyuppsatta livbeväringsregementet i Stockholm. Nu fick han för första gången stifta bekantskap med utbildningen av militär trupp. Men det skulle inte dröja länge förrän hovet kallade på uppmärksamhet.
I mars 1822 sände kung Karl XIV Johan August Malmborg till Bayern för att kartlägga de slagfält där kungen tjänstgjort som marskalk av Frankrike under Napoleonkrigen. Men enligt Löwenhielm var detta endast en förevändning för det verkliga ändamålet med resan. Malmborg skulle nämligen i första hand överlämna ett brev från Löwenhielm till hertigen av Leuchtenberg i Eichstätt i Oberbayern. Bakgrunden till allt var att kronprins Oskar med stab skulle företa en resa till kontinenten för att underhandla om giftermål för den då 23-årige kronprinsen. En av de tilltänkta prinsessorna var den blott 15-åriga Joséphine av Leuchtenberg vid hovet i Eichstätt, som senare gifte sig med kronprinsen och blev drottning av Sverige 1844.
Nu fick Malmborg verkligen göra tjänst som ordonnansofficer. Han reste mellan hoven i Bayern och den svenska delegationen som först stannade till i Hamburg och sedan i Aachen, och mellan dessa resor genomförde han sina topografiska arbeten för kung Karl XIV Johan.
Den 26 december 1823 utnämndes Carl Gustaf Löwenhielm till Sveriges minister i det Osmanska riket samt till generalkonsul i Levanten, med placering i Konstantinopel. Till hans attaché utnämndes kapten August Malmborg. Det lilla sällskapet lämnade Sverige den 25 mars 1824 och anlände i Konstantinopel den 25 juni.
Den svenska delegationens huvudsakliga uppdrag var att sluta ett avtal som garanterade fri passage för svenska fartyg till Svarta havet. När sällskapet kom fram till den svenska kronans hotell i Pera, som var beläget på den europeiska sidan av sundet Bosporen, visade det sig att en eldsvåda hade förstört huset. Den lilla paviljong som återstod, saknade allt möblemang, skriver Löwenhielm i sina ”Minnen”.
Han fortsätter: ”Där fanns bokstavligen inte ens en enda stol”. Paviljongen reparerades, men den var ofantligt liten, men en beboelig bostad, skriver han vidare. För att kunna ge lite större middagar för diplomatiska kåren, hyrdes en byggnad på landet, och där gavs vanligen ett par baler om året. ”Malmborg var själen i det hela och ordnade med allt”, skriver Löwenhielm. När arbetet krävde mindre närvaro företog de båda herrarna resor söderut till Palestina, Syrien och Egypten. Både Löwenhielm och Malmborg var flitiga akvarellmålare, och fyllde ett flertal album med skickligt utförda akvareller.
Så småningom drogs Ryssland in i de svenska förhandlingarna med turkarna, eftersom det Osmanska riket vikit ner sig efter ryska krav på territorier i mellanöstern. I april 1826 blev Malmborg hemkallad, men först reste han på diplomatiskt uppdrag till Moskva för den svenska regeringen, där han deltog i kröningen av den ryske kejsaren Nikolaj I den 3 september.
Löwenhielm skriver: ”Denna skilsmässa kostade på oss båda. Med sina goda såväl hjärtats som huvudets egenskaper hade han (Malmborg) mer än en gång lyckats förskingra de moln som förmörkade min själ.” Han skriver vidare: ”Jag måste underkasta mig att för obegränsad tid kvarstanna i detta barbariska land, där eldsvådor, pest, revolter, massakrer och jordbävningar följde efter vartannat.” Den 30 maj 1827 lämnade slutligen Löwenhielm Konstantinopel för att återvända till Stockholm den 14 oktober, efter ett uppdrag i Wien, där han skulle förbereda sin kommande vistelse som envoyè och minister.
I början november 1827 återförenades Löwenhielm och Malmborg inför en resa till Värmland, där Löwenhielm skulle besöka släkt och vänner på Long, Apertin och Bråte. Greve Löwenhielm hade utan tvekan ett stort förtroende för Malmborg och anförtrodde sig ofta åt honom när det gällde personliga bekymmer. Löwenhielm hade länge levt i ett olyckligt äktenskap med hovdamen, grevinnan Jacquette Gyldenstolpe (1797 – 1839). Nu stod paret inför en skilsmässa. Löwenhielm skriver att han var till ”ytterlighet förkrossad och led av en själsdepression”, då han sökte tröst hos grevinnan Elise von Suchtelen, som var gift med en rysk general. Han anförtrodde sin hemlighet för Malmborg.
