Flyglarm, Sirener och Faran över

”Ett framtida krig kommer med all sannolikhet icke att utgöra en strid enbart mellan de krigförande makternas väpnade styrkor. Stridsåtgärderna komma att riktas mot bakom fronterna belägna städer och samhällen, industrianläggningar, lantgårdar med mera. Genom flyganfall med olika slag av bomber och så kallade stridsgaser komma häftiga och upprepade försök göras att bryta nationernas försvarsvilja. Ett allvarligt hot föreligger därför mot den försvarslösa civilbefolkningen. Med hänsyn härtill är det för varje land en bjudande plikt att vidtaga åtgärder för att bereda befolkningen skydd och de skadade vård vid fientliga anfall från luften”.

Så skriver landshövding Ivar Vennerström till drätselkammaren i Karlstad den 4 december 1937. Han fortsätter:
”För organisation, planläggning och genomförande av de omfattande åtgärder, som äro erforderliga, kräves lång tid. Det är för sent att gripa sig verket an, då krigslågan flammat upp. Tillkomsten av den nya luftskyddslagen, gällande från den 1 juli 1937, har skapat den lagliga grunden för det civila luftskyddet i Sverige.”

Redan under första världskriget kunde städer, som låg långt bakom fronten, råka ut för angrepp av flygstridskrafter. De krigförande länderna blev snabbt medvetna om att den flygtekniska utvecklingen innebar, att även den civila befolkningen kunde bli utsatt för krigets härjningar. På 1920-talet insåg den svenska regeringen att risken för anfall från luften mot civila mål var stor, och därför tillsatte man 1928 en utredning angående ett tänkt luftförsvar. Redan tre år senare presenterade regeringen ett förslag på organisation som innebar att varje tänkt ”landstigningsområde”, till lands eller till sjöss, skulle bilda ett luftförsvarsområde under befäl av den militära chefen för landets luftförsvar. Förslaget lämnade aldrig papperet.

När den stora försvarskommissionen av 1930 kom med sitt betänkande 1935, så talades det här om ett civilt luftskydd som ett komplement till det militära luftvärnet. Inledningsvis värjde man sig mot de höga kostnaderna det skulle innebära i fredstid. Kommittén menade att de kostnader som myndigheter och enskilda skulle ställas inför, var berättigade endast vid krigsfara. Man kom ändå fram till i betänkandet, att en luftskyddsorganisation på något sätt borde skapas och att den skulle placeras under civila myndigheter.

Diskussionerna för och emot om en luftskyddsorganisation skulle skapas i fredstid böljade fram och tillbaka, men ingen av parterna kunde bortse från att krigsrisken vid denna tid ökat betydligt runt om i världen.

Den 30 april 1936 tillsatte regeringen en ny utredning som fick i uppdrag att titta närmare på luftskyddet. I december samma år kom utredningen med ett nytt betänkande, och i mars 1937 lämnade regeringen in en proposition som i stort sett anslöt sig till utredningskommitténs förslag. Samtidigt som detta skedde hade världen bevittnat de förödande flyganfallen mot civila mål, först i Abessinien 1935 och sedan i Spanien 1936, vilket upprörde en stor del av mänskligheten.

I april 1937 klubbades propositionen i riksdagen utan någon reell debatt i kamrarna. Från den 1 juli 1937 fanns en luftskyddslagstiftning på plats och från den 11 juli en luftskyddskungörelse som reglerade organisation, planläggning och verksamhet. Den nya statliga myndigheten, som skulle leda verksamheten i landet, fick namnet Luftskyddsinspektionen och sorterade under socialdepartementet.

Redan ett halvår innan införandet av luftskyddsinspektionen, togs initiativ av överståthållare Torsten Nothin i Föreningen för Stockholms fasta försvar, att skapa en rikstäckande förbundsorganisation för luftskyddet. Den 30 januari 1937 sammanträffade samtliga landshövdingar i Sverige för att bilda ett riksluftskyddsförbund, som kom att få namnet Sveriges Centralförbund för Civilt Luftskydd. Till förste ordförande valdes den erfarne industrimannen Sigfrid Edström. Den främsta uppgiften den nya riksorganisationen kom att ägna sig åt var att introducera utbildandet av instruktörer. Verksamheten fick fart redan från början. Första året inrättades 21 länsförbund och innan årets slut hade 145 lokala föreningar skapats runt om i landet.

Den 21 oktober 1937 bildades Värmlands länsförbund för civilt luftskydd på residenset i Karlstad med landshövding Ivar Vennerström som initiativtagare. Som första punkt på mötet orienterade den nye försvarsassistenten på länsstyrelsen, major Stig Sundelius, åhörarna om luftskyddets betydelse i ett framtida krig. Han framhöll det moderna krigets utveckling till att bli ett totalt krig, det vill säga att omfatta även den civila befolkningen och näringslivet. Luftskyddstjänsten innebär, upplyste majoren vidare, såväl förebyggande åtgärder som arbete med att begränsa den skadegörelse som ett fientligt flyganfall åstadkommit.

Nästa förbundsmöte hölls den 1 december, då landshövdingen redogjorde för gränsen mellan lagstyrd kommunal och frivillig luftskyddsverksamhet, samt för hur pressen skulle kunna involveras i en upplysningskampanj om det viktiga behovet av ett väl utbyggt och organiserat luftskydd. Som ett resultat av de två första mötena hade man fastslagit att kommunerna skulle beredas möjlighet att inträda i länsförbundet.

Landshövdingen påtalade i en skrivelse till Värmlands kommuner, i november 1937, vikten att ingå som medlemmar i förbundet. Han nämner även i sina skrivelser de skyldigheter kommunerna var ålagda enligt luftskyddslagen, som huvudsakligen var av organisatorisk, teknisk och ekonomisk art. Han säger vidare att om luftskyddet ska få avsedd verkan, krävs dessutom en omfattande frivillig verksamhet, som tillgodoses först när lokala föreningar organiserats länsvis under luftskyddsinspektionens ledning och kontroll.

Det dröjde inte länge förrän föreningsverksamheten kom igång runt om i Värmland. Karlstads luftskyddsförening var en av de första som bildades den 14 februari 1938 i Karlstads högre allmänna läroverks aula. Till ordförande valdes borgmästare Erik Lundblad. När året var till ända fanns hela 20 aktiva föreningar i länet med ett medlemstal på 6 200 personer.

Till att börja med fick styrelsen för Karlstads luftskyddsförening ägna sig åt organisationsarbete och etablera samverkan med länsförbundet och de statliga myndigheterna för att upprätta en plan för informations- och utbildningssatsningar. Det mest trängande behovet för föreningen var att utbilda egna instruktörer som kunde ta hand om de frivilliga som förväntades att strömma till när informationssatsningarna kommit igång. I den inledande kursverksamheten fick föreningen låna in instruktörer från förbundet och från Röda korset. I Karlstad hölls det första kursen för hemskyddsinstruktörer den 17 – 22 maj 1938. Främst ägnade man sig i kursen åt brandtjänst och gastjänst, men här förekom också ämnen som alarmering, sjukvård och mörkläggning. I kursen deltog 24 män och 8 kvinnor. Chefsinstruktör var försvarsassistenten vid länsstyrelsen major Sundelius. De första personerna i föreningen som skickades på 1:e instruktörskurs i riksförbundets regi i Stockholm, den 7 – 18 juni 1938, var sekreteraren, brandmästare Sven Kylberg samt ingenjören vid vattenverket Arvid Forsgren. Något senare samma år gick också överkonstapeln Axel Kinberg kursen.

Redan i september 1938 meddelade borgmästare Lundblad att han tänkte avgå som ordförande i föreningen av åldersskäl. Han anförde att skälet till det berodde på att föreningens verksamhet intensifierades och för det krävdes en yngre person som under en längre tid kunde kvarstanna på ordförandeposten. Lundblad lämnade även posten som borgmästare, vid samma tid, och nu valdes den nytillsatte 38-årige borgmästaren i Karlstad, Gunnar Lindskog, till luftskyddsföreningens ordförande. Lindskog gick in i verksamheten med stor energi och kreativitet och kom att utveckla Karlstads luftskyddsförening till en mycket aktiv, företagsam och samverkansinriktad förening.

Skapandet och utbyggnaden av luftskyddet i Sverige i slutet av 1930-talet var ett mycket omfattande arbete. Det var också en högprioriterad verksamhet med tanke på att det säkerhetspolitiska läget i Europa försämrades för nästan varje dag. Det nazistiska Tysklands tankar om expansion tog sig uttryck i införlivandet av Österrike och det så kallade Sudetlandet i Tjeckoslovakien, i mars och september 1938, vilket motvilligt accepterades av västmakterna Storbritannien och Frankrike.

I Värmland var man i full färd med organiserandet av luftskyddet under det dramatiska året 1938. Onsdagen den 1 juni, strax efter den genomförda kursen för hemskyddsinstruktörer, gick luftskyddschefen i Karlstad, stadsfiskal Hugo Höfde, ut i en artikel i Nya-Wermlands-Tidningen och vädjade till Karlstadsborna att engagera sig frivilligt i luftskyddsarbetet. Enligt Höfde hade det visat sig, vid samtal med representanter för olika organisationer i staden, att Karlstadsborna ännu inte riktigt fått klart för sig det civila luftskyddets verksamhet och arbetsuppgifter. Försvarsassistent Stig Sundelius tryckte på, i en artikel i pressen, att han i sitt föredrag i hemskyddskursen betonat att det civila luftskyddet vuxit fram beroende på det ”moderna krigets förändrade karaktär”. Han framhöll vidare att luftskyddet inte var av ”militär natur”, utan syftade till att begränsa verkningarna av fientliga flygangrepp mot civila centra i samhället. Sundelius ansåg vidare att det var av allra största vikt att allmänheten blir på det klara med detta förhållande. Luftskyddet är, fortsätter Sundelius, till sin natur en ”typisk demokratisk försvarsanordning”, som bör skiljas från det militära luftförsvaret.

Det gick trögt med rekryteringen av frivilliga till luftskyddstjänsten i Karlstad försommaren 1938. Luftskyddschefen informerade vidare i pressen om att man sökte 200 frivilliga till det allmänna luftskyddets olika tjänstegrenar som gällde ordningshållning, ledning, gasskydd och sjukvård. Om man inte på frivillighetens väg kunde hitta dessa personer, meddelade luftskyddschefen att man vid proklamerat luftskyddstillstånd måste tvångsrekrytera denna personal bland kategorin som inte var krigstjänstskyldiga. Han påpekade dock att tjänstgöringen var avsedd att äga rum endast vid krig eller krigsfara. Rekryteringen vände sig främst till kvinnor från 18 års ålder och män i åldrarna 45 – 60 år, det vill säga de som inte var krigstjänstskyldiga. Utbildningen var förlagd till kvällstid.

Nu var det bråttom. Den dramatiska händelseutvecklingen nere i Europa på våren 1938 hade påskyndat organiserandet av luftskyddet. Anmälningarna till frivilligtjänstgöring vid luftskyddet i Karlstad skulle vara inkomna till myndigheterna före den 10 juni.

Det var under våren och sommaren 1938 som uppbyggnaden praktiskt kom igång av den luftskyddsorganisation som beslutats av riksdagen ett år tidigare. Planering hade börjat utföras, utbildning av instruktörer kommit igång och materielanskaffningen hade påbörjats, som till exempel tillverkning av gasmasker. Den 6 oktober verkställde luftskyddsinspektionen beslut om tillverkning av 50 000 gasmasker för leverans efter den 1 juli 1939. För att täcka ytterligare behov tog inspektionen beslut om import av ytterligare 50 000 gasmasker. Behovet skulle visa sig vara helt otillräckligt. Fram till i juni 1945 tillverkades i Sverige över 2,3 miljoner gasmasker. Importen uppgick till omkring 125 000 gasmasker.

I juli 1938 infördes den nya förfoganderättslagen. Lagen skulle gälla endast vid luftskyddstillstånd och kunde användas vid evakuering, eller om länsstyrelsen behövde ta i anspråk fastigheter, fordon eller annan egendom som tillhörde enskild person.

I luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar för stat och kommun, som kom ut i mars 1938, och som gällde planläggning och organisation av det civila luftskyddet, hade planeringen finslipats med tanke på de erfarenheter som hittills hade gjorts.

Luftskyddet i dess helhet, som gällde hela samhället, betecknades som allmänt luftskydd, medan det som avsåg särskilda anläggningar och företag benämndes industriluftskydd. I stort sett var anvisningarna för det allmänna luftskyddet tillämpliga på industriluftskyddet. Till det enskilda luftskyddet hänfördes alla åtgärder av förberedande natur för att åstadkomma största möjliga skydd för bostadshusen och dess invånare mot skadeverkningarna av ett luftanfall. Detta luftskydd var främst att betrakta som ett hemskydd, alltså ett skydd av befolkningens bostäder.

Hur var då luftskyddsorganisationen ordnad i landet? Regionalt var det länsstyrelserna, med försvarsassistenten i spetsen, som ledde den statliga inspektionens anvisningar. Kommunalt ledde luftskyddschefen verksamheten och förberedde alltid i ett tidigt skede planläggningen. Oftast var det den lokale polischefen som var luftskyddschef i en kommun. I Karlstad var det fram till hösten 1939, polischefen, stadsfiskal Hugo Höfde, därefter polismästare Gustaf Ljungström.

Enligt det allmänna luftskyddets grundorganisation, inrättades en luftskyddsnämnd i varje kommun i hela landet, med vilken luftskyddschefen diskuterade frågor som rörde planläggningen. För Karlstads del tillsattes nämnden den 25 september 1937. Luftskyddsnämnden sammankallades vid frågor av större betydelse, men inledningsvis var det drätselkammaren i kommunen som tog de flesta besluten på grund av att de ekonomiska spörsmålen var många och brådskande.

Kostnaderna för luftskyddets förberedande och planläggning skulle i huvudsak skötas av staten, men omfattande undantag kom att göras, inte minst när det gällde den kommunala förvaltningen som ibland låg nära det statliga åtagandet. Staten ombesörjde kostnader för alarmeringsanordningar, gasskyddsmateriel med underhåll, utbildning av personal för luftskyddets ledning, kostnaden för instruktörer och i viss mån annan personal, samt för anordnande av skyddsrum i vissa av statens fastigheter. Dessutom bidrog staten med 2/3 av kostnaderna för skyddsrum anordnade av kommunerna, men vid tiden före skyddsrumslagens införande bara i äldre byggnader.

Främst gällde dock bidraget för skyddsrum avsedda för samhällets ledningsfunktioner samt offentliga skyddsrum.

Kommunernas medverkan var obligatorisk när det gällde att biträda i luftskyddets planering. Planeringen i fredstid ”fick inte stanna på papperet”, utan planläggningen skulle utan vidare kunna tillämpas vid proklamerat luftskyddstillstånd. Detta förhållande förutsattes av de statliga myndigheterna eftersom kommunerna hade ansvar för civilbefolkningens skydd och säkerhet. Kommunerna hade även ansvar för alarmering inom kommunala företag och inrättningar, mörkläggningsanordningar gällande gatubelysningen samt anordningar för avskärmning och dämpning av ljusstyrka. Vidare ansvarade man för byggande av skyddsrum för luftskyddets ledning och aktiva personal, driftpersonals skydd vid tekniska verk samt för tekniska skydds- och reservanordningar för driften vid vatten-, gas- och elverk. En viktig uppgift var en förstärkning av brandberedskapen och ett säkerställande av vattentillgången, samt att tillsammans med staten bidra till utrustning och utbildning av luftskyddets aktiva personal, allt enligt luftskyddsinspektionens anvisningar.

Den 26 april 1938 skickade luftskyddschefen i Karlstad, stadsfiskal Höfde, en hemligstämplad promemoria till drätselkammaren angående de allmänna anvisningar av luftskyddet som inspektionen skickat ut i mars samma år. Syftet med skrivelsen var att inhämta ett yttrande från de kommunala myndigheterna, alltså de förvaltningsgrenar som var underställda drätselkammaren.

Luftskyddschefen tar i skrivelsen upp den känsliga frågan om att man i framtiden måste räkna med att även orter utan militär betydelse kan bli utsatta för anfall från luften. Han hade tidigare tagit upp frågan i en skrivelse till brandstyrelsen några dagar tidigare, som vi kommer till längre fram. Luftskyddschefen upprepar också att myndigheterna därför har känt sig tvingade att lagstifta för att skapa ett skydd för befolkningen i hemorten under krigstid. I samband med detta konstaterande tar han även upp tankar kring ”orienteringsförsvårande åtgärder” och annat som kan göras i stadsplaneringen för att mildra verkningarna av ett flyganfall.

Luftskyddschefen diskuterar vidare och säger att åtskilliga hjälpmedel står till förfogande när det gäller att försvåra för fientliga flygare att upptäcka mål under angrepp dagtid. Han ger exempel på att maskering av både oljecisternerna vid Yttre hamn och de båda gasklockorna i Yttre hamn och på Kvarnberget skulle minimera riskerna att de upptäcktes från luften. När det gällde övrig stadsplanering hänvisar luftskyddschefen till luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar, där det framgår att staten rekommenderar att större industrianläggningar förläggs till stadens ytterområden och på så vis separeras från bostadsområden med hjälp av obebyggd mark.

Den kanske största utmaningen när det gällde luftskyddets samverkan i den framtida stadsplaneringen var skyddsrumsfrågan. Luftskyddsinspektionen hade i sina anvisningar redan 1937 tydligt pekat på statens och kommunernas rollfördelning när det gällde uppförandet av skyddsrum. Trots detta var frågan komplex och befann sig fortfarande på utredningsstadiet vid krigsutbrottet 1939. På det hela taget var byggandet av skyddsrum i stort sett frivilligt fram till den 1mars 1940, då skyddsrumslagen trädde i kraft.

Stadsfiskal Höfde tar även upp frågan om skyddsrum i sin hemliga skrivelse till drätselkammaren. Han skriver att det redan under fredstid bör vidtas ”vissa byggnadstekniska åtgärder för beredandet av kollektivt skydd mot verkningarna av bomber och stridsgas”, som till exempel en förstärkning av en byggnads källare. Men det innebar inte att skyddsrum och materielanskaffning behövde vara ordnat i fredstid, utan det skulle vara ”förberett på ett tillfredsställande sätt för att kunna utföras på kort tid, då fara stod för dörren”, menade Höfde.