Löwenhielm skriver i sina ”Minnen”: ”Han (Malmborg) ogillade mig och sökte länge övertyga mig hur oklokt jag handlade. När han insåg, att det var för sent, behandlade han mig som en av dessa hopplöst sjuka, för vilka ingen mänsklig bot finnes…Malmborg hade rätt, det kände jag då, liksom jag känner det i denna dag. Malmborgs uppträdande vid detta tillfälle var som alltid utmärkt. Han insåg, att hans vänskap sattes på prov, han sade mig sanningen, och likväl sårade mig aldrig dessa energiskt förda samtal. Han ansåg sig vara mig skyldig någon tacksamhet för forna tjänster och betalade sin skuld hederligt, varigenom min aktning för honom endast blev större.”
Inför julen 1827 företog alltså Löwenhielm och Malmborg en resa till Värmland som skulle förändra August Malmborgs liv för evigt. Vid ett besök på Apertin, som ägdes av överstelöjtnant Emil Adam von Gerdten, som var gift med C G Löwenhielms syster Charlotta (1786 – 1875), uppstod tycke mellan parets dotter Augusta och August Malmborg. Löwenhielm skriver i sina ”Minnen” att han såg ”en anledning till tillfredsställelse att se den böjelse som min vän Malmborg fattade för min systerdotter”. Löwenhielm ”talade öppet och med övertygande värme därom med föräldrarna”, vilket ledde till att giftermålet mellan August och Augusta kunde hållas redan den 28 juli 1830 på Apertin.
När det gällde en framtida bostad för det nygifta paret, hade man fått vetskap om att överstelöjtnant greve Gustaf Wachtmeister skulle gå i pension och lämna sin gård Lilla Våxnäs i Karlstad. Gården såldes till Malmborgs svärfar, Emil Adam von Gerdten, som den 30 november 1831 överlät den till sin svärson och dotter.
Den 4 februari 1829 hade August Malmborg utsetts till major och den 5 juli 1831 tillträdde han tjänsten som förstemajor vid Värmlands regemente. Redan året därpå erhöll han graden överstelöjtnant och tjänsteställningen bataljonschef och ställföreträdande regementschef. När Malmborg kom till regementet 1831 var det fortfarande förlagt på Varpnäs mo vid Lillerud under övningarna sommartid, men tre år senare flyttades förläggningen till Trossnäs fält.
Under hela Malmborgs tjänstetid vid regementet, fram till 1856, skedde förläggningen tält. När han tillträdde befattningen som regementschef den 27 april 1840, lät han för sig själv uppföra ett litet hus som låg centralt i lägret och som senare under 1800-talet benämndes majorsexpeditionen. Inledningsvis hyrde officerskåren en ”salong” av ägaren till övningsområdet, brukspatron Norström. Här samlade Malmborg officerskåren i matsalen och i samlingsrummen på övre våningen, och på nedre plan fanns några ”trånga” expeditionsrum och där låg köket. När man behövde större utrymme restes det stora mattältet utanför byggnaden. Livet vid regementet på Trossnäs fält under överste Malmborgs tid levdes under enkla förhållanden, med förläggning i tält, mathållning utomhus och med exercis, marscher och bivacker under ömsom regniga ömsom soliga förhållanden.
I bokverket Värmlands regementes historia som gavs ut 1903 hade man sammanställt en levnadsteckning om Malmborgs långa tjänstgöring vid regementet och en karaktäristik av generalen som person. Man kan läsa följande: ”Av naturen rikt begåvad och därtill musikalisk, med gott huvud, snabb uppfattning och stor beslutsamhet förde Malmborg ett strängt men välvilligt regemente och kunde efter tidens sed fara ut både hotfullt och strängt, om han inte genast åtlyddes, eller om något inte var honom till lags. Han vårdade med stor omsorg regementets inre förhållanden, och i yttre måtto motsvarade regementet under hans långa chefskap alla den tidens fordringar.”
Som ett tecken på Malmborgs popularitet bland soldaterna vid regementet, kan noteras att flera soldatvisor sjöngs där hans namn förekom. Bland annat ändrades texten i den kända Marlboroughvisan: ”När Malmborg i krig skulle draga militam, militam, militulialej…” och en annan visa hade denna strof: ”Vår överste var Malmborg och han blev general, och jag till nästa möte blir säkert korporal.”
I slutet av 1840-talet skulle överste August Malmborg få sitt livs kommendering som officer. Även den här gången var det hans gamle vän Carl Gustaf Löwenhielm som var välgöraren.
Sedan den 27 april 1847 förde generalmajor Löwenhielm befälet över 3. militärdistriktet i Skövde, till vilket Värmlands regemente hörde.
Revolutionsåret 1848 var ett orosår i Europa. Nationella strömningar gjorde sig gällande på många håll på kontinenten, bland annat i hertigdömena Slesvig och Holstein, som var knutna till Danmark genom att den danske kungen Fredrik VII var hertig över områdena. De tysktalande separatisterna i Slesvig och Holstein ville frigöra hertigdömena från Danmark för en anslutning till Tyska förbundet. Danmark vägrade. Den 23 april 1848 gick en tysk armé till anfall och krig utbröt mellan Danmark och Preussen.
Kriget fördes med korta uppehåll fram till den 10 juli 1949 då en hållbar vapenvila slöts. Vapenvilan innebar att norra Slesvig, ner till Flensburg, skulle hållas besatt av en militär styrka bestående av svensk-norska trupper på 4 000 man, som skulle fungera som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Som chef för hela den svenska militära insatsen i Danmark hade kung Oskar I utsett chefen för 3. militärdistriktet, generallöjtnant, greve Löwenhielm. I ett samtal med kung Oskar på Axevalla hed föreslog Löwenhielm att överste Malmborg skulle utses som chef för den 4 000 man starka truppen som skulle hålla tyskar och danskar i schack, samtidigt som den skulle upprätthålla ordningen och skydda befolkningen i Slesvig fram till en fredsöverenskommelse. Det skulle visa sig bli ett svårt uppdrag för Malmborg, som nu utsågs till generalmajor.
I den svenska truppen som skickades till Danmark ingick en bataljon på 640 man ur Värmlands regemente. Onsdagen den 22 augusti ställde bataljonen upp på Stora Torget i Karlstad, där den mönstrades av bataljonschefen, överstelöjtnant Claes Sandels. Dagen efter marscherade truppen till Kanikenäset där embarkering skedde på ångfartyget ”Westergötland” och två segelfartyg. I Göteborg utbyttes de gamla engelska flintlåsgevären mot moderna slaglåsgevär. Färden gick vidare med de danska ångfartygen ”Slesvig” och ”Hekla” mot Sönderborg på ön Als, där bataljonen skulle förberedas inför sin uppgift.
När den svenska bevakningen var på plats, hamnade general Malmborg i en mycket svår mellanställning. I Kiel i Holstein satt en provisorisk regering stödd av Tyska förbundet, samtidigt som Slesvig styrdes av en landsförvaltning i Flensburg, bestående av personer utsedda av Danmark, Preussen och England. Makten skulle delas mellan de båda regeringsorganen, vilket omedelbart skapade konflikter. Situationen var hotfull och det rådde ett mycket spänt förhållande mellan de tvistande parterna, och det krävdes stor diplomatisk smidighet av general Malmborg, liksom militär fasthet, för att fullgöra uppdraget med bibehållande av strikt neutralitet.
Löwenhielm skriver i sina ”Minnen”: ”Ehuru Malmborg utförde sitt uppdrag till danskarnas belåtenhet, var han tydligen för svag för att göra sig tillräckligt respekterad, och preussarna sökte mer än en gång att sätta krokben för honom. Hela detta företag, igångsatt och lett med en otrolig brist på förutseende, ingav mig stor oro, då jag sedan föregående år hade erfarenhet av vad en sådan ställning utan tillgångar eller fullständiga instruktioner ville säga.”
General Malmborg skrev brev hem till sin hustru Augusta på Lilla Våxnäs under hela tiden han vistades i Danmark. Han skriver i september 1849: ”Förr eller senare hoppas jag dock att vi skola få litet mera ordning här i landet. Att få detta att se ut som ett annat civiliserat land torde dock på flera år ej bli möjligt, ty man kan ej göra sig begrepp om hur förvildat ett folk kan bli då det i år blott varit i anarki och utan lagbunden styrelse.”