I sin redogörelse i skyddsrumsfrågan stödjer han sig fortsättningsvis på de allmänna anvisningar som luftskyddsinspektionen lagt fram. Han skriver att av ekonomiska skäl torde det vara omöjligt att ordna ett skydd för civilbefolkningen som ger full säkerhet mot bombers sprängverkan.

Vid den här tiden ansåg man att de vanligast förekommande bomberna, som troligtvis skulle komma att användas, låg på en vikt från 50 till 100 kg. De tyngsta så kallade minbomberna, ansågs komma till användning i mindre utsträckning. Hur såg då riktlinjerna ut som luftskyddsinspektionen dragit upp i sina allmänna anvisningar och som stadsfiskal Höfte kommenterade i sin skrivelse?

För att kunna möta en mot civilbefolkningen riktad krigföring, ansåg luftskyddsinspektionen det tillfredsställande att anordna skyddsrum som skyddade mot ”instörtande och kringkastande byggnadsdelar, bombsplitter samt stridsgaser”. Sådana lokaler benämndes normalskyddsrum. Skyddsrum avsedda att motstå fullträffar av så kallade ”brisansbomber”, laddningar vägande över 250 kg, benämndes fullträffssäkra skyddsrum. Denna typ av skyddsrum krävdes för särskilt viktiga anläggningar, såsom stora offentliga skyddsrum, luftskyddscentraler, kraftstationer, upplag för sprängämnen och eldfarliga oljor. Stadsfiskal Höfde kommenterar inspektionens syn på fullträffssäkra skyddsrum med att konstatera att skyddsrum för luftskyddsledningen samt offentliga skyddsrum i Karlstad bör inrättas redan under fredstid. Han ansåg dessutom att ett byggande av ett skyddsrum för luftskyddsledningen var brådskande. Höfde skriver vidare att han ser en möjlighet att använda sig av ”stenmassiven” under ”kyrkbacken”, samt de i Kvarnberget för luftskyddsledningen. Här finns möjligheter, anser han, att kunna få fullträffsskyddade anläggningar till rimligt pris. För ett skyddsrum i berg, som rymmer 100 personer, har kostnaden beräknats till cirka 100 kronor per person, vilket lär vara en bråkdel av vad ett betongskyddsrum av motsvarande säkerhetsgrad kostar, skriver alltså Höfde den 26 april 1938 till drätselkammaren. Det skulle dröja ända till efter krigsutbrottet i september 1939 innan man tog beslut i stadsfullmäktige om byggande av skyddsrum för luftskyddsledningen i Kvarnberget.

Brandförsvaret ansågs allmänt som det viktigaste verksamhetsområdet inom luftskyddet vid sidan av skyddsrumsbyggandet. Under 1930-talet var det fredstida brandförsvaret kvalitetsmässigt skiftande mellan olika orter i landet. På en del mindre orter och på landsbygden fanns inte ens några bestämmelser om brandväsen. På en del platser i landet, där det hade vidtagits vissa åtgärder, berodde det många gånger på hur brandförsäkringsvillkoren utformats. Det brandförsvar som fanns ute i landet i slutet av 1930-talet och som var tillfredsställande ur fredssynpunkt, ansågs inte som godtagbart ur civilförsvarssynpunkt. Brandkårernas antal var för få och dess styrkor otillräckliga. När det gällde materielen, så led man brist på motorsprutor och slang. Särskilt brandslangen var ett bekymmer. I slutet av 1930-talet fanns det bara en fabrik inom landet som tillverkade sådana, och där hade man en produktionskapacitet som motsvarade halva den fredsmässiga förbrukningen.

Det var i den situationen Sverige befann sig när luftskyddschefen i Karlstad, stadsfiskal Höfde, den 20 april 1938 överlämnade en hemligstämplad promemoria till brandstyrelsen i Karlstad, som innehöll direktiv för hur brandförsvaret skulle rustas upp. Höfde ger sin syn på saken och stödjer sig på de allmänna anvisningar som luftskyddsinspektionen distribuerat till alla statliga och kommunala aktörer runt om i landet.

Han inleder sin redogörelse med att konstatera att man i ett framtida krig måste räkna med ett anfall från luften, även mot orter som saknar militär betydelse. Han skriver vidare att statsmakterna därför genomfört en särskild lagstiftning för att skapa skydd för befolkningen under krigstid. Bland den mångfald av åtgärder som man börjat vidta i Karlstad, anser stadsfiskalen brandtjänsten som en av de mest betydelsefulla. Faran för uppkomsten av eldsvådor ansågs vara hög, eftersom man räknade med att fällandet av brandbomber var en av de anfallsmetoder som skulle komma till användning.

Vetskapen om att brandbomber kunde spridas över ett samhälle i tusental på några minuter, var något man var väl medveten om och dessutom räknade med att det kunde inträffa. Bombens anslagskraft var tillräcklig för att den skulle slå igenom ett vanligt yttertak av träkonstruktion, men i regel otillräcklig för att genomtränga underliggande bjälklag, åtminstone om detta var av betong eller försett med så kallad brandbotten.

Man ansåg att varje enskilt eldsvådetillbud var ganska lätt att komma tillrätta med vid ett snabbt och sakkunnigt ingripande, innan elden hunnit sprida sig. Stadsfiskalen anser därför att det vid luftskyddstillstånd var nödvändigt att öka brandberedskapen i mycket stor utsträckning, dels genom förstärkning av brandväsendet, dels genom organiserande och utbildande av särskilda husbrandvakter.

Man tänkte sig att vakternas uppgift vid flyglarm skulle vara att oskadliggöra brandbomberna innan de åstadkommit större skada. Organisatoriskt tänkte man sig att husbrandvakterna hörde hemma i det så kallade hemskyddet, som var underställt det enskilda luftskyddet. Förutom de direkta åtgärderna vid brandbekämpning, som ansågs nödvändiga att vidta, ansåg man att eldens spridande minskade om allt som förvarades på husens vindar evakuerades och alla vindskontorsväggar av bräder togs bort.

Höfte fortsätter sin redogörelse med att poängtera att alldeles särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ett säkerställande av vattentillgången vid eldsläckning. Man var tvungen att räkna med, menar stadsfiskalen, att brandposter och vattenledningar kunde skadas vid bombnedslag. För att säkerställa vattentillgången måste man kunna använda sig av naturliga vattensamlingar runt om i samhället och andra vattenförråd, såsom bassänger i badhus och skolor, reservoarer inom industrin samt plaskdammar och konstgjorda brunnar. Därför måste brandkårens utrustning av pumpar ökas redan i fredstid, ansåg stadsfiskalen.

Nästa viktiga fråga som berördes i utredningen var brandkårens storlek och hur många eldsläckningsenheter som behövdes i krigstid. Stadsfiskalen redogör för, att på en del orter i landet där denna fråga behandlats, hade man kommit fram till att en fyrdubbling eller mera av antalet enheter i fredstid, ansetts nödvändigt. Stadsfiskal Höfde trycker på att utbildningssatsningarna måste öka, som till exempel utbildning av så kallade hjälpbrandmän, som han anser bör ske genom brandchefens försorg. Höfte konstaterar vidare att övrig utbildning av instruktörer och husbrandvakter, för det enskilda luftskyddets brandtjänst, kunde ordnas av frivilliga organisationer med bistånd av brandkåren. Stadsfiskalen nämner också att brandmanskapet kan bli tvingat att medverka på andra områden inom luftskyddstjänsten, såsom räddnings- och röjningstjänst, gasskydds- och sjuktransporttjänst, varför kompletterande utbildning i dessa grenar också erfordrades, enligt stadsfiskalen.

Luftskyddschefens redogörelse angående en utökning av antalet brandkårsavdelningar, eller eldsläckningsenheter som de ibland kallades, landade i ett beslut om att fyra sådana avdelningar skulle upprättas i Karlstad. Indelningen i distrikt bestämdes enligt följande:

1. Klara, Strand, Romstad och Råtorp.
2. Tingvallastaden, Viken, Kvarnberget och Marieberg.
3. Haga, Herrhagen och hamnområdet.
4. Sundsta och Norrstrand.

Stadsfiskalen tillägger att förläggningarna inrättas i anslutning till brandfordonens garage med bästa möjliga skydd. Den viktigaste orsaken till en decentralisering av brandkåren i olika avdelningar runt om i Karlstad hade sin förklaring. För om de tre broarna över Klarälven förstördes av fientligt flyg, så kunde inte en centralt belägen enhet i Tingvallastaden bekämpa bränder på andra sidan älven. Personal till de nyuppsatta avdelningarna planerade man att ta ur den ordinarie styrkan, borgarbrandkåren eller ur reservbrandmännens led, om sådana fanns utbildade. Även hjälpbrandmännen, som ovan nämnts, skulle finnas tillgängliga vid ett krigstillstånd.

Stadsfiskalen avslutar sin genomgång med att redovisa en sammanställning av brandkårens materielbehov, som vid den här tiden var gigantiska. Man skiljde på materiel som redan i fredstid måste anskaffas för att läggas i förråd samt materiel som vid luftskyddstillstånd kunde rekvireras eller ”måste på annat sätt anskaffas”. Det sistnämnda var sådan materiel som var oumbärlig i krigstid. Stadsfiskalen nämner lastbilar, maskindrivna- och transportabla pumpar, bogserbåtar och så kallade handkraftsprutor. Stadsfiskal Höfde redogör fortsättningsvis för tillvägagångssättet vid rekvisition av sådan krigsviktig materiel för brandkåren. Slutligen påminner stadsfiskalen brandchefen om vad som står i kungörelsen av den 11 juli 1937, alltså om luftskyddslagens tillämpning, vilket inte fick spridas till allmänhetens kännedom mer än vad som var absolut nödvändigt.

Från den 1 juli 1937 var luftskyddsbyrån, underställd polisverket, provisoriskt förlagd till poliskommissarie Per Zandéns tjänsterum i rådhuset. I april 1938 utökades lokalerna i rådhuset där handledning och beredning av ärenden genomfördes. Inrättandet av byrån ansågs nödvändigt med hänsyn till paragraf 10 i luftskyddslagen, som informerade om att uppbyggnaden av luftskyddet inte i för stor utsträckning skulle utlämnas till ”allmänhetens kännedom”. Det innebar att många av de åtgärder som var av krigsförberedande natur och vars information var förbehållna vissa nyckelbefattningar i luftskyddsorganisationen, hemligstämplades. Men eftersom hanteringen av ärenden och arbetsuppgifter ökat under året, behövde man ganska snart större lokaler. Från den 25 oktober 1938 hyrdes en lägenhet om två rum i gårdshuset på Kungsgatan 16, som ägdes av Nya-Wermlands-Tidningen. Luftskyddsbyrån förestods av vice luftskyddschefen, överkonstapel Axel Kinberg.

Den nya organisationens uppgifter var många. Man ansvarade till exempel för luftskyddsmaterielens vård, att ha kontoret öppet för allmänheten sex dagar i veckan samt att ge råd och upplysningar angående luftskyddet till privatpersoner, företag och myndigheter. Luftskyddsbyrån stod också för en del utbildningsverksamhet. De två rummen, som man hade till förfogande, visade sig snabbt vara otillräckliga, varför man vid kurser av olika slag fick hyra in sig i andra lokaler i staden, som till exempel rådhussalen och läroverkets aula.

Den 10 juni 1938 presenterade statsmakterna den nya reviderade luftskyddskungörelsen för luftskyddschefer och kommuner runt om i landet. Vissa frågor ansågs vara mer påträngande än andra och kommunerna hade här ett ansvar för tillsyn och åtgärder. Vi ska se på ett par exempel, där luftskyddschefen i Karlstad driver på en översyn av åtgärder som krävde särskild planläggning.

I luftskyddschefens skrivelse till brandchefen i Karlstad den 20 april, tog han upp frågan om vindsröjningar i Karlstad. I en skrivelse till drätselkammaren den 21 september initierar luftskyddschefen frågan återigen. För att åstadkomma en ökad brandberedskap för både freds- och krigsförhållanden, planerade luftskyddschefen att i tre dagar under perioden 29/9 – 1/10 1938 organisera en sanering av vindarna i stadens bostadsfastigheter. Avsikten med vindsröjningen var att tömma vindarna på till exempel ”trä- och papperslådor, utrangerade kläder, kasserade möbler, träbråte och annan lump” som kunde hindra släckningsarbetet vid eldsvåda. Man såg också en möjlighet att komma till rätta med de sanitära olägenheterna som var vanligt förekommande i källare och på vindar runt om i staden. För att underlätta bortforslandet av all bråte ställde företag i Karlstad nio lastbilar till förfogande kostnadsfritt, medan luftskyddsbyrån ansvarade för genomförandet. Den 27 september publicerades kungörelser i dagstidningarna som meddelade att anmälan om intresse att medverka skulle göras till polisverkets luftskyddsbyrå.

Intresset för ”saneringsaktionen” var stort bland Karlstadsborna. Klockan 8.00 på torsdagsmorgonen den 29 september gick de första lassen med ”bråte” mot Örsholmen. Det bestämdes snart att användbara kläder skulle överlämnas till stadens välgörenhetsinrättningar, efter verkställd desinfektion som hälsovårdsnämnden ansvarade för. Omkring 150 klädesplagg överlämnades till välgörenhetsinrättningarna i Karlstad efter att sanering genomförts. Saneringen utfördes genom hälsovårdsnämndens försorg på luftskyddets övningsområde på Örsholmen.

Sammanlagt kördes över 50 lastbilslass på tre dagar under ledning av överkonstapel Kinberg och en man från luftskyddsbyrån. Brandmästare Kylberg och tre man från brandkåren ansvarade för omhändertagandet av materielen på Örsholmen. Luftskyddschefen beräknade i sin slutrapport att 150 vindar hade tömts runt om i Karlstad. Nästa stora vindsröjning genomfördes i Karlstad mellan den 8 maj och den 9 juni 1939. Den här gången var myndigheterna bättre förberedda och organiserade genom att en vindsröjningskommitté hade bildats under våren med stadsfiskal Höfde som ordförande. Dessutom hade ytterligare ekonomiska medel tillförts, vilket underlättade aktionen.

Den 27 september 1938 inkom en skrivelse från landskansliet vid länsstyrelsen i Karlstad, till samtliga luftskyddschefer i Värmland angående vattenförsörjningen för hushållsbruk. Försvarsassistenten skriver att i orter som inte använder grundvattnet som vattentäkt, bör man anskaffa kloreringsapparat samt förbereda för utfärdande av föreskrifter om kokning av allt dricksvatten. Luftskyddsbyrån i Karlstad svarar på frågan och vänder sig till drätselkammaren och byggnadschefen i kommunen, att inkomma med yttrande i ärendet huruvida en särskild planläggning angående vattenförsörjningen för hushållsbruk är nödvändig i Karlstad.

Den 22 oktober svarade byggnadschefen i en skrivelse till drätselkammaren. Han skriver att vattenverket på Sandgrund, där vattenförsörjningen till hushållen i staden ombesörjdes, vid ett flyganfall är ”sårbart och svårt att skydda”. Han anser att det ur luftskyddssynpunkt är angeläget att ett reservvattenverk med Vänern som vattentäkt i något av stadens ytterområden omedelbart bör upprättas. Byggnadschefen föreslår där en montering av en anläggning bestående av pump, trycksnabbfilter och kloreringsapparat. Han skriver vidare att det kan ta tid att skaffa en klorapparat och i händelse av krig kan den vara svår att få. Byggnadschefen tillägger att en klorapparat är av viss vikt även för den ordinarie driften på Sandgrund. Han nämner att provinsialläkaren vid sin besiktning av vattenverket redan hade uttalat önskemål om att en klorapparat ur sanitär synpunkt var nödvändig vid utbrott av paratyfus, barnförlamning och andra epidemiska sjukdomar. Byggnadschefen avslutade sin skrivelse med att meddela att i vattenverkets statsförslag för 1939 hade det upptagits medel till en anskaffning av en klorapparat. I slutet av 1938 inleddes en översyn av vilka åtgärder som vidtagits för luftskyddet vid olika kommunala inrättningar runt om i Karlstad.

I början av det ödesmättade året 1939 hade Karlstads luftskyddsförenings utbildningsverksamhet kommit igång på ett tillfredsställande sätt, enligt myndigheterna. Efter att planläggningen av hemskyddets organisation ordnats, kom kursverksamheten igång. Vid årets slut hade 615 hemskyddsledare utbildats, 1 508 husbrandvakter och 764 hemskyddssamariter. Vid utbildningen använde man sig av de kursplaner som fanns tillgängliga i Luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar. Utöver den aktiva hemskyddspersonalen utbildade föreningen under året också 1 216 frivilliga skolpojkar över 15 år i luftskyddstjänst, en del av dessa uttogs till hjälpbrandmän i den så kallade ”pojkbrandkåren”, efter att de genomgott de praktiska övningarna i brandtjänst. Som lärare och instruktörer på kurserna tjänstgjorde 1:e instruktörerna major Sundelius och brandmästare Kylberg samt personal ur Karlstads Röda kors kår och Karlstads brandkår. Utbildningen genomfördes på den så kallade ”övningsvinden” vid brandstationen på Karlbergsgatan och vid övningsområdet på Örsholmen. Vidare deltog i juni 1939 ett flertal medlemmar från luftskyddsföreningen i riksluftskyddsförbundets kurser för utbildning av 1:e instruktörer. De som utbildades var brandförman Sanfrid Gydemo, expeditionsvakt Holmgren, kriminalkonstapel Carl Gustaf Åslund, fanjunkare S Nilsson och folkskollärare Karl Lundgren.

Informationsverksamheten vid luftskyddsföreningen gick på högvarv hösten 1938 och våren 1939. Man riktade uppmaningar till allmänheten att frivilligt engagera sig i luftskyddsverksamheten genom att informera i tidningspressen och på så kallade ”propagandamöten” runt om i samhället. Den 4 maj 1939 anordnades ett möte i läroverkets aula som besöktes av omkring 700 personer. Huvudtalaren var sekreteraren vid riksluftskyddsförbundet, major Ernst Lövgren, som talade på temat ”Civilbefolkningen och luftskyddet”. Major Sundelius från länsstyrelsen lämnade en orientering i ämnet ”Mörkläggning vid luftskyddstillstånd”. Luftskyddsföreningens informationsarbete resulterade också i att ekonomiska bidrag strömmade in och som kom att användas i utbildningsverksamheten. Sammanlagt mottogs 7 200 kronor under 1939, vilket täckte föreningens utbildningskostnader med råge. Som största enskilda bidragsgivare kan nämnas Saga biografen med 852 kronor, Karlstads sparbank med 500 kronor samt Karlstadskretsen av Svenska Röda korset med 500 kronor.

Under våren 1939 blev det säkerhetspolitiska läget i Europa alltmer tillspetsat. Den 9 mars gick tyska trupper in i Prag och besatte resten av den tjeckiska republiken. Nu protesterade västmakterna och när Tyskland ställde krav på Polen, förklarade Storbritannien och Frankrike att de stod som garanter för Polens fortsatta självständighet.

Det allvarliga läget i omvärlden innebar att luftskyddsmyndigheten skyndade på ”ordnandet av luftskyddets förberedelser”, som man uttryckte det, runt om i landet. Statens kungörelse av den 30 mars föranledde luftskyddschefen i Karlstad att presentera en plan för hemskyddets organisation i staden. Planen gällde det enskilda luftskyddet, alltså bostadsfastigheterna, och ordnandet av framför allt hemskyddsorganisationen. Karlstad organiserades i femton distrikt, där varje distrikt indelades i hemskydd. I planen vände man sig till fastighetsägarna som ålades att för varje fastighet, eller grupp av fastigheter, lämna in en luftskyddsplan till polisverkets luftskyddsbyrå före den 27 maj.

På våren 1939 kom också frågan upp om luftskyddsbyråns provisoriska lokaler på Kungsgatan 16. De två rummen på vardera sexton kvadratmeter hade visat sig vara helt otillräckliga med tanke på byråns ökade verksamhet. Den 3 juli skrev föreståndaren för luftskyddsbyrån, överkonstapel Kinberg, tillika vice luftskyddschef, till den sedan två dagar tillbaka nytillträdde luftskyddschefen, polismästare Gustaf Ljungström, och klagade över de alltför otillräckliga lokalerna. Kinberg skriver att det ena rummet är inrett till tjänsterum för byråns föreståndare och det andra är anordnat till expedition och mottagningsrum för den besökande allmänheten. Det sistnämnda utrymmet fungerade också som tjänsterum åt en polisman som var Kinbergs assistent. Dessutom, fortsätter Kinberg, har man tidvis anställt tre skrivbiträden, som på grund av utrymmesbrist fått utföra sina arbetsuppgifter i sina respektive hem. När det gällde de två extra assistenternas arbetssituation, så fanns det heller inte lämpliga bord för deras skrivmaskiner tillgängliga. Kinberg skriver vidare att det tidvis funnits upp till tiotalet besökare i expeditionslokalen, tillsammans med de tre anställda, vilket har lett till att det ”rått ett sorl och en trängsel i rummet som gjort arbetsförhållandena olidliga”. Visserligen konstaterar Kinberg att personalökningen vid byrån varit temporär, men av erfarenheten å döma, säger han, måste man utgå ifrån att arbetsbelastningen under de närmaste åren successivt kommer att stegras.

Överkonstapel Kinberg nämner i detta sammanhang att luftskyddsbyråns diarium, mellan januari och juni 1939, visar att man hanterat hela 2 566 ärenden. Han framhåller vidare att han inom kort, med stöd av 10 paragrafen i luftskyddslagen, kommer att göra en framställning om anställande av en ”tekniskt utbildad assistent” med uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning av det ”byggnadstekniska luftskyddet”. Kinberg anser att det utrikespolitiska läget är så allvarligt, att planläggningen av skyddsrumstekniska frågor kräver att de anförtros åt en särskild anställd ingenjör.

Den 21 augusti skrev luftskyddschefen, polismästare Ljungström, till drätselkammaren i samma ärende. I skrivelsen understryker han det som Kinberg anfört om de otillräckliga lokalerna på Kungsgatan. Han tar därefter upp några ytterligare synpunkter. Ljungström nämner att han som polischef årligen åläggs att anordna lektioner för polismännen i syfte att, dels förmedla kännedom om nytillkomna författningar, dels att underhålla de kunskaper polismännen inhämtat under sin utbildningstid vid statens polisskola. För detta krävs, skriver Ljungström, att få disponera en lokal där man kan samla större delen av Karlstads polisstyrka. Kostnaderna för en undervisningslokal skulle kunna jämt fördelas mellan luftskydds- och polisväsendet, anser  polischefen.

Ljungström skriver vidare att i brist på lämpliga lokaler har viktiga sammanträden med tjänstegrencheferna i luftskyddschefens stab, industri- och verkschefer, industriluftskyddsledare samt chefer för sjukvårdsanstalter med flera, hållits på någon av stadens restauranger, eller på något sjukhus eller industri. Sammanträdena har, av brist på utrymme, aldrig kunnat hållas på luftskyddsbyrån, där alla handlingar och all annan materiel förvaras, som kan tänkas komma till användning, skriver Luftskyddschefen.

Polismästare Ljungström avslutade skrivelsen med att påminna om den förestående flytten av Mariebergs ammunitionsfabrik till Karlstad, vilket sannolikt skulle komma att innebära, enligt Ljungström, att Karlstads luftskyddsområde uppflyttades från B – ort till A – ort. Det skulle även föra med sig, enligt polismästaren, att byggandet av skyddsrum för allmänheten i Karlstad blev obligatoriskt. Ljungström ansåg att en dylik uppflyttning, ur skyddsklasshänseende, ”icke tillnärmelsevis kan överblickas”, och att det kommer att öka luftskyddsmyndighetens redan ”utomordentligt stora arbetsbörda”. Båda skrivelserna fick avsedd verkan, för drätselkammaren utverkade snart ett anslag hos stadsfullmäktige för hyra av en lägenhet i Hotell Drotts lokaler på Hamngatan 22, bestående av en föreläsningssal samt två rum med tambur. Den 1 oktober 1939 flyttade luftskyddsbyrån in i nya lokaler på Hamngatan.

Medan skriftväxlingen mellan luftskyddschefen och stadens myndigheter pågått i flera veckor angående nya lokaler för luftskyddsbyrån, hade stora politiska förändringar i Sveriges närområde påverkat spelplanen i Europa. Den 23 augusti 1939 ingick Tyskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt, som i praktiken indelade Europa i en tysk och en rysk intressesfär. Denna överenskommelse möjliggjorde en vecka senare, den 1 september, att Tyskland kunde angripa Polen, utan att Ryssland motsatte sig denna handling. Samma dag ställde Storbritannien ett ultimatum till Tyskland om att dra sig tillbaka från polskt territorium. Kravet hörsammades inte, vilket fick den konsekvensen att den 3 september befann sig både Storbritannien och Frankrike i krig med Tyskland.

I slutet av augusti 1939, då en fredlig utveckling på den europeiska kontinenten sågs som alltmer avlägsen, ökade aktiviteten markant på luftskyddsbyrån i Karlstad. Bristen på materiel för luftskyddet var vid den här tiden omfattande. I en serie skrivelser till luftskyddsnämnden gjorde luftskyddschefen, polismästare Ljungström, framställningar om inköp av materiel för krigsförberedande åtgärder. För den provisoriska planen, som gällde sirénalarmeringen, begärde han medel om 3 000 kronor för att, som han skriver, snarast kunna realisera något användbart. Den plan som luftskyddslagstiftningen talade om, och som skulle bekostas av statsmakterna, kunde man inte förvänta sig vara på plats förrän om ett halvår, enligt Ljungström. Han tog även upp behovet av sjukvårdsmateriel för Karlstads luftskyddsområde.

Ljungström hänvisar till stadsläkarens beräkningar om behovet, och begär extra anslag på 25 000 kronor för sjukvårdsmateriel. Vidare hänvisar luftskyddschefen till tjänstegrenchefen för gasskyddstjänsten när han begär extra anslag på 12 000 kronor för gasskyddsmateriel, sådant som inte enligt luftskyddsinspektionen bekostades av staten.

I nästa skrivelse tar han upp behovet av personlig utrustning och brandmateriel, som motorbrandsprutor och svetsningsaggregat, vilket han anser är absolut nödvändigt vid luftskyddstillstånd, alltså vid överhängande krigsfara.

Här hänvisar Ljungström till tjänstegrenchefen för brandtjänsten som kostnadsberäknat att ett inköp av nödvändig brandmateriel uppgick till 120 000 kronor, vilket Ljungström även begär extra anslag för hos stadsfullmäktige. Luftskyddsnämnden tillstyrkte samtliga framställningar om medel, utom det som gällde brandmaterielen, vilket man begränsade till 59 000 kronor.

Den 1 september 1939 bryter alltså kriget ut mellan Tyskland och Polen och två dagar senare blir även Storbritannien och Frankrike inblandade i konflikten. Nu är situationen akut i Karlstad med att inrätta en fullträffsskyddad  ledningscentral för luftskyddet, samt så kallade friliggande normalskyddsrum för brandkårens olika avdelningar och marksaneringsavdelningarna inom gasskyddstjänsten.

Den 6 september skrev luftskyddschefen till luftskyddsnämnden i detta ärende. Ljungström begär hos drätselkammaren att ”ofördröjligen” utverka hos stadsfullmäktige ett extra förslagsanslag på 25 000 kronor för ett igångsättande av arbetet med en luftskyddscentral i Kvarnberget. Ljungström hänvisar i sin skrivelse till den rådande utrikespolitiska situationen, och skriver ”att luftskyddsortens hela luftskyddsorganisation kommer att stå eller falla med denna frågas lösande”.

Dessutom anhåller Ljungström om ett utverkande av 55 000 kronor för ett ”skyndsamt igångsättande” av inrättandet av de sex friliggande skyddsrummen för luftskyddets aktiva personal. Han nämner i skrivelsen att två tredjedelar av kostnaden ska bekostas av statsmedel. Ljungström bifogar ritningar över skyddsrummen som utförts av stadsarkitekt Olle Lagergren. Som entreprenör för byggande av skyddsrummen var på förslag A B Huse & C:o. Ljungström föreslår också drätselkammaren, att av praktiska skäl utverka ett engångsbelopp för innevarande år på 250 000 kronor hos stadsfullmäktige, att förvaltas i samråd med luftskyddschefen och luftskyddsnämnden.

Vid luftskyddsnämndens viktiga sammanträde den 7 september deltar luftskyddschefen ”å tjänstens vägnar” och informerar nämnden om att han från länsstyrelsen beordrats att genomföra luftskyddsplanen i Karlstad. Han upplyste även nämnden om att länsstyrelsen förfogade över de statliga bidrag på två tredjedelar av kostnaderna som utgick vid uppförandet av skyddsrum. Nu var saken klar; stadsfullmäktige beslutade om byggande av luftskyddscentral i Kvarnberget och sex så kallade normalskyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen, samt 250 000 kronor för luftskyddsändamål att användas redan under innevarande år.

Den 11 september 1939 gavs klartecken från drätselkammaren att planera sprängningsarbetena för luftskyddscentralen i Kvarnberget. Några dagar senare skrev drätselkammaren kontrakt med tre fastighetsägare som hade sina boningshus ovanpå berget, över den plats där man skulle utföra sprängningsarbetena. I kontraktet står att staden är skyldig att ersätta fastighetsägarna om skada uppkommit på fastigheten på grund av sprängningarna. Den 22 september skrevs kontrakt mellan Karlstad stads drätselkammare och A B Huse & C:o, där byggmästaren åtog sig att för drätselkammarens räkning utföra skyddsrum i Kvarnberget. Enligt kontraktet skulle arbetet bedrivas i dubbla skift, så att skyddsrummet fortast möjligt kunde färdigställas. Sprängningsarbetena beräknades ta knappt tre månader.

Vid luftskyddsnämndens sammanträde den 10 oktober lyftes en viktig fråga angående lokaliseringen av luftskyddscentralen i Kvarnberget. Under mötet informerade luftskyddschefen, polismästare Ljungström, om att det kommit till Arméförvaltningens fortifikationsstyrelses kännedom att stadsfullmäktige i Karlstad beslutat om bygget i Kvarnberget. Arméförvaltningen hade den 25 augusti träffat avtal med A B Wennbergs mekaniska verkstad att i en lokal på Vikengatan 14 inreda ett normalskyddsrum för den militära luftbevakningscentralen. Arméförvaltningen hade, meddelade Ljungström, hos honom påtalat möjligheten att även förlägga luftbevakningscentralen i Kvarnberget, mot att staten skulle ikläda sig en viss del av kostnaderna. Det gällde dels sprängningskostnaden för luftbevakningscentralen, dels kostnaden för luftskyddscentralens- och luftbevakningscentralens gemensamma delar, dels inredningen i luftbevakningscentralen och dels, slutligen, hälften av den gemensamma inredningen.

Vidare påtalade Arméförvaltningen att förutsättningarna för detta samgående var att Wennbergs mekaniska verkstad löste Arméförvaltningens avtal med bolaget. Ljungström ansåg samgåendet mellan staten och kommunen ur luftskyddssynpunkt som ”synnerligen fördelaktigt”, varför han föreslagit Arméförvaltningen att luftskyddsmyndigheten kunde överta kontraktet med Wennbergs mekaniska verkstad, för att där inrätta, dels ett normalskyddsrum för en marksaneringsavdelning vid luftskyddstillstånd, dels ett i fredstid hållet mobiliseringsförråd för luftskyddsmyndigheten.

Den 13 oktober presenterade Huse & C:o ett kostnadsförslag för samlokaliseringen av centralerna i Kvarnberget, som landade på tre gånger så stora kostnader som det första förslaget. Så den 31oktober var man slutligen överens, och det skrevs kontrakt mellan Arméförvaltningen och drätselkammaren om en placering av både luftskyddscentral och luftbevakningscentral i Kvarnberget.

Redan den 16 september inleddes sprängningsarbetena i Kvarnberget. Efter att man definitivt bestämt att samlokalisera centralerna fick stadsarkitekt Olle Lagergren i uppgift att utföra nya ritningar över de utvidgade lokalerna. Ritningarna grundade sig på de typritningar som fanns att tillgå genom luftskyddsinspektionens Tekniska anvisningar för anordnande av skyddsrum, utkomna i oktober 1939. Efter att ritningarna färdigställts skulle de granskas enligt bestämmelserna av luftskyddsinspektionen. Den slutgiltiga versionen är daterad den 24 januari 1940 och med den följde en preliminär kostnadskalkyl för alla sprängningsarbeten utförd av Huse & C:o, som uppgick till 64 000 kronor. Därtill tillkom alla installationer såsom tele, el, vatten och ventilation samt övrig inredning.

Hur såg då luftskyddsinspektionens anvisningar och bedömningar ut angående fördelarna med att förlägga en luftskyddscentral i ett bergrum?

Inspektionen skriver i sina anvisningar att det bästa och enklaste sättet att få ett fullträffsskyddat skyddsrum av permanent karaktär, är att inspränga skyddsrummet i berg. Förutsättningarna är dock, enligt inspektionen, att om berget är av granit eller gnejs, kan skydd fås mot de tyngsta förekommande bomberna, förutsatt att berget ovanför har en tjocklek på minst 3 meter. Inspektionen skriver vidare, att med hänsyn till sprickbildningar i berget och i taket på skyddsrummet, som kan uppstå vid markvibrationer på grund av en bombs detonation, bör skyddsrummets bredd och takstorlek avpassas efter bergets struktur och byggas ut i form av en insprängd tunnel, med en längd som är anpassad efter utrymmesbehovet. Inspektionen anser också att om berget ligger i dagen vid ingången till skyddsrummet, löper personalen liten risk att bli instängd vid ras av bergmassor, varför det inte finns någon anledning att anlägga en reservutgång. Så långt luftskyddsinspektionens anvisningar och bedömningar.

Den 24 januari 1940 presenterades de nya ritningarna efter att de granskats av luftskyddsinspektionen. Entrén mot Kvarnbergsgatan var försedd med en järngrind för ingången och till höger om den, en bit upp i berget, satt friskluftsintaget. Gången som ledde in mot centralerna gick i vinkel till vänster. Innan man kom fram till den första gas- och splittersäkra dörren, hade man först på höger sida värmecentralen, och mittemot den, på andra sidan gången, reservkraftaggregatet. Efter att den första dörren passerats, låg fyra meter längre fram den andra gastäta dörren av stål. Inne i lokalerna sträckte de båda bergtunnlarna ut sig rakt fram i berget, 19 och 22 meter långa och 6 meter breda.

Till vänster låg den något mindre luftskyddscentralen som var indelad i fem rum. Längst in i berget var luftskyddschefens- och hans ställföreträdares rum placerat, med utrymme för skrivbord och säng. Därefter låg luftskyddsledningens samlingsrum med ett stort bord i mitten. Ledningen för det allmänna luftskyddet utgjordes av de olika tjänstegrencheferna med dess ställföreträdare. Det var chefen för sjukvårdstjänsten, stadsläkare doktor Erik Hidén, chefen för gasskyddstjänsten, kriminalkonstapel Carl G Åslund, chefen för reparations-, röjnings- och räddningstjänsten, byggnadschefsassistenten, ingenjör Arvid Forsgren, chefen för brandtjänsten, brandchefen A A Engström samt chefen för ordningshållningstjänsten, poliskommissarie Per Zandén. Vidare hörde till ledningen tjänstegrenchefen för industriluftskyddet, ingenjör Holger Nilsson och chefen för det enskilda luftskyddet, överlantmätaren Sigvard Bergsjö.

I anslutning till ledningens rum fanns ett litet stängt utrymme för teleutrustningen. Nästa rum fungerade som expedition för skrivbiträden och expeditionschef, med två fasta arbetsplatser. Antalet skrivbiträden varierade beroende på arbetsbelastningen, men vid luftskyddstillstånd fanns utrymme för ytterligare skrivplatser. Rummet därefter var inrett som telefonexpedition med platser för tio telefonister.