Han skriver vidare till Augusta i januari 1850. ”Jag var igår ute hos värmlänningarna, som ligga i Angeln, 1 till 2 mil härifrån. De må Gudskelov väl och äro glada och muntra, så det var just svårt att lämna dem, och jag hade 1000 gånger hellre återtagit befälet över dem ensamt i utbyte mot min högtuppsatta befattning. Det är i förhållande till dem som till hustru och barn, man känner ej riktigt hur mycket man håller av dem förrän man är frånvarande från dem.”
Den 2 juli 1850 ingicks ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, men trots det blossade kriget upp igen efter bara några veckor och pågick in på nyåret 1851. Den 17 juli hade dock den svenska bevakningsstyrkan genomfört sitt uppdrag och seglade tillbaka mot Sverige. Den 21 juli ankom den värmländska kontingenten till Göteborg och därefter styrdes färden med ångbåt mot Karlstad, och den 27 juli anlände bataljonen till Kanikenäset med general Malmborg och överstelöjtnant Sandels i spetsen.
Den då 12-årige skolpojken Pelle Ödman skulle aldrig glömma den dagen och den synen. Han skrev långt senare: ”Allt står ännu så levande för mig, som om det varit igår, och jag kan ännu se alltsamman med skolpojkens ögon och skolpojkens hänförelse. Ryktet spred sig som en löpeld genom Karlstad att Värmlands regemente anlänt till Kanikenäset på tvenne stora ”galeaser” från Göteborg och samma dag skulle göra sitt intåg i staden. Vi pojkar skyndade liksom alla andra upp till backen vid gymnasiehuset och kikade bort mot Herrhagsbergen för att få se den första skymten av bajonetterna. Efter en lång väntan glimmade det äntligen till i solljuset där borta, glimtarna blev allt tätare, och snart sågo vi hela regementet som en mörk massa och en skog av glittrande bajonetter röra sig framåt på vägen, under det ljudet av trummorna i teten hördes redan på avstånd. Nu tågade de längs kanalen, nu över kanalbron, och vi hörde tydligt hela musiken spela regementsmarschen och sågo regementsfanan fladdra. De närmade sig alltmer, general Malmborg red i spetsen på sin vackra häst och andra officerare jemte honom. När så regementet med solljuset spelande på kaskar och gevär och på allt som kunde glimma, tågade uppför backen och in mellan den på ömse sidor packade människomassan blev det ett hurrande och ett jubel utan ände. Och när så musiken tystnade stämde soldaterna upp: ”Krigarn vilar sig i mark och skog Ofta nog: Klippan är hans hårda huvudgärd, Sängkamraten är hans goda svärd…” Det var första gången vi hörde denna sång, som sedan blev så populär, att den sjöngs av varenda pojke i staden. Från denna stora dag var general Malmborgs popularitet för alltid befästad hos oss skolpojkar.”
Den 31 juli skriver Nya Wermlands-Tidningen om bataljonens ankomst till Karlstad och om den ceremoni med tal och hyllningar som hölls på Stora Torget. Tidningen skriver vidare:
”I sammanhang med föregående är det med glädje och tillfredsställelse vi kunna meddela våra värmländska läsare, att general Malmborg icke allenast av Konungarna i Sverige och Danmark emottagit försäkringar om deras nådiga välbehag utan ock att Slesvigs innevånare utan undantag prisa herr generalens humanité och eminenta förmåga att till allmän belåtenhet fullgöra det svåra och ytterst grannlaga uppdrag han i Slesvig under nära ett års tid innehaft.”
När general Malmborg återgått till tjänsten som regementschef hade han ett sammanträffande med Carl Gustaf Löwenhielm sensommaren 1850. Det verkar som om en spricka uppstått mellan de två generalerna. Löwenhielm skriver i sina ”Minnen”: ”Jag fann general Malmborg bekymrad, dyster och ännu mindre meddelsam än vanligt. Han talade knappast om sin expedition. Hans ambition borde dock varit tillfredsställd. Hans utnämning till generalmajor, vartill hans anciennitet i tjänsten icke berättigade honom till kommendör av Svärdsorden och storkors av Dannebrogsorden, samt hans åtnjutande av generallöjtnants lön och dessutom 800 daler i månaden från danska staten under tio månader, borde ha tillfredsställt hans anspråk. Det oaktat talade han om sin expedition med tydligt missnöje.”