Vidare fanns följande personal ansluten till luftskyddscentralen, nämligen; en larmpost, två ordningsmän, fyra bilförare samt tolv ordonnanser. Sammanlagt kunde upp till 42 personer samtidigt tjänstgöra i luftskyddscentralen vid höjd beredskap. I början av korridoren fanns ett utrymme som benämndes samlingsrum. Kravet på telefonanläggningarna reglerades av luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar. Som telefonanläggning räknades också sirén- och tyfonledningar. Kravspecifikationen här gjorde gällande att vid flyganfall måste luftskyddsledningen få snabbast möjliga underrättelser om inträffade skador i samhället. De inkommande rapporterna skrevs ned på papper av telefonpersonalen och lämnades över till luftskyddschefen och till respektive tjänstegrenchef för bedömning.

Luftskyddscentralen organiserades i två avdelningar; det var luftskyddsledningen med sin expedition och ordonnansavdelningen, samt telefonavdelningen. Den sistnämnda avdelningen bestod av luftskyddspersonal som hade specialutbildning i telefontjänst, och som hade till uppgift att ta emot rapporter och telefonera ut order. För verksamheten i luftskyddscentralen var det av största betydelse att telefonanläggningen för rapportmottagning och ”ordersändning” hade sådana dimensioner, när det gällde antalet apparater och anslutningsledningar, att rapporteringen och ordergivningen kunde verkställas utan försening.

För att nyttja personalen på bästa sätt var telefonin ordnad så att mottagning och sändning kunde utföras från samma telefonapparat. För luftskyddschefens expeditions- och ordonnansavdelning användes vanliga så kallade huvud- respektive anknytningsapparater.

Telefonavdelningen var i behov av apparater och ledningar som var kopplade till en särskild anläggning för dubbelriktad trafik, som motsvarade den linjetagaranläggning som användes inom telegrafverket och som kunde anslutas till både Lokalbatteri- (LB), Centralbatteri- (CB) och Automatiska telestationer (AT). Som telefonapparat användes svarta bakelittelefoner av speciellt utförande. På telefonens ovansida fanns 5 trelägesomkastare, 10 anropslampor, 1 upptagenlampa och 1 ringknapp. Telefonen var utrustad med fingerskiva samt med bröstmikrofon och ”huvudseltelefon”, vilka senare urkopplades, när ”handmikrotelefonen” avlyftes. Till telefonerna kunde maximalt tio ledningar anslutas.

Vi återvänder till rundvandringen i berget. Till höger i bergtunneln, sett från den andra gastäta dörren, låg de fem rummen avsedda för den militära luftbevakningscentralen. Längst in var luftbevakningschefen, ryttmästare Nils Rosenblads rum placerat, med utrymme för skrivbord och säng. Därefter kom luftbevakningsexpeditionens rum, med plats för fyra skrivbord att användas av skrivbiträdena och expeditionschef. Vidare längs korridoren låg telefonexpeditionen med tio platser för telefonbiträden.

Därefter var placerat ett större samlingsrum, utan närmare beskrivning av användningsområde. Till sist låg ett pentry som troligtvis var avsett för båda centralerna. Längst ner i korridoren, närmast utgången, låg utrymmet där luftreningsaggregatet var placerat. Från friskluftsintaget gick en rörledning i taket, genom den vinklade gången, in till luftreningsaggregatet.

Till de gemensamma utrymmena hörde toaletterna. De låg omedelbart till vänster om den andra gastäta dörren inne i bergtunneln. Toaletterna var indelade i en dam- och herravdelning med sammanlagt fyra vattenklosetter och åtta tvättfat med rinnande vatten samt två torrklosetter. Längst in i berget hade de båda tunnlarna förbindelse med varandra genom en två meter bred passage som förband de båda chefsrummen. Sprängningsarbetena pågick till mitten av april 1940. Inrednings- och installationsarbeten var genomförda vid mitten av augusti samma år. De sammanlagda kostnaderna för byggande av centralerna uppgick till drygt 175 000 kronor.

I september 1940 flyttade luftskydds- och luftbevakningscentralen in i Kvarnberget. Därmed hade möjligheterna till samverkan ökats betydligt, inte minst när det gällde samordningen i kommunikationen mellan stat och kommun, hela civilsamhället och de militära myndigheterna. För att vara så väl förberedd som möjligt för att vidta förebyggande åtgärder vid ett krigstillstånd, berodde mycket på den så kallade alarmeringstjänsten. Grunderna för hur den skulle organiseras fanns beskrivet i luftskyddsinspektionens Allmänna anvisningar nr 1. Planläggning och organisation av det civila luftskyddet, utkommen i mars 1938.

För den militära luftbevakningen indelades hela landet i särskilda luftbevakningsområden. Värmlands luftbevakningsområde omfattade Värmland väster om en linje Lurön – Karlstad – Sunnemo. Området bevakades av tre luftbevakningsenheter; 90. kompaniet, 91. kompaniet och 92. kompaniet, vilka leddes organisatoriskt av luftbevakningscentralen i Karlstad, som sorterade under Karlstads försvarsområdes ledning. De tre kompanierna som bemannade sammanlagt 80 luftbevakningsstationer i Värmland, hade till uppgift att observera och rapportera fiendens och egen flygverksamhet per telefon direkt till luftbevakningscentralen. Centralen sammanställde inkommande meddelanden rörande flygverksamheten och sände larmmeddelande telefonledes till luftvärnet inom försvarsområdet och till alarmeringscentraler runt om i luftbevakningsområdet, så kallad fjärralarmering. Alarmeringscentralerna, som i regel var de lokala telefonstationerna, vidarebefordrade meddelandet till de olika luftskyddsområdenas ledningscentraler, så kallad lokalalarmering. Lokalalarmering meddelades från telefonstationen, dels per telefon, dels med sirener eller andra akustiska signalmedel. För Karlstads luftskyddsområdes del, var det dels alarmeringscentralen, televerkets telefonstation på Älvgatan 5, dels luftskyddscentralen i Kvarnberget, som meddelades av luftbevakningscentralen.

De olika larmmeddelandena som kunde skickas ut var luftfara och luftfara upphör, flyglarm och flyglarm upphör samt faran över. Meddelande om luftfara gavs före flyglarm, då flyganfall kunde väntas inom 20 minuter, till luftskyddschefer, vissa viktiga militära anläggningar, järnvägsmyndigheter, kraftstationer och industrier, för vilka det var av stor vikt att vara förberedd vid flyglarm. Meddelandet om luftfara lämnades per telefon muntligt, eller med omväxlande korta och långa ringsignaler. Flyglarm gavs till luftskyddsområden som kunde vänta flyganfall inom 10 minuter. Larmet meddelades, även det, per telefon muntligt, eller med bara korta ringsignaler, eller som sirenlarm. Flyglarm kunde ges utan föregående meddelande om luftfara. Allmänheten berördes endast av meddelandena flyglarm och faran över.

Planläggningen av fjärralarmeringen vilade enligt gällande bestämmelser på de militära myndigheterna. Militärbefälhavaren i Västra militärområdet i Skövde ålades att göra en fjärrlarmplan för Värmlands luftbevakningsområde i samråd med länsstyrelsen, enligt anvisningar av chefen för försvarsstaben. Fjärrlarmplanen förvarades hos länsstyrelsen som försåg berörda luftskyddschefer med utdrag ur planeringen. Lokalalarmeringen avsåg främst att alarmera samhället i sin helhet när flyganfall var omedelbart förestående, men även att om möjligt på ett tidigare stadium varna vissa närmare angivna larmmottagare, såsom kommunala organ och industrianläggningar. Vid sirenalarmering var det tänkt att hela samhället omedelbart skulle inta högsta beredskap och förbereda sig på ett fientligt bombanfall från luften. I ett sådant tillstånd tänkte sig myndigheterna att man utnyttjade alla tillgängliga så kallade ”oljudsanordningar”, såsom fabrikssirener, ångvisslor, fasta brandsirener, fartygs- och tågvisslor, för att påkalla största möjliga uppmärksamhet. För områden som inte nåddes av befintliga anordningar, föreslog luftskyddsmyndigheterna att signalering med visselpipor och biltutor var åtgärder som var att rekommendera.

Lokalalarmeringen använde sig inte enbart av sirenalarmering utan också av telefonalarmering, dock i begränsad omfattning. Framför allt gällde telefonalarmeringen dem som hade i uppgift att utlösa sirenlarmet, men även sådana larmmottagare som av olika skäl inte med säkerhet kunde nås av sirenlarm. I Karlstad, som var en ort med många larmmottagare, försågs telefonlarmet vid telefonstationen först under senare delen av 1940 med ett särskilt alarmeringsaggregat, som möjliggjorde samtidig telefonalarmering till ett större antal mottagare. Denna anordning benämndes, som tidigare nämnts, alarmeringscentral och bemannades av televerkets personal.

I Karlstads luftskyddsområde, som av staten fortfarande efter krigsutbrottet i september 1939 hade en fastställd skyddsklassindelning som B – ort, var det luftskyddschef som för lokalalarmeringen skrev en särskild lokallarmplan.

Militärområdesbefälhavaren i Skövde uppgjorde därefter en förteckning över larmmottagare i Karlstad tillhörande, eller underställda, militära myndigheter eller organ, såsom telegraf- och järnvägsmyndigheter samt väg- och vattenmyndigheter. Denna förteckning överlämnades till länsstyrelsen i Värmland, som i sin tur vidarebefordrade den till luftskyddschefen i Karlstad.

Luftskyddschefen uppgjorde dessutom en egen förteckning över lokala larmmottagare, som exempelvis luftskyddscentralen, luftskyddets övriga organ, vissa statliga och kommunala företag och inrättningar, samt större industriföretag med egen planlagd luftskyddsorganisation.

I slutändan var det länsstyrelsens uppgift att i samråd med militärområdesbefälhavaren granska luftskyddschefens lokallarmplan. Efter att den godkänts överlämnade luftskyddschefen planen till berörd telefonstationsföreståndare i Karlstad.

Vid sidan om alarmeringstjänsten var mörkläggningen av samhället  en av de viktigaste verksamhetsåtgärderna inom luftskyddstjänstens ansvarsområden. Luftskyddsinspektionen gav även inom det här området anvisningar i sin planläggning och organisationsplan för luftskyddet. Myndigheterna var informerade om att erfarenheterna från krig i omvärlden visade att vid flygning nattetid över ett landskap, där åtgärder för mörkläggning inte vidtagits, var orienteringen i stort sett lättare än vid dager och god sikt. Om landskapet var mörklagt, var orienteringen däremot starkt försvårad. Erfarenheterna visade, enligt luftskyddsinspektionen, att även stora samhällen då kunde bli omöjliga att upptäcka från luften. Mörkläggningens olika delar omfattade, enligt luftskyddsinspektionens definition innerbelysning, ytterbelysning samt kommunikationsbelysning.

Luftskyddsinspektionen ansåg att mörkläggningen helst borde vara total under hela den tid ett luftskyddstillstånd varar. Beträffande innerbelysningen var total mörkläggning praktiskt genomförbar genom att belysningen helt avskärmades utåt. Men när det gällde ytterbelysningen, inom städer och tätorter, samt ifråga om kommunikationsbelysningen, rekommenderade man inte total mörkläggning. Man ansåg att viss belysning i mindre omfattning, så kallad inskränkt belysning, var nödvändig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, särskilt beträffande trafiken.

Luftskyddsinspektionen poängterade att sådan belysning som vid luftskyddstillstånd var normal, måste inför ett omedelbart förestående flyganfall släckas, eller minskas till ett minimum, så kallad fullständig mörkläggning. Nattetid, mellan klockan 22.00 och klockan 06.00, gällde enligt bestämmelserna fullständig mörkläggning vid luftskyddstillstånd, med undantag av nattdrift vid till exempel viktiga industrier och kommunikationsanläggningar.

Belysningen inomhus behövde inte under luftskyddstillstånd vare sig släckas eller inskränkas, den skulle dock hållas ”fullständigt avskärmad utåt”, enligt inspektionens anvisningar. När det gällde ytterdörrar anvisade bestämmelserna att starkt ljus närmast dörren var tvunget att dämpas, avskärmas eller att man närmast dörren satte upp draperi eller skärmvägg. Avskärmning innanför en ytterdörr betecknades, enligt inspektionen, som en så kallad ljussluss. När det var frågan om fönster ansåg inspektionen, att avskärmningar som lätt kunde avlägsnas var att rekommendera för att ha möjlighet att släppa in dagsljuset. Här kunde man lämpligen använda sig av tättslutande förhängen, rullgardiner eller ogenomskinligt papper som spikades fast på träramar. Eftersom glasrutor är starkt ljusreflekterande vid exempelvis månsken, och då kan observeras på stort avstånd, ansåg inspektionen, att särskilt på glastak, lanterniner och liknande måste avskärmning göras utvändigt av material som inte hade blank yta. De ansvariga för ovanstående avskärmningsåtgärder när det gällde bostäder, affärer, kontor och verkstäder var innehavaren, även om denne inte var ägare till fastigheten. Beträffande trappuppgångar, portar, källare och vindar, så var det fastighetsägaren som hade ansvaret för åtgärderna där.

När det gällde ytterbelysningen i samhället gjorde luftskyddsinspektionen gällande att vid inskränkt belysning kunde gatubelysningen hållas tänd med hänsyn till ordning och säkerhet. Annan belysning utomhus, som till exempel lampor som fungerade som vägledning till skyddsrum och andra hjälpplatser för säkerställande av luftskyddstjänsten, tilläts vara tända. Övrig utomhusbelysning i samhället, såsom reklamskyltar på fasader och gårdsbelysning, var förbjuden att vara påslagen vid luftskyddstillstånd. Yttre belysning på fordon, såväl fram- som bakljus, fick under luftskyddstillstånd hållas tänd, men den var enligt särskilda bestämmelser tvungen att vara avskärmad och ha ljusstyrkan reducerad.

Vid flyglarm skulle fordon stannas och belysningen helt släckas. Ljussignaler på gator och vägar fick under luftskyddstillstånd hållas tända men väl avskärmade, liksom varningslyktor vid tillfälliga avstängningar runt om i samhället. För att kunna kontrollera vilken typ av yttre belysning som var tillåten vid mörkläggning, hade luftskyddschefen till uppgift att upprätta en särskild belysningskarta där det framgick med blå färg de lampor som fick hållas tända vid flyglarm, samt med röd färg de lampor som tilläts vara tända vid så kallad inskränkt belysning.

Den första stora luftskyddsövningen i Värmland genomfördes den 7 – 8 november 1939. Den 10 oktober utfärdade landskansliet i Karlstad en kungörelse angående övningen, som skulle genomföras inom Värmlands län, från och med klockan 15.00 tisdagen den 7 november till och med klockan 15.00 onsdagen den 8 november. Man avsåg med övningen att pröva alarmeringen, mörkläggningen och luftskyddstjänsten. Det hela omfattade det allmänna luftskyddet vid samtliga luftskyddsorter i Värmland, industriluftskyddet vid industrier där luftskydd var anbefallt och vid de sjukvårdsinrättningar där man organiserat ett luftskydd. Det enskilda luftskyddet omfattade samtliga luftskyddsorter och där man ombesörjt luftskydd, samt där man bildat en luftskyddsförening.

Länsstyrelsen skriver vidare i kungörelsen att beträffande alarmering gällde endast lokalalarmering. För Karlstads del omfattade övningen alltså Karlstads luftskyddsområde. Under övningsdygnet planerades två flyglarm, ett under dagsljus och ett vid mörker. Beträffande mörkläggningen under övningen var den rådande beredskapsgraden luftskyddstillstånd. Avsikten med att öva luftskyddstjänst för det allmänna luftskyddet var huvudsakligen att granska luftskyddschefens underställda avdelningar med avseende på personal- och materieltillgång samt att bedöma förbindelseväsendets funktion, utryckningsförhållanden, placering av rapportuppsamlingsställen samt uppehållsplatsernas placering.

Mönstringen av personalen genomfördes vid en samling på Högre Allmänna Läroverket söndagen den 22 oktober, då hela styrkan med tillgänglig utrustning, tjänstegrenvis, instruerades av respektive chefer. Eftersom luftskyddscentralen var under byggnad i Kvarnberget, ansågs det av ekonomiska skäl olämpligt att för den korta luftskyddsövningens skull iordningsställa en provisorisk ledningscentral. Med anledning av detta kunde heller inte någon övning med luftskyddschefens samlade stab anordnas. Istället ordnades rapporteringen så att samtliga rapporter från tjänstegrenarnas olika avdelningar insändes till respektive tjänstegrenschef på deras uppehållsplatser. Luftskyddschefen, polismästare Ljungström, hade sin plats under övningen på luftskyddsbyrån på Hamngatan 22.

För det allmänna luftskyddets aktiva personal var övningen anordnad enligt följande: Vid signalen ”flyglarm” beordrades personalen till sina uppehållsplatser, där avdelningens befälhavare verkställde upprop. Sedan styrkan blivit fulltalig rapporterades detta till respektive tjänstegrenchef, dels med ordonnans, dels per telefon. Efter mottagen rapport från samtliga underavdelningsbefälhavare, meddelades luftskyddschefen det slutliga styrkebeskedet. Därefter meddelades ”faran över”, och samtliga avdelningar och patruller upplöstes utan särskild ordergivning. Så långt planeringen av det allmänna luftskyddets insats inför övningen.

När det gällde det enskilda luftskyddets aktiva personal planerades en aktivering av hemskyddet endast vid andra flyglarmet, efter mörkrets inbrott. Då anmodades hemskyddspersonalen att inställa sig vid anvisade uppehållsplatser inom eller vid en fastighet, såvida förflyttningen kunde ske inom fem minuter efter det att signalen ”flyglarm” givits. Om en förflyttning inte kunde genomföras under angiven tidsfrist, skulle personalen, enligt övningens bestämmelser, anmäla sig till tjänst inom hemskyddet i den fastighet som låg närmast. Så långt det enskilda luftskyddets planering. Den 22 november sammanställde luftskyddschefen, polismästare Ljungström, en rapport till länsstyrelsen om de erfarenheter som gjorts under luftskyddsövningen. Telefonalarmeringen sköttes fortfarande utan särskilt alarmeringsaggregat, men man kunde konstatera att samtliga telefonsignaler som sändes från telefonstationen till samtliga larmmottagare hade mottagits i rätt tid och blivit rätt uppfattade. Luftskyddschefen påpekade att vid verkligt luftskyddstillstånd kunde inte telefonpersonalen hinna med alarmering av de femtiotal larmmottagare inom Karlstads luftskyddsområde, som fanns upptagna i lokallarmplanen, varför han ansåg det av ”största vikt att en alarmeringscentral snarast blir installerad”.

I samband med luftskyddsövningen uppmonterades den av staten bekostade alarmeringsanläggningen, som bestod av tre AGA – siréner och nio så kallade tyfoner. Sirénerna monterades på Högre Allmänna Läroverket, Herrhagsskolan och Karlstads Kooperativa Handelsförening på Kroppkärrsvägen. Tyfonerna spreds ut på byggnader utanför Tingvallastaden. Provet av ljudstyrkan utomhus verkställdes av polisen, medan civilpersoner i de olika stadsdelarna fick i uppgift att bedöma hur signalerna uppfattades inomhus och under natten. Av inkomna rapporter å döma, hade invånare i stadsdelarna Romstad, Sommaro, Yttre hamn och Färjestad inte nåtts av larmsignalerna. Signalerna hade inte varit av den styrka att de nattetid förmått väcka den sovande befolkningen. Luftskyddschefen kommenterade detta förhållande med att konstatera att det var snarare en fördel än en nackdel att befolkningen vid flyglarm stannade i sina bostäder, eftersom skyddsrum i bostadsfastigheter inte hunnit bli iordningsställda.

Åtskilliga kontrollanter inom det enskilda luftskyddet, bland dem representanter för luftskyddsnämnden, ansåg att den av luftskyddsinspektionen fastställda tidslängd för signalerna var alldeles för kort tilltagen. Vidare rapporterades det att loken på bangårdarna Karlstads central och Karlstads östra givit signaler, som av befolkningen i närliggande stadsdelar uppfattats som signalen ”faran över”. Med anledning av erfarenheter man gjort angående alarmeringen, föreslog luftskyddschefen ett antal åtgärder som var viktiga att vidta, bland annat behovet av ytterligare tyfoner, en alarmeringscentral för luftskyddsområdet, samt ett införande av förbud mot akustisk signalering från lokomotiv under flyglarm.

När det gällde de planlagda åtgärderna beträffande mörkläggningen under övningen, så hade man genomfört dem i full utsträckning, både vid det allmänna- och vid det enskilda luftskyddet. Beträffande industriluftskyddet hade fullständig mörkläggning kunnat genomföras mellan klockan 19.00 och 22.00. Under övrig del av mörkläggningsdygnet hade tolv företag och sjukhus inom Karlstads luftskyddsområde beviljats dispens, bland annat Karlstads Mekaniska Verkstad, C J Wennbergs Mekaniska Verkstad och Karlstads Mejeri.

Vad gällde ytterbelysningen, konstaterade luftskyddschefen, att det från åtskilliga håll ifrågasatts om inte gatubelysningen ytterligare borde förminskas, från mörkläggningslampor med vitt sken till sådana med blått sken. Vidare anmärktes i rapporter att röda ”stopplyktor” var otillräckligt avskärmade, såväl uppåt som åt sidorna, liksom även röda lyktor vid järnvägsövergångarna. Vidare påtalades det i rapporterna att mörkläggningslamporna på gator och torg var för löst monterade, varför de vid blåst försattes i svängningar, så att ljusstrålarna vid vissa lägen riktades rakt uppåt.

Beträffande kommunikationsbelysningen hade det inte ansökts om dispens, enligt länsstyrelsen. I rapporterna framgick att bilar i stadens ytterområden hade kört med belysningen på utan avskärmning. Även på cyklar, konstaterade rapporteringen, var avskärmningen av belysningen otillfredsställande.

I fråga om innerbelysningen i bostäder och trapphus, rapporterade kontrollanterna att man i trappuppgångar till moderna bostadsfastigheter med stora fönster, i vissa fall använt sig av mörkläggningslampor med vitt ljus. På grund av det hade hela trappuppgången blivit fullt synlig utifrån och ljusstrålningen hade dessutom observerats på stort avstånd.

Från skilda håll av mörkläggningsområdet inrapporterades enstaka fall av ljus från bostadslägenheter och fabrikslokaler, dels på grund av att man inte använt godkänt mörkläggningspapper, dels beroende på att man använt vanliga blå rullgardiner. Luftskyddschefen kommenterade dessa förhållanden med att i de flesta fall torde missförhållandena bero på bristande kännedom om hur en effektiv mörkläggning ska ordnas.

Luftskyddschefen skriver i sin slutkommentar om vilka åtgärder som bör vidtas. När det gällde gatubelysningen uppmanades elverkschefen att använda uteslutande blå mörkläggningslampor till gatubelysningen. Luftskyddschefen skriver vidare att avskärmningsanordningar för röda varningslyktor vid vägarbeten och röda signallampor vid järnvägsövergångar, bör ses över och bli effektivare. Även uppmanas stationsföreståndaren vid Statens Järnvägar att sörja för en mera effektiv mörkläggning av perrongen vid centralstationen i Karlstad. Luftskyddschefen avslutade sina kommentarer med att uppmana till mer informationsarbete för att få till stånd en effektivare mörkläggning av fordonsbelysningen, särskilt när det gällde cykellamporna.

De gjorda erfarenheterna av insatserna från det allmänna luftskyddets personal var genomgående goda, enligt luftskyddschefens kommentar. Han nämner i samband med detta konstaterande att man på förhand meddelat personalen om de ungefärliga tiderna för flyglarmen. Luftskyddschefen skriver att dessa förhandsuppgifter hade, vid denna första övning inom luftskyddsområdet, lämnats av psykologiska skäl i syfte att underlätta samlingen. Han skriver vidare att det ansågs vara av största vikt att vid denna första mönstringsövning utesluta varje möjlighet till misslyckanden, som hos personalen kunde innebära misströstan och leda till en minskning av intresset inför fortsatta övningar.

Luftskyddschefen, polismästare Ljungström, avslutar sin rapport om det allmänna luftskyddets insatser med att säga, att det är självklart att tidpunkterna för larm inför kommande övningar ska hemlighållas för den aktiva personalen.

Det allmänna luftskyddets kontrollanter redovisade också sina iakttagelser när det gällde trafik och ordning inom luftskyddsområdet. Luftskyddschefen noterade att när det gällde befolkningens sätt att reagera på larmsignalerna, hade man upptäckt att gående fortsatt sin färd trots att signalen ”flyglarm” ljudit. Särskilt när det gällde stadsdelen Herrhagen hade flera sådana observationer gjorts. På flera håll inom Herrhagen hade barn samlats på gatorna, där de fortsatt sina lekar obekymrade om flyglarmet. Luftskyddschefen konstaterar i sin rapport att det övervägande antalet gående som inte följt trafikföreskrifterna vid flyglarm, ”förefallit” ha varit kvinnor. Vissa arbeten stoppades heller inte vid signalen flyglarm som till exempel vid Yttre hamn där lyftkranarna var i full gång.

I gatukorsningarna, där trottoarer och kantstenar saknades, visade det sig vara omöjligt för bilisterna att skönja konturerna av vägbanan, och dessutom fanns ingen vit inramning att hålla sig till i korsningarna. Under övningen tjänstgjorde 40 extrapoliser, vilket luftskyddschefen ansåg ha varit otillräckligt. Hans bedömning var att det behövts ytterligare 16 man för tjänstgöring som befälhavare vid rapportsamlingsplatserna.

Luftskyddschefen kommenterar också den allmänna ordningen. Två personer rapporterades för att de inte lytt polismans befallningar och det hade också förekommit ett fall av misshandel av en ordonnans vid ett rapportsamlingsställe. Trotsighet hade också förekommit i några få fall när det gällde mörkläggningen. Tjänstegrenchefen för ordningstjänsten var trots allt av den uppfattningen, att det även under mycket allvarliga förhållanden skulle gå att ordna trafiken och upprätthålla god ordning med de resurser som stått till buds under luftskyddsövningen.

När det gällde erfarenheterna av mörkläggningen vid industriluftskyddet, utmynnade diskussionerna bland annat i den dispens som gavs av länsstyrelsen till vissa industrier vad gällde åtgärder vid mörkläggning. Luftskyddschefen tog i sin rapport upp flera industrier i Karlstad som på ett förtjänstfullt sätt ordnat sitt luftskydd. Han nämner Bergson & Söner, Karlstads Mekaniska Verkstad, Karlstad stads el-verk, Centrallasarettet, Epidemisjukhuset, Wennbergs Mekaniska Verkstad samt Grand Hotell. Han nämner vidare luftskyddsledaren vid Bergson & Söner, kontorschefen Harald Münnich, vilken han anser vara den av Karlstads luftskyddsledare som hittills, i relation till industrins storlek, nått de bästa resultaten. Münnich har i sin rapport till luftskyddschefen tagit upp frågan om lämpligheten att bevilja dispens för mörkläggning av industrier.

Harald Münnich ger exempel på att en av hans grannfabriker på Herrhagen, Värmlands Tricotfabrik, som sökt och fått dispens under mörkläggningskvällen den 7 november, ”strålat i full belysning”, medan personalen vid Bergson & Söner, som fått finna sig i de besvärligheter som mörkläggningen inneburit, bevittnat det hela med ”undran och förtrytelse”. Luftskyddschefen citerar ordagrant Münnich skrivelse:

”Faktum är, att folket icke förstår detta (de meddelade dispenserna) och jag skulle icke hava påtalat sagda förhållande, om jag icke hade den bestämda uppfattningen att dessa avvikelser haft ett nedsättande inflytande på det luftskyddsintresse, som jag glädjande nog kunnat konstatera hos vår personal och som varit mig till mycken hjälp och lättnad i mitt luftskyddsarbete”.

Luftskyddschefen finner Harald Münnich synpunkter ”mycket beaktansvärda”, men han svarar till sitt och statens försvar, att länsstyrelsen hade skäl till att öppna för möjligheter till dispens för alla industriluftskydd, men Bergson & Söner valde att inte ”begagna sig av den lättnad som länsstyrelsen ställt inom räckhåll för länets samtliga industrier”.

Luftskyddschefen slår slutligen fast, efter ett längre resonemang, att dispens vid mörkläggning under framtida luftskyddsövningar ”bör i möjligaste mån inskränkas”. Luftskyddschefen, polismästare Gustaf Ljungström, avslutar sin rapport till länsstyrelsen om luftskyddsövningen och redogör för helhetsintrycket av de insatser som genomförts av det allmänna-, enskilda- och industriluftskyddet. Han anser att mörkläggningen genomförts på ett ”berömvärt sätt”, den tillfälliga utrymningen av industrier har delvis genomförts ”mönstergillt”, luftskyddstjänstens olika tjänstegrenar har skött rapporteringen ”samstämmigt med god disciplin, ordning och reda samt bredvillighet och intresse”.

Två punkter är luftskyddschefen inte helt nöjd med, vilket inte är så förvånande med tanke på att just det han omnämner speglar senfärdigheten i upprustandet av luftskyddet under den kritiska situation som rådde runt om i världen i slutet av 1930-talet.

Den första punkten är alarmeringsanordningarna som han anser inte vara fullt tillfredsställande. Fortfarande hade inte telefonstationen tillförts ett alarmeringsaggregat, vilket luftskyddschefen anmält behov av i en skrivelse till länsstyrelsen redan den 30 november 1938. Sirénalarmeringen hade visserligen överlämnats till luftskyddet i Karlstad strax före övningen, men anordningarna hade man inte hunnit pröva fullt ut, och dessutom visade det sig att deras antal varit helt otillräckligt. Den andra punkten gällde den materiella utrustningen. Kommunen hade börjat upphandla materiel redan under 1938, men leveranstiderna var långa och i vissa fall skulle man få vänta på nödvändig utrustning uppemot ett år. Luftskyddschefen skriver att den  allra största delen av den ”erforderliga” materielen, hoppas han var förrådslagrad under de närmaste månaderna. Han avslutade sina kommentarer med att konstatera att såväl inom industriluftskyddet, som det enskilda luftskyddet fanns det påtagliga brister.

Karlstads luftskyddsförenings medlemmar hade också tjänstgjort som kontrollanter under luftskyddsövningen. Kontrollen utövades av 52 särskilt uttagna och instruerade kontrollanter, vilkas uppgifter och verksamhetsområden dels planlagts av ledningen, dels av hemskyddsledarna och cheferna för det enskilda luftskyddet. Föreningens ordförande, borgmästare Gunnar Lindskog, åkte runt i bil tillsammans med ledningen för det enskilda luftskyddet och besökte de olika verksamhetsområdena i de 15 distrikten i Karlstad. Sammanlagt inspekterades 171 hemskydd av kontrollanterna. Patrullernas rapporter redovisades den 13 november i rådhuset för tjänstegrenchefen Sigvard Bergsjö, i närvaro av den ställföreträdande chefen, direktör Curt Wennberg och chefsinstruktören, brandmästare Kylberg.

Enligt kontrollanternas rapporter, så vitsordades Karlstadsborna i allmänhet för att de visat stor lojalitet och intresse för övningen. Trots det, framgick det av rapporterna att förståelsen för hemskyddets uppgift inte hade tagits på allvar och att känslan för solidaritet och gemensamt ansvar inte var riktigt levande, som man uttryckte det.

Inspektionen av hemskydden visade dessutom att det förekom en hel del brister i organisationen. Man förklarade det med att utbildningen av all personal ännu inte var slutförd. Fortfarande hade man svårt att få fulltalig personal inom många hemskydd, vilket föranledde ledningen att planera för en ombildning av vissa hemskydd genom sammanslagning med andra. Rapporteringen om mörkläggningen var i allmänhet utan anmärkning. Brister avhjälptes i regel genom att kontrollanterna gjorde påpekanden där det behövdes korrigeringar av åtgärder som vidtagits. Det hade visat sig att mörkläggningspapper, som köpts i affärer, inte var tillräckligt effektivt utan släppte igenom ljus.

Vidare anmärktes det på att svarta papperspåsar, som skydd för lampor i trappuppgångar, inte heller var särskilt effektiva. De visade sig visserligen vara godkända av luftskyddsinspektionen, men på grund av att mörkläggningslamporna ofta var felplacerade, spred de ett alltför starkt sken på till exempel en stor vit vägg i trapphuset. På vissa håll iakttog kontrollanterna att en vanlig mörk gardin, fäst vid sidan av fönstret med häftstift, släppte igenom ett matt ljussken, vilket naturligtvis var oacceptabelt. Kontrollanternas slutomdöme om mörkläggningen utmynnade i uppfattningen att anordningarna hade mycket av ett provisorium över sig. Man ansåg därför att var viktigt att man redan under fredliga förhållanden genomförde en mörkläggning av lägenheterna i Karlstad under en ”längre” tid.

Inför luftskyddsövningen hade Karlstads luftskyddsförening skickat ut en skrivelse och ett rapportformulär till stadens 861 hemskyddsledare. Fram till den 20 november hade 634 ifyllda formulär inkommit till föreningen. Här framgick det, som tidigare nämnts, att intresset för hemskyddet varit stort, men att det funnits brister när det gällde brandredskapen. Enligt rapporterna skulle samtliga hemskydd ha medfört de föreskrivna brandredskapen, men att utrustningen inte överallt varit fullt korrekt, enligt kontrollanterna. Slangarna till vattensprutorna var i allmänhet för korta och dessutom saknades ibland pikyxan. När det gällde sjukvårdsmaterielen rapporterade 374 hemskydd att de hade anskaffat den typen av materiel, medan andra meddelade att de beställt, men att materielen inte levererats.

Avslutningsvis sammanställde luftskyddsföreningen i sin rapport, i punktform, ett antal synpunkter om hemskyddet som framförts av hemskyddsledarna. Här framgick, som tidigare nämnts, att det var svårigheter att få folk till hemskyddet, särskilt ställföreträdare till ledarna. Man efterfrågade ytterligare utbildning för hemskyddet. Skyddsrumsfrågan var långtifrån löst och man konstaterar att skyddsrum saknas i bostadshus, liksom vetskapen om hur sådana skyddsrum lämpligen ordnas. Vidare saknades kvartersledare, liksom kännedom om de platser dit rapporter skulle skickas för att få hjälp från det allmänna luftskyddet. Man saknade igenkänningsmärken på fastigheter som angav hemskyddets nummer, liksom igenkänningsmärken på ordonnanser, så att de kunde färdas på gatorna under hela den tid flyglarmet varade.

Beträffande hemskyddets syn på mörkläggningen, så var man skeptisk till en del mörkläggningspapper som salufördes i handeln och som inte var tillräckligt effektivt. Vidare ansåg man att disciplinen ute på gator och vägar inte var tillfredsställande, utan folk fortsatte att köra bil, cykla och gå, under proklamerat flyglarm. Man ansåg också att folk var oförsiktiga med att avskärma ljuset när fönster och balkongdörrar öppnades. Liksom vid det allmänna luftskyddet var man även kritisk till de starkt lysande röda lyktor, som fanns vid vägarbeten och som signalljus vid järnvägsövergångar.

Hur såg då Karlstads luftskyddsförening på framtiden och vad hade man fått för lärdomar efter den första stora luftskyddsövningen?    

Man var övertygad om att för luftskyddsföreningen så gällde det att fortsätta arbeta vidare med i första hand utbildningen och att utveckla, komplettera och stabilisera hemskydden. Man ansåg det vara viktigt att få befattningarna som hemskyddsledare besatta med dugliga personer med intresse och förmåga att intressera och leda andra. I detta sammanhang nämner föreningen att 615 hemskyddsledare och 764 hemskyddssamariter hittills utbildats, samt att utbildningen för husbrandvakter just skulle ta sin början den 24 november.

För allmänheten gällde det att dra lärdomar av övningarna, enligt föreningen, och omsätta dessa övningar i handling, framförallt beträffande anskaffning av brand-, sjukvårdsmateriel och sand för eldsläckning. Föreningen skriver vidare att när det gällde det enskilda luftskyddet är den mest trängande arbetsuppgiften att förbereda för, att ett iordningsställande av skyddsrum kommer igång i bostadshusens källarlokaler. Avslutningsvis påminde luftskyddsföreningen om, i sin rapport, att man levde i en allvarlig tid. ”Först och sist gäller det dock för alla och envar att göra klart för sig, att vi leva i allvarstider och att det är en medborgarplikt att i ord och handling visa prov på samhörighetskänsla och gemensamt ansvar.”