Löwenhielm avslutar sina reflexioner om Malmborg, efter att den kungliga familjen besökt Karlstad i september 1850, då han tydligen inte var helt nöjd med Malmborgs attityd. Han skriver: ”Han (Malmborg) borde, oavsett sin duglighet och sina förtjänster, ej alldeles ha glömt, att det var jag som allra först fäste såväl den gamle konungens och den nuvarandes uppmärksamhet på honom… Han borde inte heller ha glömt, att det var jag som, så mycket det var mig möjligt, sökte hålla honom framme och förskaffa honom en ställning, där han kunde utveckla den förmåga som naturen och hans eget arbete förlänat honom. Men hans uppförande visade, att allt detta försvunnit ur hans minne.”
Så långt Löwenhielms reflexioner om sin gamle vän. Vid den här tiden hade Carl Gustaf Löwenhielm uppfört Klaraborgs herrgård i Karlstad, där han och hans nya hustru vistades när de var i Värmland och inte bodde på Long. Familjerna på Klaraborg och Lilla Våxnäs var visserligen nära umgängesvänner, men vänskapen verkar inte ha varit särskilt djup och uppriktig.
Sedan 1831 hade paret Malmborg varit familjefäder. De två första barnen dog tidigt, den andre, Carl Emil Adolf, i koleraepidemin 1834. Det berättas i släktminnena att man försökte att isolera gossen tillsammans med barnsköterskan och att mat skickades in genom en dörrlucka, men man lyckades ändå inte skydda barnet från den fruktade sjukdomen. Sju år senare, 1841, förlorade makarna ytterligare ett barn, Charlotta Fredrika, bara sexton dagar gammal och efter moderns död 1860 avled den endast 15-åriga dottern Charlotta 1862. Av de återstående tio barnen blev ende sonen, Emil Adolf, yrkesmilitär och med tiden överste och senare landshövding i Värmlands län. Hans nio systrar blev alla gifta, två medan modern var i livet och ytterligare två före faderns död 1864.
Livet för barnen på Lilla Våxnäs var präglat av stränghet, arbete och rutiner. Både generalen och generalskan var kulturellt intresserade och begåvade. General Malmborg talade nio språk och roade sig på lediga stunder med att läsa historia, idka trädgårdsodling och måla akvarell. Det berättas att språkmannen och historikern Anders Fryxell ofta var en väl sedd gäst i hemmet och där diskuterade historiska problem med generalen, medan de båda rökte långpipa i salongen. Den näst yngsta dottern, Ebba Aurora (1845 – 1926), mindes att ingen av föräldrarna hade mycket tid att ägna sig åt sina barn. Men generalen gav sig ändå tid att själv undervisa sina små flickor i de ämnen som intresserade honom mest, nämligen historia och botanik. Tidigt tog han lilla Ebba med sig ut i trädgården och visade henne hur han ympade fruktträd och hur olika blommor odlades. Ebba mindes hur han lärde henne att se och betrakta omgivningen.
Musiken spelade en stor roll hos familjen Malmborg. Generalskan var en skicklig pianist och uppträdde ofta på konserter och soaréer i Karlstad, då hon gärna spelade verk av Beethoven. Hon blev 1858 ledamot av Musikaliska akademien. Dottern Ebba mindes hur lycklig hon var när hon fick smyga sig in i salen och gömd därinne lyssna till sin mors dagliga övningar vid pianot. Över pianot, mindes Ebba, hängde Uno Troilis porträtt av fadern generalen, målat 1852.
Två kvällar i veckan kom musikunderofficerare från regementet in till Lilla Våxnäs för att musicera med generalskan och då fylldes salen med sonater, trios och kvartetter, flöjtspel och klarinettoner. När klockan slagit nio och musikkvällarna var till ända trädde betjänten, Lars Erik Julin, in med tebrickan och en slät kopp te var det enda som bjöds till de vuxna. Barnen fick säga god natt och dra sig tillbaka mot skänkrummet och sin aftonvard, bestående av vattvälling och varsitt stycke torrt bröd. Det fanns bara en stol i rummet, mindes Ebba, varför man fick turas om att sitta till bords, medan syskonen förtärde sin kvällsmat ståendes.