Värmlands Folkblads reporter följde övningen och gav följande bild av verksamheten under det första flyglarmet klockan 15.00 den 7 november:

”På de olika patrullstationerna var det livlig verksamhet. När vi kommo till Klaraborg, mötte vi urmakare Hjortsberg i hög krage och stålhjälm, och när vi kommo till Vikengatan träffade vi samman med Sven Andersson på Bäckasinen. Bemärkta män mötte man förresten överallt såsom patrullchefer och lojala luftskyddsmän. På Tingvalla träffade vi köpman William Hagard och vedhandlare Herman Hedin, och ute på Norrstrand gick ingenjör Klas Martin och ledde avgasningen. Alla fullgjorde de sina uppdrag med intresse, men frågan är om inte skomakare Håkansson, som tjänstgjorde som högste chef över patrullen vid teaterns foajér, där förresten även hovfotograf Dan Gunner var synlig i hjälm och ärmbindel, måste få högsta betyg. Han inkom nämligen med den första rapporten till luftskyddsbyrån redan 8 minuter efter flyglarm, vilket av sakkunniga betecknades som synnerligen renommerande.”

Karlstads luftskyddsförening kunde se tillbaka på ett framgångsrikt år 1939. Utbildningsverksamheten hade kommit igång på ett tillfredsställande sätt, vilket resulterat i att hemskyddspersonalen ökat stort i antal. Föreningen hade också under året fördjupat sin samverkan med polisverkets luftskyddsbyrå och med Värmlands länsförbund för civilt luftskydd, som stått till förfogande med råd och upplysningar. Föreningens kursledare, och ett par av dess instruktörer, hade tjänstgjort som lärare vid utbildningen av aktiv personal inom det allmänna luftskyddet och industriluftskyddet. Även föredrag i upplysningssyfte hade hållits runt om i Värmland. Till sist kunde man vid årets slut konstatera att föreningen framgångsrikt deltagit med personal hos luftskyddschefen under luftskyddsövningen den 7 – 8 november. Nu hade man framför sig krigsåret 1940 som skulle visa sig bli den stora utmaningens år.

Det som var det mest brådskande inför framtiden var lösningen av skyddsrumsfrågan. Så sent som under luftskyddsövningen hade man fortfarande inte tillgång till några skyddsrum, vare sig det gällde offentliga skyddsrum, skyddsrum för luftskyddsledningen eller sådana inrättade i bostadsfastigheter.

Den 30 november 1939 tillspetsades situationen i krigets Europa ytterligare, när Sovjetunionen gick till stort anfall mot Finland med både flyg- och markstridskrafter. Finska städer anfölls från luften av sovjetiskt bombflyg med civila dödsoffer som följd. Kriget i Finland  fick den konsekvensen att planeringen av offentliga skyddsrum blev obligatorisk när Karlstads luftskyddsområde flyttades upp i listan över skyddsklassade områden, från B – ort till A – ort.

Den 15 december skickade luftskyddschefen en skrivelse till drätselkammaren där han påtalade brådskan i att upprätta förslag och kostnadsberäkningar för ett nödvändigt antal offentliga skyddsrum runt om i Karlstad. Han föreslog i skrivelsen att man bör undersöka möjligheten att, för de offentliga skyddsrummen, använda sig av skyddsrum av betongblock som egentligen var avsedda för hamnar. Dessa typer av skyddsrum bestod av 57 betongblock och kunde rymma upptill 100 personer. Materielkostnader med frakt och uppmontering beräknades till omkring 14 000 kronor. Ritningar till skyddsrummen fanns redan hos hamnstyrelsen i Karlstad. Det var ett alternativ till att snabbt producera skyddsrum och skyndsamt få de på plats.

I det brådskande läge som uppkommit nämner också luftskyddschefen möjligheten att undersöka om ett offentligt skyddsrum kan insprängas i den så kallade kyrkbacken, under Kungsgatan och Högre Allmänna Läroverkets skolgård. Luftskyddschefen avslutade skrivelsen med att begära att drätselkammaren omedelbart bör igångsätta arbetena med de planerade skyddsrummen för det allmänna luftskyddet.

En annan konsekvens av att Karlstads luftskyddsområde fick den högsta skyddsklassningen i december 1939, var inrättandet av en utrymningsorganisation för staden. Luftskyddschefen skrev till luftskyddsnämnden i ärendet, att enligt luftskyddsinspektionens nyutkomna anvisningar så bör länsstyrelsen utse en tjänstegrenchef för utrymningen samt en ställföreträdare för denne. Anvisningarna pekade också på att utrymningschefen skulle förfoga över en lokal som benämndes utrymningscentral med ett anställt skrivbiträde. Uppgiften för utrymningschefen bestod i att planera för utrymningen av Karlstads luftskyddsområde som beräknades ta i anspråk två månader. Den uppgiften hörde nära samman med ärenden rörande hemskyddet, vars uppgifter hanterades av Karlstads luftskyddsförening, varför luftskyddschefen föreslog att utrymningscentralen borde placeras på Drottninggatan 9, i samma fastighet som luftskyddsföreningen. Han förklarade vidare att fastighetsägaren, aktiebolaget Wendia, förklarat sig berett att ställa två rum till förfogande för detta ändamål, intill luftskyddsföreningens expedition.

Planeringen att bygga offentliga skyddsrum, enligt normen för normalskyddsrum, kom igång i januari 1940, men byggnationen fick inte fart förrän efter att skyddsrumslagen införts den 1 mars samma år. Först den 21 mars 1941 kunde stadsarkitektkontoret redovisa att 66 offentliga skyddsrum hade uppförts i Karlstad till en kostnad som uppgick till 104 974 kronor. Skyddsrummen kunde ta emot sammanlagt 2 485 personer.

De flesta skyddsrum inrymdes i befintliga källare, medan några få, så kallade splitterskydd, som bestod av armerade betongrör ovan jord, placerades på Kungsgatan och Tingvallagatan vid Stora Torget. Dessa skyddsanordningar, med taktäckning av betongplank och sidotäckning av sten och sand, var avpassade för att rymma mellan 30 – 50 personer. Det förekom också splitterskydd av trä, belagda delvis med sandsäckar, delvis med packsten, vid exempelvis Tyggårdsviken, Herrhagstorget och Stadsträdgården. I var och ett av splitterskydden fanns plats för 45 personer.

Vid Tingvallabrons norra landfäste inreddes ett skyddsrum under körbanan som kunde ta emot 60 personer. Samtliga offentliga skyddsrum var utförda enligt luftskyddsinspektionens tekniska anvisningar. Skyddsrummen, som var inrymda i källare, var utifrån skyddade av 30 centimeter tjocka yttermurar av betong. Innermurarna var uppförda av betong eller tegel. Golvytan var i regel av korsarmerad betong och bjälklaget över källaren utfört av armerad betong mellan järnbalkar. De gastäta dörrarna var av trä, godkända av försvarets kemiska anstalt. Fönstren var förbyggda med sandlådor av plank, enligt föreskrifter, eller försedda med luckor av 15 millimeter stålplåt. Förbyggda fönster var invändigt gastätade med träfiberplattor.

Bjälklagen var uppstöttade med strävor stående på utlagda remstycken som satts fast på golven. Strävorna kilades fast enligt gällande instruktioner. Samtliga skyddsrum hade reservutgång. Där utgång anordnats genom ett fönster fanns en trappstege uppsatt. Befintliga friskluftsventiler och evakueringskanaler hade man behållit. Vid gasfara kunde dessa tätas invändigt. I rådhusbyggnadens skyddsrum, som var avsett för polisverket, installerades ett luftreningsaggregat med tre ventiler, vilket utfördes av AB Svenska Fläktfabriken.

Den 1 mars 1940 införde regeringen lagen ”om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m m”, eller den så kallade skyddsrumslagen. Tiden före luftskyddslagens införande den 1 juli 1937, hade skyddsrummet betraktats som något som var av tillfällig och provisorisk karaktär. Fram till att lagen infördes, stiftade regeringen lagar åren 1938 och 1939, som gjorde skyddsrummet till en statlig angelägenhet. I regeringens propositioner avsattes 400 000 kronor för skyddsrumsändamål. Framförallt var det statliga och kommunala organisationer medlen skulle gå till, men i realiteten hade inga av dessa pengar använts. Det hävdades i ett referat till promemorian 1939, att orsaken hade varit att kommunernas och landstingens planeringar legat efter och att byggandet av skyddsrum inte ens påbörjats.

I kungörelsen av den 22 mars framgick att ”i de luftskyddsorter som regeringen beslutat, är fastighetsägare skyldiga att ordna skyddsrum i nybyggnationer med mer än två våningar och som är avsedda för bostäder eller affärsverksamhet av något slag. Därtill får redan existerande industrianläggningar och fastigheter, ämnade att husera mer än 50 personer under höjd beredskap, pålagor om att de måste ordna skyddsrum.” Med den nya lagstiftningen förändrades synen på skyddsrummets betydelse, från att ha varit en tankeprodukt, till att bli ett statligt kontrollerat utrymme i våra städer.

I Karlstads luftskyddsområde fortsatte byggandet av offentliga skyddsrum under våren 1940 med fortsatt intensitet. I sin skrivelse till drätselkammaren den 15 december 1939 berörde luftskyddschefen,   som tidigare nämnts, diskussionen kring möjligheten att bygga ett större offentligt skyddsrum i den så kallade kyrkbacken under Kungsgatan och Högre Allmänna Läroverkets skolgård.

Redan den 4 december hade byrådirektör Nils Royen från Kungliga Byggnadsstyrelsen i Stockholm besökt Karlstad, för att undersöka möjligheterna att anordna ett större skyddsrum under mark i de centrala delarna av staden. I sin utredning beskriver direktör Royen svårigheterna att anlägga skyddsrum i djupare källarplan på grund av grundvattennivån. Han förklarar att när högvatten råder i Karlstad stiger vattnet till mindre än en meter under gatuplanet, varför dyrbara åtgärder för isolering mot vatten måste vidtas vid större källardjup. En av de få byggnader som utrustats med djupare källare var Hotell Ritz på Västra Torggatan, men då med en mycket begränsad golvyta som kunde rymma inte mer än ett hundratal personer.

I utredningen beskriver han vidare att en tänkbar möjlighet var att anlägga ett skyddsrum under Stora Torget. Men en sådan anläggning skulle betinga en betydande kostnad, enligt Royen, beroende på alla åtgärder som var tvunget att vidtas på grund av isolering mot vattentycket, och ändå kunde inte ett sådant skyddsrum göras fullträffssäkert.

I sin utredning finner direktör Royen att såväl ur ekonomisk- som ur funktionell synpunkt var det lämpligast att anordna skyddsrummen i en bergtunnel, där man fick fullträffsskydd mot flygbomber. Nu riktades intresset mot de så kallade bergsmassiven under Kungsgatan mitt emot domkyrkan. Direktör Royen hänvisar i sin utredning till en undersökning som byggnadskontoret i Karlstad gjort av berggrunden.

Man har i undersökningen konstaterat att berggrunden ligger på bara några decimeters djup under gatuplanet, och bergets tjocklek är cirka tre meter ovanför det tänkta taket i bergtunneln. Direktör Royen kalkylerar med att tunnelns botten kommer att ligga på höjden 13 meter från Karlstads ”nollplan” räknat, alltså omkring 0,75 meter över Klarälvens ”medelvattenyta.” Den bilagda ritningen visar att skyddsrumstunneln är beräknad att kunna ta emot 1 500 personer.

Den först planerade utbyggnaden inskränkte till en 70 meter lång tunnel, som sträckte sig från den norra nedgången på kyrkans mark vid Kungsgatan, till den södra nedgången på läroverkets skolgård alldeles invid Tingvallagatan. Från tunneln planerades det för att bygga ut kortare tunnlar, så kallade ”sidoorter”, dels österut under Kungsgatan, dels öster- och västerut under läroverkets skolgård.

Utrymmet för tunnlarnas längd österut under Kungsgatan var begränsat, eftersom gatan sluttade starkt nedåt. De två ”sidoorterna” som byggdes ut i den riktningen inskränkte sig till en längd av 20- respektive 13 meter (sidoort I och II). Under läroverkets skolgård mätte den östra ”sidoorten” en längd på 32 meter, formad som en svängd bygel med två in/utgångar. De båda västra ”sidoortena” under skolgården var båda 10 meter långa, varav den sydligast liggande vek av i en 90 graders vinkel liggande ”sidoort” som mätte 9 meter, riktad mot söder. Den sammanlagda längden av tunnlarna uppgick till 164 meter, bredden låg generellt på 5 meter och tunnlarnas höjd var genomgående 3 meter. Den första kostnadsberäkningen som gjordes av Byggnadsstyrelsen den 8 december 1939 uppgick till 280 000 kronor.

Den 14 december gav drätselkammaren i Karlstad, i ett brev till  Byggnadsstyrelsen, klartecken för ett bygge av skyddsrummet i kyrkbacken. Eftersom Karlstads luftskyddsområde nyligen blivit ålagt att ombesörja utbyggnaden av offentliga skyddsrum, såg de kommunala myndigheterna här en möjlighet att få ett stort skyddsrum på plats, men drätselkammaren inflikade i brevet, ”att staden i så fall ska vara berättigad till ett statsbidrag på 2/3 av stadens egna kostnader”.

Den 22 december gav Kungl Maj:t Byggnadsstyrelsen i uppdrag att anordna skyddsrummet i kyrkbacken. I Byggnadsstyrelsens brev till länsstyrelsen den 2 januari och till länsarkitektkontoret den 1 februari, framgår hur kostnaderna ska hanteras, hur anbudsförfarandet ska organiseras samt att ärendena ska handläggas på ”skyndsammaste sätt”, så att arbetena ”skyndsamt igångsättas”. Byggnadsstyrelsen avslutar brevet till länsarkitekt Conny Nyquist med att påtala att ”det är synnerligen angeläget, att skyddsrummet iordningsställas snarast möjligt”.

I ett brev från chefen för Byggnadsstyrelsens intendentsbyrå till länsarkitekten, daterat redan den 9 december 1939, framgår att staten har ett stort intresse av att skyddsrumsbygget blir genomfört. I brevet ber byråchefen länsarkitekten att skaffa ett medgivande från de kommunala myndigheterna i Karlstad, för att man ska få börja spränga under mark. Han skriver vidare i brevet ”att motiveringen bör väl göras så diskret som möjligt, men det torde väl vara känt att vissa statsinstitutioner, utan närmare angivande av arten, sökt sig till Karlstad, varjämte givetvis länsstyrelsen och övriga statliga institutioner äro i behov av skyddsrum”. Byråchefen fortsätter brevet med att be länsarkitekten undersöka om det finns intresse från stadens sida att delta i skyddsrumsbygget och att utvidga det ”för stadens eget behov”. Han avslutar brevet med; ”det hela är givetvis brådskande”.

Den 12 mars antog Byggnadsstyrelsen företaget Nya Asfalt Aktiebolaget i Stockholm som entreprenör för sprängnings- och schaktningsarbetena efter att samtliga anbud granskats av Byggnadsstyrelsen. Samtidigt meddelades av nämnda styrelse att länsarkitekt Nyquist på länsarkitektkontoret i Karlstad förordnades som kontrollant för skyddsrumsbygget. Det råder ingen tvekan om att det planerade skyddsrummet i kyrkbacken var en ren statlig angelägenhet, med långtgående planer om att kunna hysa både civila och militära statliga myndigheter i händelse av krig.

Måndagen den 1 april 1940 inledde entreprenören Nya Asfalt AB arbetet med bygget av skyddsrummet i kyrkbacken. Väderleken var ostadig med minusgrader, snöslask och regn. Arbetsledningen bestod av civilingenjör Gunnar Enskog och verkmästare Carl Mannerberg. De första dagarna lossades maskiner och materiel på platsen och man omgärdade arbetsplatserna med plank och uppförde arbetsbodar för materiel och arbetsmanskap. Samtidigt som detta skedde inspekterades kringliggande byggnader inför sprängningsarbetena. Den 8 april började borrningsarbetena vid det södra schaktet invid Tingvallagatan. Dagen efter fick man medgivande från kyrkogårdsnämnden att påbörja borrningsarbetet på kyrkans område för det norra schaktet, invid trottoaren på Kungsgatan.

De krav nämnden ställde var att om man fann benrester och gravstenar i marken skulle dessa tas om hand och överlämnas till kyrkan, samt att området omkring schaktet, efter avslutat arbete, var tvunget att återställas i ursprungligt skick. Dessutom betonade kyrkogårdsnämnden att trappnedgången till tunneln inte fick tas i anspråk annat än under påbjudet luftskyddstillstånd. För övrigt betonade nämnden att det var viktigt att respektera firandet av vissa kyrkliga högtider i domkyrkan, som man angav tider för i en skrivelse till länsarkitektkontoret.

Under hela schaktnings- och sprängningsarbetet mellan den 1 april och den 22 augusti 1940 fördes dagligen arbetsrapport, och på arbetsledningens expedition fördes dagbok med början redan den 11 december 1939. Arbetsrapporten berättar om arbetenas framåtskridande samt om en del externa händelser som påverkade det dagliga arbetet. Fram till i augusti bedrevs schaktnings- och sprängningsarbetena i båda schakten och i tunneln huvudsakligen i tvåskift med två arbetslag i varje skift. Arbetsstyrkan bestod som mest av 35 man; en verkmästare, 28 bergssprängare, en timmerman, två smeder, två chaufförer med två bilar samt en diversearbetare.

Medan sprängningen påbörjades i södra schaktet den 11 april inleddes schaktningen i det norra schaktet. Det dröjde inte länge förrän man hittade både benrester och gravstenar på den forna begravningsplatsen.

Det var inte bara den kalla väderleken och mänskliga kvarlevor som påverkade arbetena, utan också det tyska angreppet på Norge som inletts den 9 april. Mellan den 13: e och 16 april genomfördes en luftskyddsövning i Karlstad med anledning av det kritiska läget i Skandinavien. I samband med luftskyddstillstånd, som tillkännagivits redan klockan 12.00 den 10 april, gällde mörkläggning från klockan 22.00, vilket de pågående arbetena med skyddsrummet inte blivit befriade från. Arbetstiderna fick istället läggas om så länge mörkläggningen pågick.

Den 18 april gjorde sig kriget i Norge återigen påmint. Klockan 18.47 ljöd flyglarmet i Karlstad när ett tyskt militärt flygplan flög över staden och över det påbörjade skyddsrumsbygget på mycket låg höjd, vilket föranledde arbetsstyrkan att springa till skyddsrummen i gamla gymnasiet och läroverksbyggnaden. Dagen efter fortsatte besvären, då arbetet fick ställas in klockan 14.00 på grund av kraftig nederbörd med snöblandat regn. Under den sista veckan i april hade man sprängt sig ner till ett djup av 11 meter och 80 centimeter, vilket bildade tunnelns så kallade sprängbotten. I det södra schaktet hade man inledningsvis problem med grundvattennivån. I början av maj började arbetet med insprängningen för tunneln i båda schakten, med bara några dagars mellanrum.  

Sprängningsarbetena fortsatte fram till den 8 augusti 1940. Den 26 augusti genomfördes avsyning av tunneln. Medverkande vid besiktningen var civilingenjör Enskog och verkmästare Mannerberg som representanter för entreprenören Nya Asfalt Aktiebolaget. Vidare deltog biträdande kontrollanten, assistenten vid länsarkitektkontoret, arkitekt John Wästlund samt den av Byggnadsstyrelsen förordnade besiktningsmannen, länsarkitekt Conny Nyquist. Vid besiktningen antecknades det i protokollet att entreprenadarbetena var utförda i enlighet med kontraktet. På arbetsplatsen vid södra schaktet lät man byggnader för kontor, förråd och manskap tillsvidare stå kvar, liksom kompressorer och smedja, för att eventuellt överlåtas till annan entreprenör. Besiktningsprotokollet avslutades med, att med hänsyn till vissa efter- och tilläggsarbeten förlängdes entreprenadtiden till den 22 augusti 1941 och garantitidens utgång till den 5 mars 1943.

I november 1940 inledde den nye entreprenören för ventilations- och rörledningsarbeten, Wennbergs Rörledningsaffär Aktiebolag, sitt arbete. I den entreprenaden ingick installation av värmelednings- och ventilationsanläggning samt vatten- och avloppsledningar. Nya Asfalt fortsatte sitt arbete med inmurnings- och ingjutningsarbeten och  mindre sprängningar för framdragning av invändiga ledningar samt inborrning, håltagning och efterlagning. Även elektriska arbeten låg under Nya Asfalts ansvarsområden, då i samarbete med elektriska företag och Karlstads Elverk. Den 5 mars 1943 verkställde Byggnadsstyrelsen efterbesiktning av samtliga arbeten i bergtunneln.

Planeringen av verksamheten i tunneln hade börjat redan under 1941, vilket kan ses i skrivelser mellan statliga myndigheter. Som tidigare nämnts fanns tankar redan under planeringsstadiet att både statliga civila och militära myndigheter kunde inhysas i tunneln i händelse av krig.

I början av andra världskriget, 1939 – 1940, hade det tyska flygvapnet visat sig effektivt i anfallskrigen mot Polen, Nederländerna, Belgien och Frankrike. De militära målen hade snabbt uppnåtts tack vare angrepp från luften mot både militär och civil infrastruktur. Efter USA: s inträde i kriget mot Tyskland i december 1941, överfördes de första amerikanska flygstridskrafterna till Storbritannien under våren 1942. De första stora flyganfallen mot tyska städer genomfördes av både de brittiska och amerikanska flygvapnen redan under våren och sommaren 1942. Den första tyska staden som drabbades av ödeläggelse var Lübeck i mars, därefter Köln i maj, följt av Essen och Bremen i juni samma år. Totalt fälldes över 40 000 ton bomber över Tyskland under 1942. Erfarenheterna av bombkriget över Europa fick myndigheterna i Sverige att placera civila och militära ledningsorgan under jord i bombsäkra tunnlar och bergsmassiv.

I oktober 1942 flyttade den nyuppsatta V. militärbefälsstaben in i nya lokaler på Grevgatan 2 i Karlstad. Den skulle leda verksamheten för det nya militärområdet som omfattade Värmland, Närke och Dalarna. Bakgrunden var 1942 års försvarsbeslut som ansåg att Värmlands militärstrategiska läge var så viktigt att det motiverade upprättandet av ett nytt militärområde i västra Sverige. Militärbefälsstabens operativa enheter i Värmland, arméfördelningarna, som leddes av staben för 1.armékåren,  var också placerad i Karlstad. Hösten 1942 flyttades även staben för Karlstads försvarsområde från Grand Hotell till Grevgatan 2, där den samlokaliserades med militärbefälsstaben.

Den 5 maj 1942 hade luftskyddsinspektionen kommit så långt i planerna för bergtunneln, att länsarkitekten redovisade ett förslag till skyddsrum för länsstyrelsen i sidoort I, samt i förbindelsegången till sidoort II, i den norra delen av tunneln under Kungsgatan.

Redan under våren 1942 fanns planer på att även Karlstads försvarsområdesstab skulle beredas plats i bergtunneln, eftersom man hade en omfattande samverkan med länsstyrelsen. Fram till ett eventuellt krigsutbrott hade länsstyrelsen sina arbetslokaler i residenset, flera hundra meter från tunneln. Luftskyddsmyndigheterna förordade därför att länsstyrelsen vid beredskapsgrad I, i sin helhet flyttades närmare tunneln, till en intilliggande lämplig byggnad. Som förslag angav man den gamla gymnasiebyggnaden från 1700-talet.

Den 10 november 1942 meddelade länsstyrelsen länsarkitektkontoret att det planerades för att resterande delar av bergtunneln kunde komma till användning för både militärbefälsstab och armékårsstab. Ett mindre utrymme i den militära delen av tunneln, tänkte man iordningställa för telegrafstyrelsens räkning.

Den 21 april 1944 meddelade Kungl Maj:t i skrivelse till Arméns fortifikationsförvaltning, som stod för kostnaderna, att bergtunneln fick inredas och disponeras av de tre militära staberna vid sidan av länsstyrelsen. I augusti 1944 påbörjades arbetet med inredningen i den militära delen av tunneln. Redan 1942 hade inredningsarbetet för länsstyrelsens räkning inletts, vilket genomfördes av Byggnadsaktiebolaget Bröderna Wästlund och Wennbergs Rörledningsaffär AB. Först under våren 1945 var lokalerna i bergtunneln i kyrkbacken i sin helhet färdiga att tas i bruk av de civila och militära myndigheterna.

Nu ska vi återgå till den 9 april 1940, när Tyskland angrep Danmark och Norge och se hur kriget påverkade uppbyggnaden av luftskyddet i Karlstad. Den 10 april klockan 12.00 proklamerades luftskyddstillstånd i hela landet. Det innebar att upprättade planer för all luftskyddstjänst omedelbart verkställdes. Det omfattade lednings-, ordnings-, brand-, röjnings-, räddnings-, reparations-, gasskydds- och sjukvårdstjänst samt observations- och rapporttjänst. Dessutom påbörjades utbildning och övning av luftskyddspersonal. Luftskyddsinspektionen meddelade i sin promemoria att telefonförbindelse skyndsamt måste inrättades mellan brandstationer och luftskyddscentral, samt att distribution av gasmasker till det allmänna luftskyddets aktiva personal verkställs. Vidare gällde som tidigare att sjukvårdsmateriel fortsatt upphandlades.  Myndigheterna såg också till att det fanns ”erforderlig” mörkläggningsmateriel att tillgå och ersättningsmateriel för fönsterglas. Promemorian distribuerades till samtliga luftskyddschefer, distriktschefer och industrier i landet.

Den 13 april beslutade myndigheterna att utvidga luftskyddstillståndet från den 16 april klockan 12.00 till att omfatta alarmering, inrättande av luftskyddscentraler, skyddsrum, skyddsvärn samt verkställande av planerna för mörkläggning och övriga ”orienteringsförsvårande åtgärder”. Luftskyddschefen i Karlstad skrev till drätselkammaren och bad om att kostnader utbetalades för de övningar som måste genomföras enligt kungörelserna, tills staten ”eventuellt” anvisar medel för dessa utlägg. Kostnaderna inkluderade även avlöningar till den personal som inkallats för att tjänstgöra vid det allmänna luftskyddet. Den personalen omfattade 32 kvinnor i alarmeringstjänst, 18 män i ordonnanstjänst samt 28 män i brandtjänst, den så kallade ”borgarbrandkåren”. Dessutom tillkom 36 män som under april skulle påbörja tjänstgöringen som kontrollobservatörer.

I slutet av januari 1940 genomfördes en inventering i Karlstad av luftskyddets totala resurser enligt luftskyddsinspektionens direktiv. Det gällde framför allt brandväsendets tillgångar och organisation, samt de personella resurserna vid luftskyddets olika tjänstegrenar och de skyddsanordningar som fanns tillgängliga för personal och materiel. I mitten av februari låg rapporterna på luftskyddschefens bord, vilket gav honom en överblick över luftskyddets operativa förmåga, som i sin tur ger en bild av de resurser som fanns att tillgå vid den kritiska tiden vid luftskyddstillståndets införande den 10 april.

Luftskyddschefens egen sammanställning beträffande de olika tjänstegrenarna och det allmänna luftskyddets resurser, betecknar han som ett absolut minimum för att säkerställa luftskyddstjänstens fullgörande, och han avslutar sin genomgång med att konstatera, i en skrivelse till drätselkammaren, att någon som helst reducering av organisationen ”icke kan ifrågakomma”.

Det allmänna luftskyddets aktiva personal uppgick till 437 personer varav 42 var placerade i luftskyddscentralen. Skyddsplatser, så kallade normalskyddsrum, var inrättade för samtlig personal. Brandtjänstens personal vid A-stationen på Karlbergsgatan hade utrymme för 51 personer i normalskyddsrum. De tre B-stationernas personal utrustades efter hand med friliggande skyddsrum för två brandbilar och 15 personer per station, på Våxnäsgatan, Sundstavägen och på Örsholmsgatan. Efter luftskyddstillståndets införande den 10 april inrättades ytterligare en B-enhet på Vikengatan 16. Sammantaget bestod brandkårens huvudstyrka av fem större släckningsenheter i april 1940.

För ordningstjänsten, alltså polisverket, fanns skyddsrum i rådhusets källare och för reparations-, räddnings- och röjningstjänsten inreddes skyddsrum vid centralförrådet på Långgatan och vid Yttre hamn. Gasskyddstjänstens indikeringspatruller hade skyddsrum i Klaraborg, Stagnellska sjukhemmet, Norrstrandskolan och i teaterbyggnaden i Klara. Marksaneringsavdelningarna huserade i friliggande skyddsrum i Nobels cementgjuteri, Tingvalla idrottsplats och i källaren på Vikengatan 16. Avgasningsavdelningarnas skyddsrum fanns i Malmgårdens källare, i posthuset vid Kroppkärrsvägen samt i varmbadhusets källare. Sjukvårdstjänstens hjälpplatser inrättades i teaterbyggnaden, Norrstrandsskolan och i varmbadhuset.

Den 25 januari rapporterade brandchefen i Karlstad, A A Engström, till luftskyddschefen om brandväsendets resurser. Den fast anställda brandkåren bestod av sammanlagt 23 man med förläggning på A – stationen på Karlbergsgatan. Förutom den styrkan fanns en så kallad ”borgarbrandkår” som omfattade 28 man och som kunde inkallas vid höjd beredskap eller vid stora bränder. Man hade dessutom uttagit män som inte var krigstjänstskyldiga, men boende inom Karlstads luftskyddsområde, som en förstärkning av brandkåren vid luftskyddstillstånd. Dessa bildade de så kallade hjälpenheterna med förläggning på B – stationerna. Majoriteten av denna styrka bestod av läroverksungdom födda 1921 och 1922, den så kallade ”pojkbrandkåren”. Utbildningen av hjälpenheterna pågick, men den var inte helt genomförd.

När det gällde materielen förfogade brandkåren över fyra brandbilar, varav två var försedda med fasta pumpar. Den ena av dessa bilar var utrustad med en 21 meters mekanisk stege, vilken befann sig i bristfälligt skick och dessutom var den inte tillräckligt lång för att nå taket på ett femvåningshus. Förutom pumparna disponerade man tre bogserbara motorsprutor samt en ångspruta. Den sammanlagda längden på brandslangarna uppgick till 7 000 meter. När det gällde förekomsten av grenrör och strålrör fanns allt i tillräcklig mängd för fredsförhållanden. För räddandet av människoliv från högt belägna lokaler förfogade brandkåren endast över den bristfälliga mekaniska stegen. Varje brandman var utrustad med personlig rökskyddsutrustning. I utrustningen ingick dessutom fyra syrgasapparater. När det gällde bilparken hanterade brandkåren skötseln av landstingets tre ambulanser, som vid luftskyddstillstånd kördes av frivilliga kvinnor som tillhörde Röda korset, kvinnliga bilkåren eller lottaförbundet. Så långt brandkårens resurser i februari 1940.

Brandchefen skriver vidare att enligt den uppgjorda luftskyddsplanen för Karlstads brandkår skulle en hel del nyanskaffningar av brand- och livräddningsredskap göras. Men, konstaterar han, eftersom det begärda anslaget ”reducerats högst väsentligt”, så kunde man inte genomföra de planerade inköpen. På grund av detta arbetade brandchefen på en reviderad luftskyddsplan, med stöd av de senaste erfarenheterna från kriget mellan Finland och Sovjetunionen samt det faktum att Karlstad hade uppgraderats från B – ort till A – ort.

Enligt den nya planen ville brandchefen utöka antalet hjälpenheter, så kallade C – enheter, från föreslagna 12 till 28 stycken. Erfarenheterna från kriget i Finland visade, enligt brandchefen, att brandtjänsten måste förfoga över ett flertal mindre lättrörliga eldsläckningsenheter, som kunde rycka ut och fritt röra sig i sitt släckningsområde, även under ett pågående flygangrepp utan order från luftskyddschefen. De skulle, enligt brandchefens önskemål, bland annat biträda husbrandvakterna i deras släckningsarbete.

Brandchefen redogjorde fortsättningsvis för den materiel som krävdes för att utrusta dessa nya enheter. Han avslutade sin redogörelse med att konstatera att drätselkammaren beviljat inköp av fem motorsprutor, 7 000 meter slang och ett tillräckligt antal brandposthuvuden, grenrör och strålrör samt fyra syrgasapparater av märket ”Degas”, allt för att tillföras de fyra större eldsläckningsenheterna. I slutet av februari hade större delen av denna materiel ännu inte levererats. I brandkårens inköpsplan fanns även upptaget två mekaniska stegar, av vilka den ena var den ovan nämnda som var i bristfälligt skick. För inköp av den andra stegen, som även under fredstid ansågs vara nödvändig för brandkårens behov, ställdes aldrig medel till förfogande av drätselkammaren, trots brandstyrelsens upprepade framställningar.

Den 22 februari återkom brandchefen i en kompletterande skrivelse till luftskyddschefen, där han ännu en gång tar upp erfarenheter som gjorts av krigförande länder. Brandchefen trycker återigen på behovet av att öka hjälpenheternas styrka från 12 till 28 enheter, trots att drätselkammaren ännu inte godkänt medel för de 12 enheterna. Han fortsätter redogörelsen med att påminna om att när luftskyddsplanen uppgjordes, räknade man med att brandfaran vid ett flygangrepp huvudsakligen bestod i nedslag av lätta brandbomber med en vikt på 0,5 till 2 kilo. Man räknade dessutom med att bombernas genomslagskraft var ringa och att bombernas verkningar kunde neutraliseras genom ingripande av en väl förberedd och utrustad husbrandvakt.

Brandchefen fortsätter sitt resonemang med att ge exempel på att man i kriget i Finland bedömt att ryssarna börjat använda sig av tyngre brandbomber, med såväl explosiva som antändande egenskaper samt även tidsinställda bomber. Enligt vad man kunnat bedöma, skriver brandchefen, hade de ryska bomberna en vikt av 40 – 50 kilo och som antändningsmedel en större mängd nafta och även fosfor. När en sådan bomb kreverade, antändes den brännbara vätskan som spreds över en stor yta kring nedslagspunkten. Träffade bomben en träbyggnad, eller i dess närhet, övertändes stora delar av byggnaden redan i och med själva bombkrevaden. En snabb antändning av en byggnad kunde även ske med sprängbomber innehållande andra brännbara ämnen, som explosivt spreds vid bombnedslaget.

Brandchefen avrundade sin skrivelse med att konstatera, att husbrandvakternas möjlighet att självständigt bekämpa eldsvådor, uppkomna av brandbomber, var begränsade med tanke på den primitiva materiel de var utrustade med.

Brandchef Engström avslutar skrivelsen till luftskyddschefen med följande tydliga budskap; ”det är en absolut nödvändighet för staden, att dessa 28 hjälpenheter omedelbart komma till stånd”. Kostnadskalkyl för de 28 hjälpenheterna låg på luftskyddschefens bord redan den 13 februari. Resultatet blev att endast en C-enhet inrättades den 17 april 1940, den XXVII, vid Alsters industrier.

Den 20 mars inkom en skrivelse från luftskyddsinspektionen till brandstyrelsen i Karlstad, förmedlad av länsstyrelsen, angående förstärkt brandberedskap i hela landet. Kriget mellan Sovjetunionen och Finland hade resulterat i en hård fred för Finland, med bland annat stora landavträdelser. Nu krävde det allvarliga utrikespolitiska läget att lokala myndigheter i Sverige vidtog alla de brandskyddsåtgärder som erfarenheterna från kriget visat sig nödvändiga att planlägga och genomföra redan i fredstid, enligt luftskyddsinspektionens skrivelse. Det som inspektionen påtalade var viktigt att förbereda, hade redan brandchefen krävt skulle genomföras i sin, en månad tidigare, omfattande skrivelse till luftskyddschefen.

Luftskyddsinspektionen säger i skrivelsen, att erfarenheterna visar att anfall men brandbomber mot samhällen med trähusbebyggelse kunde få katastrofala verkningar om brandväsendet inte var väl organiserat och rustat. I Åbo hade efter ett flyganfall 50 hus brunnit samtidigt och i Borgå 28. För att minska verkningarna av sådana anfall föreslår inspektionen att brandväsendet i svenska städer kraftigt måste förstärkas. Man nämner som exempel att i en stad som Åbo med 70 000 invånare hade 22 brandkårsenheter, vid några flygangrepp, samtidigt varit i verksamhet.