De minsta barnen togs om hand av barnpigan Kajsa. Men redan vid fem års ålder började skolan för barnen på Lilla Våxnäs. Då övertogs det strikta regementet av en fransyska och med henne talades det bara franska. Vid samma tid uppenbarade sig danslärarinnan. Hon kom regelbundet från staden till Lilla Våxnäs och undervisade småflickorna i dans. När skolan började på allvar vid sju års ålder, blev mamsell Lovisa Edman, som flyttat in från Stockholm 1847, flickornas guvernant. Hon fanns kvar i hemmet ända till generalens död 1864. På eftermiddagen hade barnen en längre rast, som alltid tillbringades utomhus, vinter som sommar. Då fick man leka och åka kälke eller springa ner till parkgrindarna och titta på vagnar och kärror som passerade förbi. Den årligen återkommande sensationen var att se på den så kallade ”kavalkaden”, när kungen reste förbi med alla sina vagnar på väg till Christiania.
Sommaren blev ett stort avbrott i den enahanda vardagen för barnen Malmborg på Lilla Våxnäs, framför allt när de fick resa på ferier till mormor Charlotta von Gerdten på Apertin i Stora Kil. Ebba mindes den stora förväntan som uppstod när alla barnen stuvades in i den stora täckvagnen, och när den, vid resans slut, rullade över bron vid infarten till allén på Apertin, och de såg den ljusa herrgårdsbyggnaden under det blåsvarta skiffertaket med sina röda flyglar skymtande mellan trädkronorna.
Vid 61 års ålder, 1856, lämnade generalmajor August Malmborg tjänsten som chef för Värmlands regemente och övertog i stället generalbefälet för 3. militärdistriktet efter greve C G Löwenhielm. I denna befattning kvarstod han till 1862 och i samband med avskedet befordrades han till generallöjtnant. För sina insatser i rikets tjänst hade Malmborg adlats redan 1842 av kung Karl XIV Johan, och sedan 1850 var han ledamot av Krigsvetenskapsakademien i Stockholm.
Den 22 maj 1864 avled generallöjtnant August Malmborg på sin egendom Lilla Våxnäs i Karlstad. Han jordfästes den 29 maj av vicepastorn Johan Petter Höjer. I sitt tal nämnde Höjer bland annat, att Malmborgs hälsa blivit allt sämre sedan hösten 1863. Han sade: ”…och på den senare tiden nalkades hans upplösning utan allt hopp och under svåra plågor, ifrån vilka han dagligen bad att bli befriad genom den siste förlossaren…” August Malmborg är begravd i den stora familjegraven på Västra kyrkogården, där före honom fyra av barnen och hans hustru fått sitt sista vilorum.
Pelle Ödman har i sina skolminnen gett en träffande bild av generalen på Lilla Våxnäs. Han skriver: ”Han var en mycket populär man, icke minst hos oss skolgossar. Och denna popularitet hade sin grund i åtskilliga förhållanden. För det första var han en lång och ståtlig militär, en av de ståtligaste jag någonsin sett. Och för det andra var han inte så förfärligt förnäm som Löwenhielm, utan kunde gå till fots på gatorna i Karlstad som en vanlig människa och gjorde det rätt ofta, på sin höjd förekom han till häst, aldrig i vagn.”
Olle Nilsson
Källor:
- Krigsarkivet (KrA). Meritförteckningar 1614 – 1903.
- Krigsarkivet (KrA). Malmborg, Otto August, personarkiv. Volym 2.
- Krigsarkivet (KrA). Sandels, Claes och Augusta, personarkiv. Volym 1 – 2.
- Värmlandsarkiv (VA). Karlstad stads- och landsförsamling. Husförhörslängder, födelse- och dopböcker, död- och begravningsböcker.
- Värmlandsarkiv (VA). Bromanderska samlingen. Liktal. Volym 34.
- Nya Wermlands-Tidningen (NWT), 31/7 1850.
- Wermländska Korrespondenten, 25/9 1849.
- Nordensvan, C. O. Värmlands regementes historia. Karlstad 1903.
- Löwenhielm, greve C. G. Minnen. Stockholm 1927.
- Bergqvist, N. F. Anteckningar om Våxnäs. Karlstad 1981.
- Waern Bugge, I. I min mormors hus. Lund 1977.
- Strokirk, O. F. Adeliga ätterna von Malmborg och Malmborg. Gävle 1924.
- Lilja, G. Brevväxling mellan makarna Claes och Augusta Sandels 1849 – 1850. Karlstad 1980.
- Ljunggren, C J. Minnesanteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge. Stockholm 1855. Ödman, N. P. Pelle Ödmans ungdomsminnen. Del I – II. Stockholm 1938 – 1939.