Inspektionen avslutar sin skrivelse med att påtala att en del av de planlagda åtgärderna, enligt grunderna i luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar för ”Luftskyddets brandtjänst”, måste snarast komma till utförande. En del andra åtgärder, säger man, kunde vänta till dess luftskyddstillstånd inträdde. De åtgärder som i första hand under fredstid måste genomföras, även i luftskyddsorter med ordnat brandväsen, redovisar luftskyddsinspektionen avslutningsvis i punktform i sin skrivelse. De omedelbara beredskapsåtgärder som inspektionen ansåg måste genomföras, hade till stor del redan åtgärdats av brandstyrelsen i Karlstad.

För Karlstads brandkårs del hade en decentralisering av brandkåren i A- och B-enheter genomförts, men man saknade fortfarande motorspruta till varje släckningsenhet. Förberedelse för inkallelse av personer som inte var krigstjänstskyldiga, som en förstärkning av brandkåren vid luftskyddstillstånd, hade man också fått till stånd i Karlstad. Även uttagning av hjälpbrandmän hade vidtagits. Brandutrustningen vid kåren var inte tillräcklig, men en komplettering pågick. Lokaler och garage för hjälpbrandstationerna, de så kallade B-enheterna, var under konstruktion, men inte helt färdigställda. För att säkra vattentillgången vid omfattande släckningsarbete, som inspektionen ansåg var av största betydelse, hade man i Karlstad uppgjort en plan för att kunna nyttja de omfattande vattentillgångarna som fanns runt om i staden. Luftskyddsinspektionen poängterade också att det var av stor vikt att förbindelse mellan brandstationerna och luftskyddscentralen säkerställdes, genom att telefonerna i brandskåpen vid luftskyddstillstånd kunde inkopplas till centralen.

Så kom den 9 april 1940 och dagen därpå infördes luftskyddstillstånd.

Samma dag inkallades det allmänna luftskyddets luftskyddspliktiga till tjänstgöring. Ordningshållningstjänsten samlades klockan 19.00 i stora rådhussalen, brandtjänsten i flickskolans gymnastiksal, gasskyddstjänsten i läroverkets aula, räddnings- röjnings- och reparationstjänsten i läroverkets sal nummer 8 samt sjukvårdstjänsten i flickskolans aula. Hemskyddsledarna anbefalldes av luftskyddschefen att hålla personalen fulltalig, se över materielen och komplettera förråden. Man hade även som uppgift att organisera bevakning nattetid och tillse att det fanns larmanordning inom fastigheterna, samt att se över de skyddsutrymmen som fanns tillgängliga och ”flitigt” anordna övningar med personalen.

I samband med krigsutbrottet i våra grannländer aktiverades lagen om allmän förfoganderätt för luftskyddets behov. Den 10 april skriver brandchefen till luftskyddschefen och anhåller om att få rekvirera förläggningsutrymme för brandkårens B-enheter samt 1 000 liter skumvätska för släckningsbehov. Det hade visat sig effektivt under kriget i Finland att en hotad trähusfasad som belades med skyddande skumbeläggning bibehöll en skyddande förmåga under en viss tid, utan att en ny besprutning behövde äga rum.

Det som omedelbart krävdes för brandkårens behov var de båda motorverkstäderna på Drottninggatan 31 och Kroppkärrsvägen 5, samt förläggningsutrymme för B-enheterna i fastigheterna Tomtebogatan 2 (B 1), Torparegatan 4 (B 2) och Våxnäsgatan 19 (B 3). Förutom fastigheter rekvirerades samma dag 7 lastbilar som fördelades jämt på B-enheterna. Materielbehovet var fortfarande stort vid brandkåren, inte minst när det gällde den personliga utrustningen och inredningen i B-enheternas förläggning. Listorna med rekvisitioner av materiel, som landade på luftskyddschefens bord de första dagarna efter krigsutbrottet i april, var omfattande. Brandchefen begärde 120 första förband, 94 gråa overaller och lika många oljeställ, samt därutöver 111 sängutrustningar att fördelas på både A- och B-enheterna. Dessutom skriver brandchefen återigen till luftskyddschefen och begär för tredje gången att medel ställs till förfogande för att organisera 28 C-enheter. Den här gången skriver han, att om inte dessa enheter kommer till stånd måste hela hamnområdet i Karlstad helt lämnas utan brandbevakning. Brandchefen gör bedömningen att förhållandet blir detsamma inom ett tjugotal områden i staden.

Han avslutar skrivelsen med att framhålla att ”rent taktiskt och tekniskt sett är det hart när omöjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta eldsläckning och brandbevakning inom Karlstad under ett luftskyddstillstånd med enbart den nu befintliga organisationen”.

Den 10 april hade ärendena hopats hos brandchef Engström. Från den 15 april övergår han till att dela ut en särskild dagorder till de olika enheterna inom brandkåren, för att snabbt kunna förmedla de nya bestämmelserna. Den 16 april beordrar statsmakterna ett utökat luftskyddstillstånd från klockan 12.00. Vid samma tid ges order om att samtliga A- och B-stationer ska besättas och manskapet inhysas i förläggningen. All personal var iklädd personlig utrustning, med gasmask och stålhjälm och det var samtidigt beordrat ständig telefonbevakning. Brandchefen avslutar sin första dagorder med att förklara att förläggningslokalerna skulle iordningsställas den 16 april genom avdelningschefernas försorg.

Den 10 april verkställdes beslut att sätta upp ytterligare en B-enhet,   B 4, med förläggning på Vikengatan 16. Men först den 13 maj, från klockan 19.00, var enheten operativ med sina nio hjälpbrandmän i åldern 18-19 år. Brandchefen skriver i dagordern samma dag följande: ”På förekommen anledning erinras samtliga om att det är strängeligen förbjudet att hänga bak på fordonen och motorsprutorna under körning, det är även förbjudet att sitta på stegar och lastbilarnas sidbräder. De som tilldelas lastbilar skola sitta ned på lastflaket under färd”.

Den 18 april levererades de 7 rekvirerade lastbilarna, vilkas ägare var AB Manne Tössbergs Eftr, AB Walfrid Svensson & Co, Produktcentralen, Paul Persson & Söner, grovarbetaren K O Persson, åkare Karl Jonsson samt köpman Gustav Wilton. I avtalet med lastbilsägarna stod det att de var skyldiga att avlämna bilarna till respektive brandkårsenhet varje dag efter arbetets slut. Bilarna hämtades på morgonen av ägarna, men de var skyldiga att vid signalen ”flyglarm” omedelbart lämna fordonen vid respektive station. Dessutom rekvirerades två personbilar tillhöriga brandmästare Kylberg och brandchef Engström. Samma dag rekvirerades även, med stöd av förfoganderättslagen, 4 500 liter bensin och 250 liter olja från The Texas Company AB, Svenska Bensin & Petroleum AB (BP), Svenska Petroleum AB Standard, Svenska Gulf Oil Company AB samt AB Svenska Shell. Bensinen och oljan förvarades på respektive tappstation och uttogs därifrån efter behov.

Den 16 april hade också de frivilliga kvinnliga ambulansförarna kallats in. De gick i förläggning i gårdshuset på Kungsgatan 4. Garage för de tre ambulanserna inrättades i det nyuppförda bostadshuset på Karlbergsgatan 2 A. Tjänstgöringslistor för kvinnorna skrevs av tjänsteförrättande brandmästare George Lindh, vilka granskades och godkändes av brandchefen. Ambulansförarna påmindes i dagordern den 17 april om att bilarna varje dag klockan 9.00 skulle vara tvättade och rengjorda, bårarna bäddade, samt nytt vatten påfyllt i vattencisternerna. De kvinnliga ambulansförarnas tjänstgöring pågick till den 30 juni. Från 1 juli övertogs sjuktransporttjänsten av yrkesbrandmännen med biträde av hjälpbrandmännen.

Det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april hade inneburit en avsevärd beredskapshöjning vid luftskyddet och en febril verksamhet vid brandkåren i Karlstad. Det som skyndat på iscensättandet av all planering var det proklamerade luftskyddstillståndet den 10 april. I samband med att kungörelsen publicerats, pekade luftskyddsinspektionens anvisningar på att samhället omedelbart måste vidta de beredskapshöjande åtgärder som man planerat för, då fara för krig var överhängande.

Vid brandkåren fortsatte verksamheten under senvåren 1940 med praktiska övningar i släckningsarbete och organiserandet av olika rutiner inom enheterna. Personalen påmindes om att de var bundna av tystnadsplikt när det gällde allt som förmedlades i de dagliga order som brandchefen delade ut, samt det som gällde brandkårens organisation och sådant som berörde brandväsendet i sin helhet. Så gott som varje dag kommenderades B-enheternas personal till A-stationen för att biträda i olika ärenden, såsom iordningsställandet av splitterskydd, att ta hand om nyinkommen materiel och delta i kursverksamhet när det bland annat gällde desarmering av flygbomber och artillerigranater. Disciplinen hölls på hög nivå och personalen påmindes om skyldigheten att inställa sig vid signalen ”flyglarm”, och  att det var ”strängeligen förbjudet” att under luftskyddstillstånd lämna Karlstad utan beviljad permission. Brandmännen hade också skyldighet att inställa sig till övningar på tider som var anbefallda. Den som avvek från övningar utan tillåtelse bestraffades enligt lagen om förfoganderätt.

I luftskyddsinspektionens kungörelse av den 22 mars 1940 framgick att varje ägare av fastighet, där det bodde eller arbetade fler än 25 personer, var skyldig att ordna skyddsrum. Efter den 9 april ökade antalet ansökningar till länsstyrelsen markant om att få inrätta skyddsrum i bostadsfastigheter i Karlstad.

Den 24 april ansökte ägaren av Ekelöf & Svenson AB på Västra Torggatan 10, direktör Wilhelm Welin, om att få hyra skyddsrum för 70 personer i grannfastigheten Grand Hotell, eftersom det saknades utrymme i källaren till hans egen gård. I sitt brev till länsstyrelsen skriver Welin att han avtalat med hotelldirektör Ego Holm om att få tillgång till skyddsrum mot en avgift av 3 000 kronor. Ansökan hamnade hos tjänstegrenchefen för industriluftskyddet, som anmodats att avge yttrande i ärendet, eftersom skyddsrummet var avsett för de anställda i firma Ekelöf & Svenson. Ingenjör Holger Nilsson skriver till luftskyddschefen den 25 april att han på grund av den nya lagstiftningen inte kan tillstyrka förfrågan, utan föreslår istället att firman får begagna sig av Wermlandsbankens källarlokaler på Västra Torggatan 12. Han skriver vidare i brevet att grundförhållandena i Welins fastighet är sådana, att skyddsrumskonstruktioner där ”äro praktiskt taget outförbara”. Ingenjör Nilsson föreslår att tillträde till skyddsrum i grannfastigheten ordnas så, att en dörr tas upp i brandmuren mellan fastigheterna Västra Torggatan 10 och 12. Från öppningen, som förses med brandsäker dörr, anordnas en gassluss till ett i källarvåningen beläget brygghus. Från brygghuset finns även förbindelse till Wermlandsbankens källarlokaler, skriver Nilsson, och avslutar brevet med att konstatera att byggnadsarbetena redan planerats av Byggnads AB Bröderna Wästlund i Karlstad.

Welin skriver till länsstyrelsen den 25 april att han kvällen innan fått ett telefonmeddelande från ingenjör Nilsson om löfte att få använda sig av grannfastighetens källarlokaler. Han förklarar vidare i brevet att ritning finns över källaren i Västra Torggatan 12, som också redan granskats den 17 februari av både fastighetsförvaltare Otto Feldt och polisverkets luftskyddsbyrå. Nästa steg i projektet var att firma Bröderna Wästlund upprättade ritningar över lokalerna och närmare angav hur dessa kunde förändras till skyddsrum. Direktör Welin avslutar brevet med att hoppas att lokalerna i grannfastigheten kommer att godkännas som skyddsrum för firmans personal och skrädderiarbetarna, Welins fem familjemedlemmar, en hyresgäst, samt för ”eventuellt” kunder som finns i affären, alltså sammanlagt 70 personer. Slutligen godkändes åtgärderna av luftskyddschefen, vilket meddelades länsstyrelsen, som i sin tur kontaktade fastighetsägaren direktör Welin. Det är ett av många ärenden som hanterades av luftskyddsmyndigheterna i Karlstad våren 1940.

Den 15 maj 1940 svarade luftskyddschefen i Karlstad, polismästare Gustaf Ljungström, på länsstyrelsens förfrågan om hur många skyddsrum som fram tills då färdigställts i Karlstads luftskyddsområde. När det gällde offentliga normalskyddsrum hade 45 helt eller delvis iordningsställts samt 18 splitterskydd. Sammanlagt rymde dessa anordningar omkring 3 000 personer. De enskilda skyddsrummen höll man för närvarande på att granska, skriver luftskyddschefen, men fram till mitten av maj hade 310 enskilda skyddsrum helt eller delvis färdigbyggts, vilka rymde omkring 6 000 personer. Enligt preliminära beräkningar, skriver luftskyddschefen avslutningsvis i sitt svar till länsstyrelsen, är ytterligare 300 skyddsrum under byggnad. I en stad med 28 000 invånare, saknades det vid mitten av maj 1940 ungefär lika många skyddsrum som dittills hade färdigställts.

Slutord

När luftskyddslagen infördes den 1 juli 1937 började uppbyggnaden av luftskyddet för civilt försvar runt om i hela Sverige. Myndigheten luftskyddsinspektionen ledde verksamheten nationellt med länsstyrelserna som ledningsorgan runt om i landet. Inom varje luftskyddsort utförde luftskyddschefen planeringen tillsammans med kommunens olika nämnder och förvaltningar. Mycket av luftskyddets verksamhet byggde på frivillighet. Redan från början bildades ett nationellt riksluftskyddsförbund med underavdelningar i samtliga län i landet. Det dröjde heller inte länge förrän lokala luftskyddsföreningar växte upp runt om i Sverige. Karlstads luftskyddsförening bildades den 14 februari 1938. När det gällde den viktiga utbildningen av allt från instruktörer till sanitärer och husbrandvakter vid hemskyddet, var det luftskyddsförbunden, och så småningom luftskyddsföreningarna, som stod för den verksamheten. Bland det viktigaste arbetet inom  luftskyddet ansågs vara byggande av skyddsrum och brandförsvaret.

Den 1 mars 1940 kom luftskyddslagen, vilket fick fart på byggandet av skyddsrum, framför allt normalskyddsrum för det allmänna luftskyddet. Även inrättandet av skyddsrum i bostadsfastigheter, som sorterade under det enskilda luftskyddet, fick ett ökat tempo. När det gällde skyddsrum för statliga och kommunala ledningscentraler, hade man i Karlstad kommit igång med planeringen redan på hösten 1939. Det var stora fullträffsskyddade anläggningar som tog lång tid att anlägga. Först i augusti 1940 stod anläggningen i Kvarnberget färdig att tas i bruk av den civila luftskyddscentralen och den militära luftbevakningscentralen. På våren 1945 var bergtunneln i ”kyrkbacken”, under Kungsgatan och läroverkets skolgård, färdigställd att användas av länsstyrelse, försvarsområdesstab, milo- och armékårsstab.

Brandförsvaret hade under lång tid varit eftersatt, man hade knappt resurser för fredliga förhållanden. När luftskyddsinspektionens anvisningar för brandförsvarets normer vid krig nådde ut, inleddes en omfattande utbyggnad av brandkåren i Karlstad. Under ledning av den energiske och företagsamme brandchefen, Ade Algot Engström, byggdes brandkårens organisation ut för att kunna möta krigets krav. Brandchefens skrivelser till luftskyddschefen, där han framförde krav som gällde ökad personalstyrka och tillförsel av ny och modern materiel, vittnar om att det var bråda tider. Brandmännens led fylldes upp av värnpliktiga män som inte var krigstjänstskyldiga, samt 17-18-åriga läroverksungdomar som uttogs till hjälpbrandmän och bildade den så kallade ”pojkbrandkåren”.

När luftskyddstillstånd infördes den 10 april 1940, dagen efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge, ökade bördan betydligt på luftskyddsorganisationen i Karlstad. Fullträffsskyddade anläggningar för den civila och militära ledningen i staden saknades fortfarande, och skyddsrum för hälften av Karlstads befolkning fanns inte på plats. Det man under de närmaste krigsåren fick se av krigets verkningar mot det civila samhället, ökade motivationen i Sverige att i framtiden bygga ett starkt skydd för civilbefolkningen i landet.  

 Olle Nilsson

Källförteckning

Värmlandsarkiv (VA):

• Landskansliet D XII: 1- 4, 9. Prövade handlingar till luftskyddsdiariet.
• Landskansliet D IV e: 1-2. Utslags- och resolutionsakter för civilförsvarssektionen.
• Länsarkitektkontoret i Värmlands län. D III a: 2-3, E III: 1, E III a: 5, F II a: 3-4, G II: 10.

Karlstads kommunarkiv (KKA):

• Stadsfullmäktige A 1 A: 57, A 1 B: 119-126.
• Drätselkammaren A I A: 92-98, A I B: 53-59, F 2: 34, 57.
• Byggnadsnämnden F 3 d: 1-4, F 4: 36-38.
• Brandstyrelsen B 2 a:1, E 2: 1-2, F 3 d: 2-4, F 4: 36-38.
• Civilförsvarsnämnden A I:1.
• Polisnämnden A I: 1.
• Karlstads luftskyddsförening A I:1.
• Länsarkitektkontoret i Värmlands län volym 1 – 2. Oordnade handlingar rörande skyddsrummet i kyrkbacken.
• Telefonkataloger Karlstad stad 1937 – 1940.

Föreningsarkivet i Värmland (FA):

• Värmlands läns civilförsvarsförbund A I: 1, A 2: 1, A 3: 1, K I: 1, L I: 1.

Nya-Wermlands-Tidningen 1937-1940.

Värmlands Folkblad 1937-1940.